På väg till jobbet i morse lyssna jag på en gammal nostalgispellista på Spotify. Upp dök en låt av popsnöret Rachael Lampa, en av de där unga tjejerna som slog igenom för ett gäng år sedan i Nashville och som nu vuxit upp till en sjukt duktig artist. Kroppen fylldes av… kampvilja. Märklig grej.
He did it
I get it
And now I’m caught up with it
Så sjöng hon, Rachael. Och jag minns att jag ofta, ofta på väg till jobbet under mina Frizonår hade den där låten i öronen. Jag har fattat, jag vill vara med och nu kör vi.
Varje år så här års fylls jag av avundsjuka. Det slår liksom inte fel. Den är märkligt riktad. Mot människor som sliter häcken av sig. I år heter de människorna Tomas och Jesper. Och just nu fylls deras dagar av mängder av mejl, samtal, beslut, lösningar och stress. De leder Frizon. Och fast det är… hjälp, 7 år sedan jag slutade så finns det en del av mig som tycker att de har mitt jobb. Att de liksom har stulit det. Det är ju larvigt. Kubik med vatten har runnit under broarna. Men jag vet liksom inget bättre. Romantiserar det enormt. Vill alltid – just den här tiden på året – ha det tillbaka.
Eller är det just det jobbet jag vill ha? Pratade passion med ett par goda, engagerade vänner på stranden i lördags – och fortsatte samtalet med maken igår. Tänk om det är så att passion förändras genom åren. Precis som en förälskelse som växer till kärlek? Jag kommer aldrig mer få kicken av de där sekunderna innan en första kyss med någon. Och jag kan sakna den känslan, sörja för en kort stund att den inte återkommer. Men jag har bytt den mot något så galet mycket bättre. Inte lika känslostormande. Men väldigt, väldigt mycket bättre. Ett äktenskap. Ett gemensamt liv att bygga på.
Jag var 25 år när jag höll Frizontrådarna i mina händer. Jag tyckte att det mesta i livet sög. Olyckligt kär jobbade jag mer än gärna bort 17 av dygnets timmar. Jag åt alla mål mat på jobbet. Vart min identitet började och Frizons slutade var liksom inte helt tydligt. Min lägenhet var mer en lagerlokal. Och som jag älskade det. Kastade mig på mejlhögen varje morgon, gav mig in i varje samtal. Styrde upp varje del, slet med att försöka se varje människa som kavlade upp ärmarna för vårt gemensamma livsverk. Så, så tacksam för den skolan.
Och jag saknar den där känslan. Känslan av att det kan få gå fem timmar till på kontoret för att det inte spelar någon roll. He did it, I get it… Nuförtiden. Nu. Helt annan historia. Någon ringer mig. Erbjuder mig jobb. Jag blir glad och smickrad och tänker antingen ”nej, det vill jag inte” eller ”ja, vad kul, det tror jag att jag kan göra bra”. Och sen tar jag mig an det. Gör så gott jag kan. Tittar på klockan och går hem. Stuvar makaroner. Ser ett par avsnitt av Vänner till. Försover mig lite nästa dag.
Och jag saknar den. Passionen med stort P. Viljan att kasta sig huvudstupa in. Ge allt. Strunta i om jag ätit eller sovit.
Och så nånstans vet jag – och blev påmind av de där vännerna i lördags – att passionen förändras. Kanske behöver jag inte – tio år senare – bevisa hur mycket jag brinner för något genom att helt ge avkall på mig själv? Kanske kan jag dra ner på tempot, hitta nåt mer normalt och fortfarande räknas som engagerad? Kanske att det till och med är så att de där jag är så avundsjuk på just nu, de är också klokare än vad jag var när det begav sig? Kan tänka mig att Jesper sover gott om nätterna. Och Tompa… Ja, han gifter sig ju om några veckor, Frizon är nog inte hans största kärlek, får man hoppas. Mitt sätt att vara passionerad är inte normgivande. Det finns flera sätt. Bättre, mindre destruktiva sätt.
