Den ljuva ensamheten
Skrivet av Josefine 2012-08-01 | 2 kommentarer
Min man drog till Danmark på jobb igår. Det är så skönt. Faktiskt. (Och innan du läser vidare, jo, han har adressen till min blogg.) Sommaren – börjar jag lära mig nu efter ett par år – är ju en sån där dygnetrunttid. Man hänger jämnt liksom. Alla måltider ihop, alla kvällar, alla sociala grejer. Om man som vi dessutom är dumma nog att dela kaffeautomat på jobbet… ja, ni fattar ju själva.
Och så åkte han vid fyra igårmorse och det tog mig ett par timmar att falla in i gamla vanor. En långfrukost vid tvn. Ett gäng timmars jobb. En vända på stan. Lite telefon. Mer jobb. Vaknade vid fyra inatt och drog en jobbtimme till. Morgondisken kvar på soffbordet.
Ja ja det är inte så att allt är så pedantiskt när han är hemma heller. Men… Jag har liksom bara mig själv att sinka. Att stöka ner för. Och jag gillar det. Trivs med att vara själv och njuta läget ett tag. I morse, innan jag drog till jobbet, betade jag till och med av en kostymrulle. Bara en sån sak.
Ibland tror jag att vi riskerar att stänga in tvåsamheten på nåt vis. Speciellt inom kyrkan kanske, så ser vi den som final, som målgång. Och sen ska allt utgå – och definieras – ifrån den platsen. Jag tror inte att det funkar riktigt så. Vi är fortfarande så mycket hela människor i oss själva. Visst växer vi ihop, bit för bit, men den där helheten är liksom också bra. Värd sin tid och sin energi.
Sen vi möttes har Johan haft ett jobb där han har jobbat så gott som varje helg. Han hår åkt mer tåg än han har suttit på en kontorsstol. Jag har slutat räkna hur många som har lagt huvudet halvt på sned och frågat hur jag klarar av det. Ärligt? Hur bra som helst. Det är bara han och jag, vi har inga barn, inget gemensamt ansvar, och vi ser hur mycket som helst av varann. Jag tror dessutom nåt hejdlöst på det han gör – låt killen åka! Nu är ju tiden i livet då det funkar, vem vet vad som händer sen.
Som människor är vi olika. Vi har olika behov av närhet, av att sitta ihop och av att känna samhörighet. Jag är en rätt klängig typ, vill sitta nära i soffan, somna tätt intill. Men jag har också stora behov av att komma ihåg vem jag är i mig själv i den halva som är jag i vår enhet. En frihet som jag får, precis så mycket jag vill av.
På vårt bröllop uppfyllde vi en av mina gamla drömmar -ett eget pojkband för en stund. Som den textnörd jag är valde jag (det var nog mest jag som var låtansvarig, faktiskt) låt utifrån de här raderna;
Maybe I’m a drifter
Maybe not
Cause I have known the safety
Of floating freely in your arms
Det är en av de coolaste grejerna med mitt äktenskap. Att få flyta fritt i någons armar. Ständigt bunden. Ständigt fri. Och det bästa med att vara från varandra några dagar? Att sent på torsdagskväll få säga ”äntligen!”. Längtan. En av de bästa känslorna jag vet. Jag tycker så mycket om den att han faktiskt kan få hålla sig borta ett litet tag till.
