Bra att Dagen kör singelserie – men vad lätt att falla

Det där med att vara singel i kyrkan är ju inte ett helt enkelt ämne. Det är svårt att få någon att ens tala om det och berätta hur de känner. Tidningen Dagen har försökt några gånger och nu gör man en serie baserad på en enkät gjord bland kristna singlar. Hurra för det initiativet, ämnet är viktigt.

Framförallt tror jag att det är viktigt för att våra familjefokuserade församlingar liksom behöver upplysas om att alla inte är i en familj. Och alla kanske inte längtar efter att vara i en familj. Och många tycks dela upplvelsen att som singel anses man halv i kyrkgemenskapen. Man är inte riktigt med. Ett förhållande är en biljett till den sociala samvaron. Jag har själv upplevt det så många gånger.

Jag gillar Dagens satsning massor. Och jag vet hur svårt det är att få människor att ställa upp och berätta om sånt här, man vill inte bli SINGELN med stora bokstäver i hela frikyrkan liksom, men frågorna är viktiga så att vi som församlingar fattar att vi måste byta perspektiv ibland. Jag tycker att Dagen dessutom har börjat bra, artikeln med Anna-Maria är kanon.

Däremot blir det – tycker jag – lite tokigt när en 23-årig kille talar om ett dejtingfritt år som en stor uppoffring. Allt är ju försås personligt och jag tar inte ifrån honom sin upplevelse på något vis. Adam är dessutom klok och säger vettiga saker. Men ett år dejtingfritt som nån slags uppoffring… Det förutsätter liksom att man har en massa dejtingmöjligheter att säga nej till.

Jag förstår förstås att detta är ett ämne som folk kommer att kritisera upplägget för lite hur man än gör. Men jag känner tjugo, trettio och fyrtioåriga singlar – nöjda med livet för det mesta – som liksom gått många år utan möjligheten till att tacka nej till en dejt. Man finns inte i de sammanhangen, vet inte hur man gör, eller har inte självförtroende som räcker till. Att få höra om en 23-åring som gått ETT HELT ÅR och värjt undan dejter blir nog lite… nedslagande i skorna. Tänker jag.

Tänker lite högt här. Fattar – tror jag – hur man tänkt på redaktionen och tycker att Adams exempel är gott och bra, fler borde nog likt honom tänka igenom hur man beter sig och vem man vill vara. Det kan föra massor av gott med sig. Men perspektivet ”jag vet faktiskt inte var någon finns?!?” eller ”ingen vill dejta mig, jag uppfattar aldrig några såna signaler” fattas lite. Än så länge, vill säga. Vem vet om jag får på nöten och det är en lysande artikel på ämnet imorgon.

Svamlar. Men jag skulle vilja borra än djupare ner i tre perspektiv:

1. Hur församlingarna faktiskt konkret tänker kring att en del i gemenskapen är nöjda singlar med samma utmaningar och funderingar som alla andra. Får de plats? Eller måste de känna sig som en egen liten grupp?

2. Vad gör jag när de där käcka råden om att ”hitta mig själv och bli den rätte” inte funkar? När det faktiskt tär på hela mitt självförtroende? När jag tvivlar på Guds kärlek för att människor inte tycks älska? När det inte är för att jag är 22 och ”alla andra” hookade upp på bibelskolan utan för att jag är 46 och drömmen om barn eller familj eller vad det nu var börjar blekna.

3. Hur hittar vi mötesplatser i våra församlingar där vi faktiskt FRÅGAR varandra hur vi mår och hur vi har det? Så att vi inte går och tycker synd om den det inte är ett dugg synd om. Och inte heller missar den som drunknar i käcka råd och klatschiga repliker.

Typ så. Tänker jag.

 

Uppdatering; Jonas Melin skriver intressant om ämnet HÄR.

  • Nowis

    Såsom jag uppfattar artikeln och så som jag känner Adam (bara vag bekant, så jag kan ha helt fel, men så handlar resonemanget inte om honom persnligen) så handlar det inte om en dejtinghunk som väljer att ta ett års fasta från alla de dejtingmöjligheter han drunknar i utom om en kille som just kanske får kämpa en del för sina kvinnliga kontakter och som kanske också rätt ofta blir ”friendzonad”. För såna (som oss) kan det vara ett helrätt intiativ att helt sonika ta ett dejtingfritt år i betydelsen att få strunta i hela det ”spelet”. Att lägga av stressen att hitta någon annan för att helt enkelt hitta sig själv först. 

    Du visar det själv lite grann när du förutsätter att en 23-åring ska ha jättelätt för att dejta hur stor pressen är på folk, säkert i alla åldrar men i synnerhet för unga, att vara tillgängliga och på hugget i dejtingmarknaden och hur malplacerade ”vi” som inte för tillfället har rätt förutsättningar riskerar att bli när vi förblir förbisedda singlar. 

    Det är en svår fråga, men jag tror du missförstår Adams uppoffring en smula, det handlar inte om att säga nej till eventuella dejter utan att säga nej till dejtingtänkandet i stort för ett års tid. 

    Just för att bland annat, som Adam säger, kunna skaffa de egenskaper hos sig själv som man letar efter hos andra. Ett bra tips så gott som något till alla de som aktivt letar, men inte vet hur de ska göra. 