Jag önskar att jag kommer finna en kombo. En balans som funkar. Och jag önskar att vi som kyrka hittar ett sätt att ta tillvara all den där passionen som skär igenom berg. Förvalta och förfina den så att den inte går till spillo. Att den blir nåt bra liksom. Inte bränner ut sig hos alla dem som kör ända in i kaklet som jag gjorde. Då. När det begav sig.
För ändå saknar jag det. Drömmer mig till det nu och då. Vill stå där vid sidan av den där scenen med tårblöta kinder, utmattad, omskakad och lycklig. Men nu är klockan över fem. Lägenheten är stökig. Dags att åka hem och ta tag i livet.
Har inte kommenterat det där seminariet med Sigfrid Deminger på Hönökonferensen än. Finns så många trådar att dra i så vet inte vart jag skulle börja. Det handlade kort och gott om vad som är rätt och fel när man gör gudstjänst. Sigfrid hade facit. Alltid undrat vem som satt på det.
Det var en märklig timme på många vis där viktiga poänger slarvades bort i en – i mitt tycke – subjektiv uppgörelse med egna spöken. Det som skulle kunna bli ett viktigt och relevant samtal om hur generationer möts, blev en ensidig utskällning av den respektlösa ungdomen. Typ. Synd.
Hursom, får återkomma till det. Men stötte just på den här gamla godingen. Och tänkte att det blir en liten fredagspresent till alla mina medtwittrare vid seminariet. Glöm inte att Jesus är vår vän!
Försöker komma nån vart med min predikan till Frizon. Läser bibelställen, läser på om inkarnation, klurar på vart min egna funderingar legat genom åren. Ber en massa förstås. Vill landa klokt, rätt och bra. Vill användas.
Men sitter också och fnittrar lite åt mig själv. För att jag inte kommer förbi Robbie Williams. Oheligförklara mig inte nu. Men varje gång jag ska predika hamnar jag av någon anledning hos Robbie. Inte konstigt att hamna i låttexter i sig – när jag på Twitter häromdagen frågade folk vart de möter Gud var just texter en av de grejer som dök upp först – men Robbie?
Jag tycker att Herr Williams är en av de skickligaste textförfattarna vi har just nu (har skrivit alldeles för mycket om det förr) och jag upptäcker att jag bänder mig mot honom. Tar spjärn liksom. Han utmanar min tanke.
När jag säger ”mitt liv vilar i Guds händer” så säger Robbie ”I sit and talk to God but he just laugh at my plans”.
När jag läser ”sanningen ska göra er fria” säger Robbie ”you don’t want the truth, truth is boring”.
När jag landar i nåden och Robbie säger ”and we are praying it is not too late, cause we know we are falling from grace”.
När jag tror på den livslånga kärleken och försöker förstå varför den för en del inte tycks tycka den är attraktiv säger Robbie ”if you won’t leave me, baby, I will find someone who will”.
På nåt vis blir han – i mina egna förberedelser – rösten som säger ”jag försöker tro på den Gud du talar om men det är inte så enkelt”. Kanske mest lysande exemplifierar han det när han säger; ”Jesus in a camper van, he says ‘I’m sorry to leave you but I’ve done all I can’ I guess even the son of God gets it hard sometimes”. Det är som om han vill – vill tro, vill lita på, vill kasta sig ut – men när han blickar ut över världen är det som att det inte går ihop.
Han förhandlar med Gud. Resignerar. Tar fajten igen. ”I stopped praying so I hope this song will do. I wrote it all for you. I’m not perfect but you don’t mind that, do you? I know you’re there to pull me through, aren’t you?” Kanske att jag behöver den där rösten emellanåt i mina egna, ganska raka, tankespår. Det finns andra vinklar. Gråzoner. Förlorad tro. Hopp. Mindre självklarheter.
