Gästinlägg; Friendzonad

Just. I mina funderingar på att blogga och inte blogga blev ju ett par väldans bra gästinlägg liggande. Ett av dem är från Adam som var med i den artikel jag kommenterade HÄR. Han kom – när han kommenterade min blogg – in på intressanta tankar om hur vi i kyrkan (och säkert i samhället i övrigt) tenderar att ”friendzona” varandra. Vi bestämmer helt enkelt för fort vilket fack en ny person ska vara i liksom. 

Jag tycker han var nåt på spåren och bad honom utveckla det. Det gjorde han och sen har det här inlägget blivit liggande i min inkorg alldeles för länge. Men nu så! Här kommer det. Tack för tålamodet, Adam! Och för texten förstås.

Vad tycker ni? Är Adam något på spåren?

 

”Friendzonad”

I kyrkans sociala värld ser jag ett fenomen som är ganska utbrett på både gott och ont. Låt mig introducera ordet ”Friendzonad”. När man lär känna en person av det andra könet kan man råka ut för att bli ”friendzonad” och ”friendzona” personen. Det kan sätta käppar i hjulet att lära känna varandra som framtida partner om intresse uppstår.

Vad är ”friendzonad” kanske du som läser undrar?

Jo, det är kort och gott när man sätter dem man nyss träffat, lär känna eller känner av det motsatta könet (för min del tjejer) i ett så kallat vänfack. Eller att man själv blir placerad i det facket som det står ”Vän” på. Så när man umgås med den personen så ser man den som bara vän och inget mer. För att antingen är den för snygg/intressant/trevlig/smart/rolig/populär/gudfruktig eller inte tillräckligt snygg/…/gudfruktig för att ge det en chans att lära känna den mer än som vän.

Ser att i just kyrkans sociala värld är detta ganska vanligt. För om man blir intresserad av en man har satt i vänfack eller om man blir intresserad av en som satt en själv i vänfacket är det svårt att komma ur det sen. Tycker det är ganska intressant att betrakta hur det ”sociala spelet” funkar i olika sammanhang i kyrkan. Hur man lär känna varandra, umgås, visar intresse och så vidare.

Jag har många gånger blivit ”friendzonad” för att man är en social och trevlig grabb och brinner för att lära känna och träffa både nya och mer bekanta människor. Och jag är nog den bästa på att sätta tjejer i ”friendzonen” för att man träffar många människor regelbundet. Det blir i mitt fall väldigt enkelt att både vara kräsen om en tjej inte uppfyller mina krav och att inte har några större problem att leta vidare i ”kyrkans sociala värld”. Har märkt i mitt liv att när väl en tjej som jag har placerat i vänfacket visar intresse för mig mer än vän så avfärdar jag både intresset och den personen och drar mig mer undan från att umgås med den personen för att man vill att den ska vara kvar i vänfacket.

Det är klurigt på båda hållen. För om man blir intresserad av en person som man har satt i vänfacket och umgås med så är det svårt att visa det för den personen om den har satt en i samma fack. Har nog för många gånger skippat att göra nått mer av det när man väl märker att intresse börja väckas för en som man har i sitt lilla vänfack. Det är nog så att jag tänkt att man kan förstöra vänskapen med den personen om man väl visar intresse, kanske varit rädd att få samma respons som jag ger till de tjejer jag placerat i det facket.

Tror att man även sätter människor i ”friendzonen” för att man är rädd för att man inte ska duga/att den duger som partner. Då är det säkert att sätta personen i vänfacket.

Men vad är det man brukar säga, vågar man inte chansa/ge det en chans för att det finns risk för att man ska förlora så vinner man inget heller. Så vad har du att förlora på det om du våga visa intresse?

