Linnéa; Bli medtjänarinnor för Guds skull!

Självklart. I högen av bra texter hade jag missat en. Strukit Linnéa på min lista och inte insett att det ju var två. Den här texten fick jag för flera veckor sen. Läste den och blev så där galet stolt över mitt sammanhang. Hon säger det så bra, Linnéa Åberg. Om det vackra. Och om det som ibland är så fult. Men hur det är värt att kämpa ändå.

Linnéa var en del av det där tjejgänget jag beundrade så när vi var yngre, som liksom fick med sig andra fast de var så tajta. Idag är hon bibellärare på Liljeholmens Folkhögskola och en av hjärnorna i Frizonledningen

Jag vill tala om det vackra. Det vackra i att få vara med i sammanhang där man får vara sig själv. Där ens ofärdiga åsikter har tillåtits komma ut ur den stora megafontruten. Det vackra att som ung och osäker och kvinnlig ha fått möjligheten att lära känna sig själv, få mark under fötterna, och växa i kapp ens kallelse i sammanhang där uppmuntrade fostran har varit den rådande kulturen.

Jag har fått vara med i ledningsgrupper, styrelser och föreningar. Ibland för att jag har skinn på näsan och åsikter om mycket. Andra gånger har mina meriter varit att jag är ung och kvinna. Och faktiskt, det sistnämnda gjorde mig så heligt förbannad ett tag att jag slutade tacka ja till fina men oförskämda uppdrag. Jag ville inte fylla ut den kvinnliga stolen bara för att de inte fann någon annan ung kvinna. Det dröjde en tid innan jag insåg att om nu mitt kön ”utnyttjas” för att fylla en plats så ska jag minsann göra det värdigt och lära mig så mycket jag kan. Och i backspegeln kan jag se att av styrelsemännen med skägg och tomteluva, som förväntade sig en tyst kvinna, har jag lärt mig ett och annat av vilket hjälper mig nu till att bli en bättre och mer erfaren ledare, lärare och förkunnare.  Tack ni män som inte visste vad ni gjorde när ni bjöd in den unga kvinnan. Tack för att ni har fostrat en kvinna som nu ganska obehindrat vågar pröva sina åsikter offentligt!

Jag vill tala om alla de vackra kvinnor som har gått före mig och visat vägen. Om de som såg potentialen i mig när jag själv inte gjorde det. Om de som lät mig följa med, lyssna, pröva och sedan lära mig. Jag vill klappa händerna åt de kvinnor som vågade släppa fram en oborstad ung kvinna som inte kunde särskilt mycket men som tydligen ville något. Jag vill tacka för att ni inte såg en konkurrent utan en syster, vän och medtjänare. Tack Eva, Josefin, och Åsa! Det finns fler, men det är i er skugga som jag har växa upp! Jag är så tacksam!

Jag vill också tala om det fula. Det där som ibland gror inom mig och som gör att jag kan vara rädd för att mista min plats. Rädslan av att inte längre behövas, få plats eller bli utestängd från att få tjäna där jag tror att jag har min kallelse. Men jag tror jag har hittat ett sätt att mota det fula ut ur dörren. Det handlar om att fortsätta göra som mina förebilder – ta unga kvinnor under sina vingar! Även jag vill bli en kvinna som ser potentialen i de yngre och oslipade tjejerna. Även jag vill hjälpa unga att växa i sina ledarroller, predikanttjänster och styrelseuppdrag. Även jag vill vara med och vattna kvinnor (och män, men nu talar vi om kvinnor här) så att de blommor ut i den tjänst som Gud har planterat dem i. Jag erkänner att jag misslyckas ibland. Jag misslyckas med att se fröet, vattna i rätt tid och framförallt så glömmer jag att plantera om till en större kruka. Men jag jobbar vidare!

Om vi ska få se goda ledare, föredömen och tjänare – vare sig det är män eller kvinnor – måste vi bereda mark, vandra med, låta dem få pröva sina gåvor och växa. Kvinnor – det är ert ansvar att bli mentorer till de oslipade diamanterna! Kvinnor, ta era yngre systrar med er! Var vänner! Lev och lär av varandra! Bli medtjänarinnor för Guds skull!

Linnéa Åberg, april 2012