Om att prata på prov, IRL och AFK

Jag har haft många samtal om sociala medier på sistone, om det goda och det dåliga i det. Möjlgheterna och riskerna. Och frågan om vi överhuvudtaget har möjlighet att backa ifrån det längre? Säga nej? Begreppet IRL (in real life) har blivit AFK (away from keyboard), det vill säga, alla samtal är riktiga, den digitala världen lika verklig som den fysiska.

I vår första delkurs, när jag började läsa teologi, fick vi läsa en artikel som hette ”prata på prov”. Den handlade om att skapa ett samtalsklimat där det alltid var ok att testa sina tankar, se om de höll och sen känna öppenhet att få ändra sig. Tänka om och tänka nytt.

Den där artikeln har levt kvar lite i mig. Den har blivit lite av ett stående skämt, ”ja men, låt mig prata på prov nurå, det ska man få”, men den har också suttit kvar som en påminnelse i många sammanhang där färdiga sanningar levererats förpackade och oåtkomliga. Man måste få testa sina åsikter. Man måste få säga; ”nej, just det, du har nog rätt, jag tänker mer som dig än som jag sa att jag tänkte nyss”. Annars kommer man ju ingenstans i tillvaron.

Min tillvaro nuförtiden består väldigt mycket av samtal som sker utan röster, ansikten och tonlägen. Jag twittrar och messar mycket mer än jag ringer eller fikar. Jag gillar det. Men problematiserar det också. Har skrivit en hel del om det förr. Och fått protester på mina invändningar. Men det är, hur jag än vrider och vänder på det, en dimension som saknas när samtalet inte är live och ansikte mot ansikte. Vi blir hänvisade till en värld där missförstånden är närmare till hands och vi emellanåt utlämnas till begränade smileys. Bara häromdagen satt jag och chattade med en mycket god vän om det som ligger närmast mitt hjärta just nu och även om vi känner varandra väl så upptäckte vi efter ett tag att vår konversation var full av ”jag menade inte så”… ”nej, men vänta, backa” och ”aha, nu förstår jag”. Ämnet var viktigt och brände och varsamheten gick då lite förlorad i det endimensionella skrivna. För monolog blir det skrivna ofta vackrare, närmare och mer beskrivande än vad talade ord kan uttrycka, tycker jag. Men för dialog behöver man emellanåt ett ansiktsuttryck, något att spegla sig i.

Owe Wikström skrev en fantastisk krönika i Dagen för nåt år sedan. Det är en vacker protest mot vårt allt snabbare samtalsklimat. Om att just tala på prov. Det är en beskrivning av det andliga samtalet som något som måste få skilja sig ifrån annan kommunikation. Det är oerhört välskrivet.

Han avslutar:

Det andliga samtalets språk förblir amatörens: sökande, trevande. Att tala på prov – också kring det heliga – är ett led i en andlig utveckling. Andliga besserwissrar står i den andliga stiltjens tjänst. Den som ständigt anser sig veta vad som är rätt har oftast fel. Den som anser sig framme har lång väg att gå. Låt oss hylla den delade osäkerhetens samtal som led i andens ledning.

Jag är för alla vägar till kommunikation. Jag använder Facebook för såväl jobb som privata konversationer och jag använder mer och mer twitter till att föra samtal med människor jag annars inte möter, det har breddat mitt nätverk och min utsikt enormt. Men vi får inte sluta problematisera det. Vi får inte sluta samtala. Öga mot öga. På prov, ett ord i taget. Gör vi det så slutar vi som fattigare människor.

  • http://amen.se brynte

    Måste kommentera, såklart. Hoppas du är nervös 😉

    Nä, jag håller med i det mesta. Det jag tycker är problematiskt är när öga-mot-öga-samtalet blir alltings måttstock, istället för att se att olika typer av kommunikation har olika kvaliteter och utifrån det bedöma dem för vad de faktiskt är. Skriven kommunikation har inte röst och ska inte förväntas ha det. Däremot har den positiva sidor som inte öga-mot-öga-samtalet har. Också. Och dåliga sidor som man slipper när man är i samma rum.

    • JosefineA

      Ja, men precis. Håller självklart med dig. Inte minst om att det talade inte får bli måttstock, men det är svårt ibland. I mitt eget huvud. Och när så stor del av befolkningen (inte minst i kyrkan) fortfarande ser det som en så enormt stor del av kommunikationen.