Dagen efter; Att få vara en kugge

Det är egentligen inte dagen efter. Det är fortfarande dagen liksom. För det är inte över. Inget är egentligen förändrat. Amireh och Zeinab ska fortfarande utvisas från Sverige. Men idag andas vi något i varje fall.

Jag är ingen asylfrågeexpert. Jag är heller inte personlig vän till Amireh och Zeinab. Det jag har lärt mig – framförallt senaste året – är hur man kan nå ut med mycket information snabbt på sociala medier. Igår kom den kunskapen väl till pass. Jag fick möjligheten att vara med som kuggen i ett maskineri och snabbt sprida information. Och vad många som hakade. Har aldrig sett ett sånt engagemang. Vill säga tack till allihop på nåt vis men inser igen att vi är i ett sånt läge att ingen liksom kan säga tack till nån, alla bara gör det lilla de kan för att vi ska få en lite rättvisare värld.

Med tanke på hur mycket jag väsnades igår är det inte märkligt att jag nu får en massa frågor om vad som händer nu. Jag kan inte helt svara på det – och ska det inte heller. Taktpinnen hålls i av dem som står Amireh och Zeinab nära, de är de som avgör vilka steg som ska tas, vad kvinnorna behöver.

Det jag har lärt mig under det år jag varit engagerad i asylpolitik (med enormt rutinerade lärare och helt fantastiska människor runt mig) är att allt går i pulser. Den mänskliga instinkten – när adrenalinet pumpar som bäst – är att göra precis allt man kan på en gång. Det var också det som hände en del av oss på forumen igår. Man vill resa direkt till förvaret, man vill börja demonstrera, man vill göra aktioner. Man springer liksom och vill bara att nån ska peka riktning.

Men det finns en vishet i att stanna upp och tänka till också. Det går inte att bara fortsätta springa. Det handlar om två människor mitt i detta. Två rädda medmänniskor som igår hade en dag som ingen av oss kan föreställa oss. Medan vi ringde, mejlade, protesterade och engagerade oss svävade de i ovisshet från minut till minut. Deras behov idag, deras möjlighet att andas ut bland vänner – åtminstone lite – måste gå i första rummet.

I andra rummet finns det faktum att detta – hur sjukt det än kan låta – är vardagsmat i Sverige idag. Det som hände våra systrar igår händer varje vecka. Det är av stor vikt att det engagemang som dragits igång de senaste veckorna inte stannar i och med Amireh och Zeinab, vi behöver göra något i grunden åt vår migrationspolitik. Detta är ett spår som det jobbas väldigt aktivt på idag.

Med detta sagt. Det kan tyckas – för dig som gav dig in i detta med allt du hade igår – som att det blir lite tyst en dag som den här. Det är en vis tystnad. En omsorgstystnad. En strategitystnad. En rådfrågartystad. En tystnad i bön. Det arbetas febrilt bakom det som kan upplevas som tystnad. Rings, härjas, kollas upp, skrivs. Det kommer att slås på flera trummor inom kort igen. Men det kommer att göras med viss eftertanke.

Gårdagen var en kamp mot klockan. Mot minuter och sekunder. Vi vann den kampen. Idag är kampen mot systemen igen. Mot besluten. Det kräver en annan strategi. En annan plan. Vår plan igår var lysande för gårdagens uppdrag. Den gav resultat.

Vi vet att Amireh och Zeinab kom tillbaka till förvaret i Kållered igårkväll sent. Vi vet att de är omskakade. Vi vet att de idag har besök av vänner. Vi vet att detta inte över. Utöver det… Min uppmuntran till oss alla skulle vara att behålla våra hjärtan varma och våra huvuden kalla. Under dagen kommer mer information och den kommer på forumet HÄR, från dem som följt kvinnorna närmast. Jag ska fortsätta att försöka använda min lilla megafon och hålla oss alla uppdaterade med det jag kan.

Vi är starka tillsammans, hörrni. Vi ska inte bli ett land som sätter i system att bryta mot mänskliga rättigheter. Vi ska fortsätta vara ett land där vi bryr oss om varandra. Vi bevisade det igår. Låt oss fortsätta så.

  • Matbyr

    Du är så klok! Börjar nästan ångra att jag avskedat dig två – eller var det tre? – gånger. Gud välsigne er alla tre.

    • JosefineA

      Ha ha ja? Du är ju taskig. Också kul att jag ringde din kompanjon i morse utan att veta att det var han först. Ni är ständigt tillbaka och spökar. 

      Tack Mats! Tror jag är klokare med papper och penna än med säljfiler… Glad att jag  får vara med här på ett hörn. All välsignelse! 

  • Emma Wedegård

    Fantastiskt skrivet Josefine!

    • JosefineA

      Tack Emma. Beundrar ert engagemang enormt. 

  • http://pulse.yahoo.com/_GEPLR6Q3UUC6QOKQAH2NHAXVYQ Lena Andersson

    Bra skrivet! Sedan finns inget mer att tillägga än tack till dig ovanpå det.

    • JosefineA

      Tack! Och tack själv Lena för allt engagemang

  • http://mattlo.se/ mattlo

    Tack för att du är en kugge och att jag får vara det med dig.

    • JosefineA

      Vi tillsammans Mattlo. Igår skrek jag, och du slet som bara den med resten. Vi får bytas av. Dina texter gör sån skillnad. Stolt att få gå vid sidan om dig. KRAM

  • http://www.facebook.com/profile.php?id=100001755928439 Carina Agnarsson

    Låt oss alla be vår Herre om styrka i vårt fortsatta engagemang  låt oss be om ett rättvist system ,medmänsklighet från berörda myndigheter … och framför allt be för de som fortfarande svävar i fara och ovisshet om vad som ska ske härnäst .. <3 

  • Emma Lundqvist

    Tack för din oerhört informativa och tydliga info igår! Jag känner inte heller dessa kvinnor men rycktes med i engagemanget, även om jag inte kunde vara på plats. Nu hoppas vi på en fortsatt positiv utveckling! /Emma

    • JosefineA

      Tack För uppmuntran Emma! Och gott att vi är många som kämpar ihop!

  • Ulla Lennartsson

    Har läst och följt dessa kvinnors öden i tidningar och nu på din blogg. Tack för ditt och andras  engagemang för ett mänskligare samhälle. Sverige kan inte fortsätta behandla människor på detta sätt. Vi ber för Sverige och regering. Gud har makt att förändra människors tankar och hjärtan med sin Ande. Gud välsigne er alla