Var snäll. Säg tack. Det är en order.

Jag vet. Jag vet att folk tycker att jag är plump emellanåt. Eller för rak. Jag vet att jag får backa och be om ursäkt. Så är det nog för de flesta av oss som på olika vis sticker ut hakan eller tänker högt. Jag vill lära mig mer och mer att vara vis.

Men ibland… blir jag trött på de där smågrejerna. På den vanliga, hederliga…hyfsen liksom. Nån håller upp en dörr – du säger tack. Du råkar knuffa till nån när du har bråttom – du ber om ursäkt. Du gillar nåns tröja – du berättar att den är fin.

Jag tror att det är de där småmeningarna och finesserna som är oljan i livets maskineri på nåt vis. Vanlig simpel artighet. Att faktiskt fråga människor hur de har det. Att sätta i system när en ny person kommer in i sällskapet att ta reda på vem den är istället för att berätta ytterligare fem stories om sig själv (ja, det är kraschandet från stenar i glashus du hör). Att inte bestämma sig för hur det och det är, utan bemöda sig om att ta reda på fakta.

Låt oss påminna varandra. Börja imorgonbitti. Hälsa på första bästa människa i traphuset eller på gatan. Jag ska försöka göra detsamma. Så tar vi det därifrån.

Var bara det.

Tags :