Tänk om Gud är större?

Skrivet av Josefine 2012-08-05  |  3 kommentarer

Åker tåg. Klurar på det där om hur vi stänger in varandra i fack. Så ofta gör vi det. Bestämmer hur andra är. Vad de har för intentioner. Jag gör det. Och de senaste dagarna har jag sprungit på de där konversationerna igen. Tänker lite sorgset att de tycks finnas ändlösa hav av dem ibland.

Jag ska inte säga att jag har full koll på kyrkan i Sverige. Långt därifrån. Men jag är uppvuxen i EFK och har haft typ nio anställningar där. Jag finns just nu i Gemensam Framtid. Har rätt god koll på Pingströrelsen där jag ofta är. Gjort nedslag både nu och då i Trosrörelsen och Svenska Kyrkan. Hade lite koll på SAM men har tappat den och har aldrig haft pejl på EFS vilket ju är synd, vet mest att SALT är väldigt bra typ.

Jag tror mig veta tillräckligt för att veta att vi i ingen ände av våra rörelser är på ett enda vis. Det finns inga färdigstöpta formar. Jo… Visst vore det att förbise elefanten mitt i rummet att hävda att det inte traditionellt finns olika uttryckssätt i, till exempel, Missionskyrkans församlingar på de olika kusterna. Eller att hävda att New Vines konferens och Hönökonferensen sysslar med exakt samma uttryck. Finns ingen poäng med det. Men så länge vi fortsätter att cementera alla de där rollerna, och ha förutfattade meningar om dem, så blir de ju kvar. Och på riktigt – vad tjänar vi på det? Vad vinner vi i längden?

Få saker gör mig så uppgiven som alla de där samtalen om ”de andra”. Och det handlar inte om att man inte – i alla sammanhang – får ställa frågor. Fundera på hur det ligger till, vad man har för ledarskap och visioner. Men de där skarpa uttalanden om hur andra sammanhang än ens eget är. Alla människor som sträcker händerna under sången är minsann falska hycklare som tror de är bättre än andra. Alla människor som bryr sig om social rättvisa är urtvättade sekularister som inte vågar tala om Jesus. Alla som trivs i sin kärnfamilj och med sin församlingemenskap är inskränkta. Och den som lever kollektivt i större gemenskap med fler är liberal och har slängt ut viktiga värderingar genom fönstret.

Vänner. På riktigt. Det här är SÅ gammalt. Så väldigt, väldigt gammalt. Och vi har inte råd med det. Vi har inte tid. Vi har inte råd med att peka med hela handen och berätta för andra hur det är, hur de måste leva sina liv. Och vi har definitivt inte råd med att tala illa om andras sätt att uttrycka sin kärlek till Gud, eller leva i gemenskap med Anden. Må samtalen om hur vi leder våra församlingar, vad vi berättar för våra unga, vilken retorik vi använder och hur vi vill växa alltid fortsätta. Men snälla, rara nån, kan vi sluta se när på människors sätt att leva nära Gud? Jag tror sanningen är den att de allra flesta av oss gör vårt bästa för att hitta en balans på livets gungbräda, kan vi inte hjälpa varandra där? Istället för att skicka ner varandra i diken?

Vi bär alla på personliga erfarenheter – många av oss på sår – som på olika sätt färgar vårt sett att se på Gud och på varandra. Men om de erfarenheterna vi bär har satt så djupa spår att vi föraktar och talar illa om andras sätt att tillbe… kanske att det är dags att ta den tjuren vid hornen och prata med nån om saken? Få hjälp? För det är solklart, bär jag på en upplevelse av att ha känt mig dömd i ett sammanhang som var på ett visst sätt, så riskerar jag att dra alla med det uttryckssättet över en kam, det är bara mänskligt. Men är det vist? Leder det oss framåt?

Vilka fördomar sprider du vidare och låter andra få del av? Vilka sprider jag? Hur kan vi lägga ner?

För, hörrni,  tänk om Gud är större? Tänk om Gud klarar flera av våra uttryck? Tänk om han glädjs med den som på vandring med honom i tystnad genom skogen finner ro, frid och ny energi? Och tänk om han jublar med den som står längst fram och hoppar upp och ner till tonerna av repeterade körer?

Och tänk – för en stund – om vi kunde välja att vara lite mer lika Gud och glädjas med varandra, vi med? Det vore väl inte så farligt? Vore det det?