Jag har många gånger fått tipset att om du är intresserad av någon så börja umgås i grupp med den personen. Vad jag har märkt så blir det väldigt svårt att lära känna varandra mer specifikt om man umgås i grupp. Så jag vill vända på det (talar minst lika mycket till mig själv) och säga att om du är intresserad av någon så våga umgås bara med den personen och visa att du är intresserad att lära känna den mer. För där blir det ju tydligt om det finns intresse eller någon gnista.

Självklart får man vara någorlunda vis med tajming när det gäller att bjuda ut någon och umgås på tumanhand. Tror man även ska våga testa magkänslan med. För vad är det värsta som kan hända? Det är väl att man kan få ett nej..

Om vi ska kunna bryta trenden att det är svårt att hitta en partner i kyrkan så tror jag att vi få bli bättre på att inte sätta in människor i vänfack. Jag vill uppmuntra att inte vara för snabb att sätta en person av det andra könet som man träffar i ett vänfack om man är intresserad av att hitta en partner.

Tidningen Dagen tar upp i en undersökning bland troende singlar att ungefär två tredjedelar av både tjejerna och killarna är tveksamma eller inte alls instämmer med att man trivs som singel. Fler än hälften av de tillfrågade tycker att det är viktigt att hitta en att dela livet med. Mer än två tredjedelar instämmer/delvis instämmer med att det är svårt att hitta en partner som man känner samhörighet med. Jag tycker att det talar för att något behöver hända i singelvärlden i kyrkan och att detta med ”friendzonad” är ett av de perspektiv som jag tror behövs ta upp.

Hoppas att delning av mina tankar kan få vara en del av den svårstartade processen för att människor våga hitta varandra i kyrkan.

Detta var mitt perspektiv som singel och en som vill hitta min framtida partner i kyrkan

Allt gott och våga chansa!

Adam Anderberg

 

  • Staffan

    Förlåt några små naiva reflektioner. Intressant hur som heLst. Har inte riktigt hört begreppet tidigare men kan tycka att det ligger något i detta. Om jag ser tillbaka på min uppväxtförsamling som kanske förvisso var allt annat än normal så präglades dess undervisning för ungdomarna i mycket stor utsträckning av moral- och sexualfrågor.

    Som konsekvens var de etablerade paren i tonåren relativt få, och de som fanns hade sina familjer fast rotade i församlingslivet sedan generationer tillbaka. Bland de övriga var det liksom inte okej och det passades och tisslades och alla försökte mer eller mindre aktivt tala om att de minsann inte var intresserade av någon annan. Att vara ihop var ytterst få förunnat och inget man på något sätt fick visa att man strävade efter.

    Noterar i efterhand att många i någon slags stress gifte sig med första bästa i 25-årsåldern och intressant men tråkigt nog har dessa, liksom de etablerade tonårsparen, i rätt stor utsträckning skilt sig nu. De som inte rotade sig då och fortfarande är församlingsaktiva är i stor utsträckning singlar. Och vi som lämnade församlingen etablerade inte fasta förhållanden före 30. Jag inbillar mig att den undervisning vi underkastades har haft en viss påverkan för detta.

    Om församlingen har strikta och klara regler för vad som konstituerar ett förhållande så måste per definition allt umgänge som ännu inte definieras som ett förhållande hanteras som ”vänskap”. Därav ”friendzonande” i kyrkans värld som en realitet och konsekvens av den undervisning som bedrivs. Och hur katten kan då förhållanden överhuvudtaget etableras? En mer avspänd syn på sex och samlevnad inom kyrkan kanske skulle göra ”friendzonandet” till ett mindre problem…? Eller?

    • http://www.facebook.com/adam.anderberg Adam Anderberg

      Hej Staffan!
      Kul att få respons och kommentar från dig!
      Det jag vill lyfta är när det blir att om man söker någon partner men ”friendzona” alla som skulle vara potentiella partner så blir det svårt att hitta någon.

      Tror inte man behöver ha en avspänd syn på sex och samlevnad men jag tror vi behöver en mer avspänd syn på att lära känna en av det andra könet som mer än vän. Alltså inte att gå och flörta med alla utan att våga lära känna den/dem som är intressanta innan man gå in i ett förhållande.

