Förebild på nära håll

Ibland kommer jag på mig själv med att liksom halvklaga för någon om det faktum att min käre make liksom aldrig tycks ha några problem i världen. Det är ju en bra sak förstås. Men medan jag pajar saker, tappar bort grejer, kommer för sent och har dålig koll på läget så får han liskom allt att funka mest hela tiden. Störd muttrar jag över att vissa visst glider på räkmacka genom tillvaron.

Sen slår det mig ibland – som för en stund sen – det där självklara som jag egentligen vet. Killen låter ju ingenting vara ett problem. Allt är liksom lösningsbart hela tiden, inte krångligt. Saker går sönder, killen fixar. Tåget är sent, killen fick sova längre. Saker blir inställda, killen fick en tv-kväll.

Den där klyschiga gamla äckliga ”det är inte hur man har det utan hur man tar det”, stämmer liksom in. Han gillar tillvaron. Tillvaron gillar honom.

Fin kille det där. Ska lära mig lite mer av honom. (Så länge det får störa mig lite. Bara ibland.)