Att jag landar hos Robbie inför just den här predikan, dock, handlar än mer om det där med att vara människa. Att var mänsklig. Naket. Ärligt. Jag återkommer nu och då till killens konsert på Knebworth 2003. 125 000 fans fyller området framför scenen. Förstår ni hur mycket folk det är?! Han gjorde det dessutom tre kvällar på raken.
Och under knappa två timmar pendlar killen – rätt ärligt kan man tänka men vad vet jag? – mellan känslan av att äga världen (”Give in and love it, what’s the point in hating me? You can’t argue with popularity. Well you could but you’d be wrong”) och känslan att inte vara värd nåt (”There is a whole in my soul, you can see it in my face. It’s a real big place”). Han äger scenen som få andra, är med om det bra en handfull nu levande människor varit med om, men stannar då och då upp och ser ut som att han inte tror på det själv. En kort stund står han med tårarna rinnande och ser bara ut över havet med människor.
Få av oss brottas med det personliga och privata, det offentliga och intima, det ärliga och maskerna på samma sätt som en av tidernas största rockstjärnor. Men vi lever alla i de där kamperna på något vis. Vem är vi när ingen ser? Vem är vi tänkta att vara? Vad gör vi med allt det vi fått? Saknaden över det vi förlorat?
Det var till den här mänskligheten Jesus kom. Han blev människa. I all sårbarhet. Alla dragkamper om rätt och fel. I våra svåra balansgångar mellan bekräftelse och sann kärlek. Han BLEV människa. Han vet hur svårt det kan vara att leva. Har brottades med samma saker som vi. Att bli förstådd. Att bli besviken. Att älska och älskas tillbaka.
Om du har 1 timme och 49 minuter över så lägg dem på den här konserten. Rent filosofiskt är den värd din tid. Och – om inte annat – det är en galet mäktig musikupplevelse. Och har du inte tiden, se de 20 sista minuterna så kopplar du nog lite vad jag menar.
Förbereder så smått vår improvisationsteaterföreställning vi ska ha på Frizon i augusti. Vi slår ihop ett gäng löst sammanhållna grupper, kallar oss ”Impro Allstars” och… gör nåt en timme.
Sitter nu och klurar på vad. För att få lite inspiration så kollade jag förut på ett gäng gamla avsnitt av ”Whose line is it anyway?”. Kolla in det här gänget. Får en att vilja krypa in under en sten.
Jag har vetat det ett par dagar nu. Och igår skrev Dagen om det också. Men jag har velat smälta det i mitt huvud på något vis. Men nu så. Måste få dela det med er. Det fantastiska i att en god vän äntligen kan få börja sitt liv som stått på paus så länge.
När vi möttes för ett par veckor sedan började ögonen gnistra vid tanken på att få skaffa ett jobb. Börja bidra. Bli en del av.
Jag är så tacksam att den här historien fick gå vägen. Så fylld av kämparglöd för att förändra de system som sätter människors hela liv på paus.
Det roligaste jobb jag någonsin haft – troligen Sveriges bästa jobb all kategorier – blir ledigt i höst!
Frizon söker ny medarbetare! Om du har koll på festivalen, är driven och framåt, menar allvar med din tro och anser dig helt ok på att ta folk – in och sök!!
Vågar lova dig en alldeles fantastiskt rolig tid. Och riktigt riktigt bra kollegor.
Det är lätt att vi som församlingar och samfund bara blir termometrar som känner av temperaturen i vår samtid och möjligen beklagar läget, när vår kallelse tydligt handlar om att vara termostater som både känner av temperaturen och reagerar på ett sätt som förändrar temperaturen i det samhälle vi är satta att tjäna.
Åh, vad jag är glad för Lasse. Läs hela texten HÄR!
Suttit min första dag på kontorsstolen på ett par veckor, även om jag inte riktigt varit på semester. Men nånstans mitt i bestämde jag mig för att låta bloggen ligga. Fascinerande ändå hur många som hittar hit i alla fall. Skum grej.
