Kroppen, Robbie och inkarnationen

Försöker komma nån vart med min predikan till Frizon. Läser bibelställen, läser på om inkarnation, klurar på vart min egna funderingar legat genom åren. Ber en massa förstås. Vill landa klokt, rätt och bra. Vill användas.

Men sitter också och fnittrar lite åt mig själv. För att jag inte kommer förbi Robbie Williams. Oheligförklara mig inte nu. Men varje gång jag ska predika hamnar jag av någon anledning hos Robbie. Inte konstigt att hamna i låttexter i sig – när jag på Twitter häromdagen frågade folk vart de möter Gud var just texter en av de grejer som dök upp först – men Robbie?

Jag tycker att Herr Williams är en av de skickligaste textförfattarna vi har just nu (har skrivit alldeles för mycket om det förr) och jag upptäcker att jag bänder mig mot honom. Tar spjärn liksom. Han utmanar min tanke.

När jag säger ”mitt liv vilar i Guds händer” så säger Robbie ”I sit and talk to God but he just laugh at my plans”.

När jag läser ”sanningen ska göra er fria” säger Robbie ”you don’t want the truth, truth is boring”.

När jag landar i nåden och Robbie säger ”and we are praying it is not too late, cause we know we are falling from grace”.

När jag tror på den livslånga kärleken och försöker förstå varför den för en del inte tycks tycka den är attraktiv säger Robbie ”if you won’t leave me, baby, I will find someone who will”.

På nåt vis blir han – i mina egna förberedelser – rösten som säger ”jag försöker tro på den Gud du talar om men det är inte så enkelt”. Kanske mest lysande exemplifierar han det när han säger; ”Jesus in a camper van, he says ’I’m sorry to leave you but I’ve done all I can’ I guess even the son of God gets it hard sometimes”. Det är som om han vill – vill tro, vill lita på, vill kasta sig ut – men när han blickar ut över världen är det som att det inte går ihop.

Han förhandlar med Gud. Resignerar. Tar fajten igen. ”I stopped praying so I hope this song will do. I wrote it all for you. I’m not perfect but you don’t mind that, do you? I know you’re there to pull me through, aren’t you?” Kanske att jag behöver den där rösten emellanåt i mina egna, ganska raka, tankespår. Det finns andra vinklar. Gråzoner. Förlorad tro. Hopp. Mindre självklarheter.

Att jag landar hos Robbie inför just den här predikan, dock, handlar än mer om det där med att vara människa. Att var mänsklig. Naket. Ärligt. Jag återkommer nu och då till killens konsert på Knebworth 2003. 125 000 fans fyller området framför scenen. Förstår ni hur mycket folk det är?! Han gjorde det dessutom tre kvällar på raken.

Och under knappa två timmar pendlar killen – rätt ärligt kan man tänka men vad vet jag? – mellan känslan av att äga världen (”Give in and love it, what’s the point in hating me? You can’t argue with popularity. Well you could but you’d be wrong”) och känslan att inte vara värd nåt (”There is a whole in my soul, you can see it in my face. It’s a real big place”). Han äger scenen som få andra, är med om det bra en handfull nu levande människor varit med om, men stannar då och då upp och ser ut som att han inte tror på det själv. En kort stund står han med tårarna rinnande och ser bara ut över havet med människor.

Få av oss brottas med det personliga och privata, det offentliga och intima, det ärliga och maskerna på samma sätt som en av tidernas största rockstjärnor. Men vi lever alla i de där kamperna på något vis. Vem är vi när ingen ser? Vem är vi tänkta att vara? Vad gör vi med allt det vi fått? Saknaden över det vi förlorat?

Det var till den här mänskligheten Jesus kom. Han blev människa. I all sårbarhet. Alla dragkamper om rätt och fel. I våra svåra balansgångar mellan bekräftelse och sann kärlek. Han BLEV människa. Han vet hur svårt det kan vara att leva. Har brottades med samma saker som vi. Att bli förstådd. Att bli besviken. Att älska och älskas tillbaka.

Om du har 1 timme och 49 minuter över så lägg dem på den här konserten. Rent filosofiskt är den värd din tid. Och – om inte annat – det är en galet mäktig musikupplevelse. Och har du inte tiden, se de 20 sista minuterna så kopplar du nog lite vad jag menar.

YouTube Preview Image

Och om denne Jesus inte dog för oss.

Då är det upp till oss.

Bara till oss.