Förebilderna; Att leva som man lär

Den som följt den här bloggen en tid vet att jag är textnörd. Jag lyssnar nåt hysteriskt mycket på låttexter. Jag har tre primära källor för textinhämtning. Brittiska Robbie Williams, amerikanska Jars of Clay och örebroska Ingemar Olsson.

Ingemar är den förste och på många vis den störste. När jag för ett par år sedan startade en måndagsartistserie på bloggen var han först ut, och jag tror om jag ska vara ärlig att han är lite trött på mina hyllningar, men gosh, vad bra han är.

Och igår mitt i kaoset slog det mig igen. Hur viktiga de är, förebilderna. De där som faktiskt lever som de lär. Som inte säger en sak och gör en annan. Hur mycket det imponerar på mig. Hur gärna jag vill vara sån.

Samme Ingemar som genom mitt liv har sjungit om att vi ska komma och störa, som gett mig ledmotiv till att fortsätta tro på kyrkans framtid, som alltid bråkat med etablissemanget i sina sånger, messade mig igår från Frankfurt efter att ha kastat sig på ett plan för att fysiskt försöka förhindra utvisningen av två vänner i fara. Det golvar mig lite. Det är inte tomma ord. Inte käcka sånger om att alla är värdefulla som säljer bra på sommarkonferenserna. Det är på riktigt.

Och sen i morse, ringde jag upp den Håkan som är en av dem som stått närmast Amireh och Zeinab hela vägen, som finns med i församlingen dit de har gått. Jag hörde hans namn hela dagen igår men trodde ändå att det var en helt annan Håkan jag ringde. En bit in i samtalet inser jag att det är en av mina gamla chefer jag talar med. Samma chef som första gången parade ihop mig med Ingemar, när jag tänker efter.

Och då slår det mig igen. En av de första ledarna jag hade när jag inledde nån form av karriär i tjugoårsåldern är också en passionerad församlingsmedlem som lägger ner allt för det som är viktigast. För att andra behöver honom. Och då får annat stå tillbaka. Igen – förebilden. Att leva som man lär. Vikten av att se det viktiga.

Första gången jag träffade Lasse Svensson bör ha varit inför något rep på Kyrkokonferensen i Örebro 2010 (vilket också fick mig att skriva om förebilder, för övrigt). Han talade nog i nån del och jag såg nog till att han hade en mikrofon och stod på rätt plats. Det minns jag inte så mycket av. Däremot minns jag hur han och ett par till på kvällen när konferensen var över satt i en hotellobby med ett par till och var typ… så där sköna. Ni vet, en handfull ledare som hade dragit det tunga lasset under helgen men som nu ägnade sin tid åt att prata lite skit och genuint uppmuntra mig och andra runt dem. Som inte försvann samma sekund det var över för att de hade viktigare saker för sig. Sånt impar på mig.

I förrgår åkte Lasse – numera kyrkoledare för hela det samfund han redan då projektledde – till flyktingförvaret i Kållered för att protestera mot utvisningen av Amireh och Zeinab. Idag har han och hans kollega Olle lagt massor av tid på att skriva en skrivelse från kyrkorna mot det som händer (tidigare i veckan skrev man ett brev till Migrationsverket som du kan läsa HÄR).

Lasse är en sån där förebild som liksom… får saker att hända runt sig utan att själv alltid ställa sig i rampljuset. Jag tycker så mycket om honom för hans nyfikenhet, prestigelöshet och vilja till kloka beslut.

Och listan skulle kunna göras så lång. Karin som inte bryr sig om att jag ställer in ett möte för att hon tycker det jag gör istället är viktigare. Matilda som lägger all sin tid på att formulera upprop och sprida listor och leta nummer. Gustaf som leder fyrtio pers i en aktion på Landvetter. Det bara fortsätter…

Men de där hjältarna som har hängt med länge. De som en vanlig fredag vill visa att deras liv är på riktigt. De.

Hursom. Igår hade jag tänkt fixa en massa utskick, planera ett föreläsningsjobb, få färdigt en folder och ringa femton företag. Jag hann bara hälften av det där. Istället hängde jag med såna där förebilder. Såna där typer som får mig att vilja tänka att jag vill göra skillnad med mitt liv. Och jag är så tacksam att de där människorna finns på så nära håll. Är så lättillgängliga. Det gör det nåbart på nåt vis.

Tack.

  • Karin Davidsson

    Så kul att läsa om att även yngre årgångar än min (50+) gillar Ingemar O trots hans aktuella otrendighet. Min äldsta dotter stack ut lite i skolan när hon på lågstadiet på 80-talet nämnde IO som idol -det var väl den enda populärmusik hon hört hemma. Min yngsta dotter sjöng favoriten – hoppet som bär mig – på mitt 50-årskalas (ville inte vänta till begravningen…). Instämmer helt i ditt Ingmarhyllarinlägg från nov 2009/hälsningar Karin D

    • JosefineA

      🙂 Skönt att ha samma favoriter!!
      Ingemar har texter för alla åldrar. 
      Allt gott!