Men nu så. Har en liten lista i huvudet på saker jag vill skriva om – och saker jag bestämt mig för att INTE skriva om – och har ju dessutom ett par gästinlägg på lager.
Jag har klurat mycket under de här dagarna. Fick ett samtal för ett par veckor sedan där en person jag respekterar mycket berättar för mig hur det kan ses på mitt bloggande. Det var inga särskilt trevliga saker. Jag beskrevs lite som en person som bara sitter utanför och tycker, som vill starta konflikter och som inte förstår mitt sammanhang. Och det kändes så grymt märkligt på något vis.
Jag menar, det vore ju en sak om jag själv upplevde att jag lite småbittert satt utanför och slängde in brandfacklor ibland. Men jag har gått runt här i villfarelsen (?) att jag i allra största grad är en del av en rörelse och ett sammanhang. Jag har också trott att jag varit ganska tydlig med att jag faktiskt GÖR saker. Engagerar mig, lägger mig i, städar, peppar, jobbar, planerar, grejar…. Jag vet inte vad som mer krävs för att man ska vara I nånting liksom.
Men om det överhuvudtaget är möjligt att uppfatta mig som att jag har ställt mig utanför och bara vill tycka så är det hög tid för mig att tänka till. Min intention är aldrig att starta konflikter eller dikesgrävningar. Däremot är jag ett stort fan av öppna samtal och pågående diskussioner. Men bara det att folk jag ser upp till kan uppfatta det så får mig att fundera på vad det är värt, och en stund tänkte jag att det kanske var dags att lägga ner. Inte som ett martyrskap – om jag har betett mig illa på något vis är det bra att det berättas för mig så jag får be om ursäkt – men som i att jag inte vill vara någon som inte för den rörelse jag brinner för framåt.
Jag kommer inte lägga ner. Men jag har fattat ett par beslut. Hoppat av ett par grejer. Kommer försöka sluta skriva om en del. Skulle vilja återge mina delar i det där samtalet jag hade – inte för att alls lämna ut nån utan för att få klarhet i mina tankar – för att vara tydligare, men personen i fråga var tydlig med att samtal inte förs på bloggar och i sociala medier, det är inte på riktigt, och därför måste jag respektera att jag inte kan bryta de tankarna här. Jag delar inte åsikten, men känner mig lite bakbunden typ. Jag vill liksom inte trampa mer i klaveret eller såra någon jag tycker om. Men det har ockuperat mina tankar mycket det senaste. (Sen skulle jag ju självklart inte lämna ut ett personligt telefonsamtal med nån, men ni fattar grejen – ämnena liksom mer generellt skulle jag vilja bolla med er.)
Med det sagt – ska försöka börja blogga igen! Nu är det mycket Hönökonferens, Sigge Deminger, Frizon, Världens Barn, pengainsamlingar, autogiron och mycket annat i mitt huvud. Bland annat. Vill du hänga med mig och fortsätta samtalen så är jag ödmjukt glad och tacksam! Allt gott till dig från mig.
Det blev lite tyst här. Dels för att livet snurrar tokfort och jag försöker stänga ner datorn ibland bara lite. Men också för att jag faktiskt behövde tänka till. Jag fick mig ett par samtal – några bra, några riktigt märkliga – efter tidigare inlägg och jag vill ta mig en tankeställare om varför jag skriver och vad jag tycker att jag håller på med.
Tror jag kommit lite vidare i de tankarna nu. Tagit ett par steg och gjort ett par åtgärder. Återkommer om det.
Jag har också en skitbra text från Adam som var intervjuad i Dagen liggande om att bli ”friendzonad”, den ska snart ut! Och jag har fler texter i kvinnliga talare-serien. Samt en massa mejl att svara på. Förlåt att jag är så sen.
Men just précis nu väntar maken utanför sommarstugedörren på att vi ska ta sommarens första dopp. Unnar mig det. Så hörs vi sen. Tack för tålamodet!