      Det är ju främst till singlar detta inlägg är inriktat till och det är ju där jag vill få lyfta mina tankar och att människor våga lära känna varandra och inte ”friendzona” för fort. 

      Men hur man gör ”friendzonandet” till ett mindre problem tror jag att man som jag har gjort här att dela tankar och starta ett samtal. För svaret har jag inte hittat och hoppas att man kan hitta det tillsammans i samtalen.

      Allt gott!
      Adam Anderberg

      • Staffan

        Jo, det är sannolikt så att en ökad diskussion om ”friendzonandet” samtidigt ökar medvetenheten och eventuellt minskar problemet på sikt.

        Som sagt är begreppet nytt för mig men jag kan känna igen själva företeelsen. Inte så att jag medvetet använt mig av detta, snarare var jag under uppväxten mest konfunderad hur man överhuvudtaget skulle kunna komma vidare till något mer än bara vänner. Men det var liksom där det stannade så ”friendzonande” kanske var något jag utsattes för. Särskilt som att ”förhållanden” var så pass tabubelagda i församlingen som de var.

        Nu var jag förvisso inget romantiskt högvilt heller (nörd, plugghäst, omusikalisk och ful som stryk) men även om jag ser på dem i min dåvarande omgivning som hade lite bättre förutsättningar så var de lika hopplöst för dem. Och i vårt fall tror jag undervisningen i kyrkan hade en viss påverkan. Det var okej att vara vänner men inget mer. Min fundering om en mer avspänd syn på sex och samlevnad får ses i ljuset av den kontexten. Det är inte direkt så att jag främjar ett hejvilt flörtande till höger och vänster.

        Samtidigt, och det är inte helt oväsentligt i sammanhanget, så hade jag inte haft denna ”förhållandekarens” fram till dryga 30 fyllda så skulle jag inte ha den familj jag har idag. Det var värt att vänta på men det var ingen kul väntan att hela tiden få höra att man var så bra kompis men inget mer.

        Önskar dig lycka till på färden!

        • JosefineA

          Staffan! Även här tror jag att man ska göra lite skillnad på den kyrka som du växte upp i (och till viss del även jag) och den kyrka som de flesta runt 20 idag har växt upp i. Man talar generellt sätt annorlunda om relationer idag än man gjorde för bara tjugo år sen. På gott och ont. I många fall tror jag faktiskt det är svårt att hitta skillnader i den undervisning du får i kyrkan och den du får på biologin i skolan liksom. Det är rätt mycket ”var rädda om varandra”. Faktiskt så att jag tror att vi ibland förvirrar onödigt mycket åt andra hållet idag.
          Jag tror att för att förstå den verklighet som Adam och många med honom lever i, så behöver man förstå den församlingsrörelse de finns i idag. Inte den som vi fanns i för en väldig massa år sen. 
          Typ så. 
          Allt gott!

  • Linda

    Bra reflektioner!  

    Jag tänker däremot att en relation som lyckats ta sig från friendzonen till ”intressezonen” (eller vad man kallar den) kan bidra till en stark relation eller förhållande. Man är väl medveten om vem man blir intresserad av om ni förstår hur jag tänker? 

    • http://www.facebook.com/adam.anderberg Adam Anderberg

      Tack!
      Håller med dej helt och fullt! Det är ju den övergången som kan vara svår om man har satt varandra i vänfack.. Har två goda vänner som faktiskt bestämde sig att satsa, de var vänner och idag är dem gifta. Är för att våga sätta en som är intressant i ”intressezonen”. Och visst är man väl medveten om man blir intresserad. 🙂 Frågan är ju då om man har satt varandra i vänfack om man ”vågar” gå över till ”intressezonen”? Lite som jag tog upp här i texten: vad har man att förlora på det?
      Allt gott!