Det fina i att få dela vardag

Sitter i Missionskyrkan i Linköpings café. Och firar bröllopsdag. Romantiskt va? Närå… Vi firade igår, och halva dagen idag. Och nu har Johan möte och jag sitter här och jobbar ett tag innan vi gemensamt åker mot Örebro. I bil. Jag älskar att åka bil med Johan. Speciellt när han är rastlös. Hoppas han är rastlös.

Jag är så ambivalent till det där med att skriva saker om kärleken. Finns ju folk som bloggar, facebookar eller twittrar om sin kärlek varje dag. Och det är ju helt ok. Men jag känner mig personligen tjatig när jag gör det bara nån gång nu och då. Plus att jag ibland tänker att folk lägger sånt mycket mer på minnet än nåt man skriver om en föreläsning man ska ha, så intrycket blir att man aldrig tjatar om annat. Det blir ju dumt.

Men när man har bröllopsdag… Och dessutom firar den för första gången i världshistorien. Då vill man ju säga nåt om det liksom. Om hur tacksam man är.

För jag är det. Tacksam. Så innerligt tacksam. Och hur fantastisk den där dagen än var för ett år sen så tycker jag snudd på att dagen idag är än bättre. Missförstå mig inte, den där timmen mitt bland alla vänner, när vi sa ja till varandra, är den vackraste timmen i mitt liv. Och en festdag ihop med alla dem vi bryr oss om kommer aldrig gå att överträffa på det sättet.

Men jag har blivit en vardagsjunkie. Jag älskar vår vardag. Och den här dagen har liksom varit så perfekt. Det är måndag. Sov länge, lång frukost, nån timmes jobb, lunch tillsammans, jobb ett gäng timmar och så bilfärd mot Örebro typ. Och så kan ju inte varje dag vara, man måste jobba än lite mer än vi lyckats med just idag, men det är en evig kombo av jobb och ledighet, vardagar som helger, stulna timmar, pussel med städer (vi är i Linköping för att jag var i Örebro och Johan skulle från Växjö, via Linköping till Göteborg och det blev en bra mittpunkt liksom). Och det funkar. Mer än funkar. Aldrig för rastlös, aldrig för bekväm, alltid med möjlighet att längta efter varann men ändå umgås massor (nåväl, med undantag för när det går veckor innan vi ses och jag blir ynklig…). Och båda finns vi i sammanhang där vi ständigt blir utmanade. Och där vi går igång på varandras utmaningar. Åh, vad jag tycker om att leva så.

Och, inte minst en dag som denna blir det så tydligt, jag är så väldigt, väldigt stolt över min man. Är så tacksam för att han tar sin tro och sina övertygelser på allvar. Att han satsar så helhjärtat i det han ger sig in i. Att han väljer att lägga så mycket kraft och energi på en kyrka där han faktiskt är övertygad om att han kan göra skillnad. Att han inte sätter sig ner och är nöjd. Samtidigt som allt det andra får plats. De rastlösa sångerna när han kör bil, funderingarna över familj och vänner, de sena kvällarna i bastun med de där han så gärna delar livet med.

Jag är kär, kort och gott. Mer nu än för ett år sen. Minns hur jag och pappa satt i en park förra sommaren och funderade över hur livet kan bli. Och det är än tydligare nu. Jag älskar timingen i livet. Hur saker får falla på plats – inte med ett ”äntligen” utan med ett ”just ja, nu ser jag”.

YouTube Preview Image

Första solosången i vår vigsel började; ”I think it is time to get ready. To realize just what I have found.” Hela mitt liv har jag av och till fått bröllop presenterat för mig som nån slags målgång. Medan jag har tänkt på det som att det borde vara en start. En ny början på nåt. Och det var precis så det kändes när vi stod där. Som en port in i något vi egentligen inte vet så mycket om.

Och det är än tydligare idag. På ett café i en kyrka en regnig måndagseftermiddag när små, små sparkar inifrån hela tiden påminner mig om nya starter, en ny början. Och jag inser att jag faktiskt börjar förstå vad det är jag har funnit. En bäste vän för livet. En medprojektledare i min vardag. Ett plank att slå pannan emot i allt det som utmanar mig. En fullkomligt trygg och varm plats för mig att andas, tre centimeter nedanför ett högeröra.

Älskade, finaste vardag.

 

  • http://litenlisa.blogspot.com/ Lisafredlund

    tack!

  • Magda Carlén

    yo. du är bra på det där med att uttrycka dig. jag gillart. 

    • JosefineA

      Du är snäll, Magda. TACK! 

  • Ellen

    så vackert vännen. just så är det.

    • JosefineA

      Och jag stal ju din bild dessutom 🙂

  • Pingback: Att komma ihåg varför — Josefine Arenius