    • JosefineA

      Hallå och tack för dina tankar!! Bra och viktiga. Lär ett försök till svar från mig under Adams kommentar!

  • Staffan

    Det finns ytterligare ett par aspekter man kan fundera på och som jag är lite kluven inför. Den återkommande moralundervisningen gentemot ungdomar i kyrkan skapar på gott och ont trösklar inför potentiella förhållanden. En högst ovetenskaplig analys är att det möjligen är hårdare ”kravspecar” på blivande partners i kyrkan än i samhället i övrigt. Du ska inte bara vara snygg och musikalisk, du ska vara härligt frälst och ha en stabil familjebakgrund också.

    Dessutom finns risken för den sjävuppfyllande profetian för dem som inte omedelbart hittar fram i relationsdjungeln. Inte nog med att deras eget självförtroende sakta men säkert tufsas till men så börjar omgivningen definiera dem som eviga singlar också. Såna som det måste vara något fel på, nästan lite parias. Tänker på en bekant som trots förutsättningarna (ok yttre, mycket musikalisk och stabilt kristen) och trots en längtan efter en relation förblev okysst till över 40 års ålder. Den allmänna uppfattningen innan dess var just att det måste vara något fel på honom. Jo, ett stort fel – ett havererat självförtroende pga omgivningens normsättning.

    Visst kan ”det övriga samhällets” stundom rätt konsumerande syn på förhållanden ifrågasättas men frågan är om inte det stora intresse och den specifika undervisning kyrkan investerar i relationsfrågan, egentligen utgör en hämsko? Men jag är som sagt kluven inför hela problematiken som ibland inte ens är en problematik annat än i omgivningens ögon. Men för dem som är singel och upplever det som ett problem är nog den kyrkliga kontexten lite kontraproduktiv. Tror jag…

  • http://www.facebook.com/adam.anderberg Adam Anderberg

    Hittade din blogg när jag kollade runt lite på respons efter min intervju i dagen ( 23-årig kille talar om ett dejtingfritt år) Intressant och läsa din respons efter att ha läst den. 🙂 Kul att du tycker jag säger vettiga saker å är klok. 🙂
    Har fått veta vad folk jag känner och så har tyckt om den. 

    Tänkte ge mitt perspektiv direkt om du skulle vara intresserad av å veta det. 🙂 Tänkte först säga att jag har varit singel i 9 år och har inte haft ett förhållande sen jag gick i högstadiet. Så jag är inte den som har haft dejter upp till öronen och är en social grabb å möter många nya kontakter regelbunden. Som Nowis nämner att jag inte har varit en ”dejtinghunk”. Och som en social människa som känner och har lätt att få kontakt med folk så blir nog ganska ofta ”friendzonad”. 

    Så jag har inte haft ett år som jag har undvikit dejter utan tagit ett år att mer ändra mitt fokus varför jag vill hitta någon och bli mer den ”rätta” man som min framtida tjej kommer hitta. Det i sig har gjort mig mer avslappnad vem jag är och kunna släppa pressen och hetsen att pressa fram att lära känna en tjej som är intressant om det skulle vara ”den rätta”. Det var efter en undervisning jag sett som jag bestämde mig att köra ett år ”dejtingfasta” för att bli mer upprättad själv (genom Gud) och ta tag i saker i ens liv och bli stabil innan man kan vara redo att hitta en tjej. 

    Man kan väl oavsett vilken ålder man är i och vara singel gå mot att bli den ”rätta” istället för att hitta den ”rätta”?

    Jag känner både en man som gifte sig när han var över 40 och har en moster som är över 50 och är singel. Så perspektiven hur det kan vara har jag med mig med. 

    Allt gott!
    /Adam

    • JosefineA

      Hej Adam!! Vad kul att du hittade hit och tack för dina tankar och funderingar. Superintressant!

      Först; Jag tycker på riktigt att du är väldigt klok och har gjort visa val. Det tycker jag kom fram i artikeln och jag tycker att du ska vara stolt över den och över det som kom fram av hur du tänker. Jag tycker också att du var modig som ställde upp. De här frågorna är lite krångliga och det finns tusen vinklar och åsikter, så det är inte supersjälvklart att sticka ut hakan! Du gjorde det galet bra!!

      Min fundering gällde mer hur artikeln var utformad än vad du sa i den. Jag tycker inte att du framstod som en person som alltid behöver fäkta undan dejter, utan som en social och trevlig typ som vill ändra fokus på ditt tänkande. MEN. Att vara singel runt trettio, till exempel, är för många väldigt olika än det var strax efter tjugo (jag var själv i stort sett singel – med lite kortare förhållanden så där – till jag var 33). Man är inte längre kvar i det tänk du beskriver, och som jag också minns från när jag var i din ålder (hör att det låter som jag klappar dig på huvudet, det menar jag INTE, bara att sättet att tänka genom livet förändras). De flesta av mina vänner som är eller var singlar runt 30 eller senare har liksom inte ens kvar det där tänket som du beskriver, man är mil ifrån att typ minnas hur det var, kanske att man – likt du – gjorde upp med det i 25-årsldern och nu står man där och vet inte riktigt hur man ska förhålla sig alls. Och det var det perspektivet som jag tyckte saknades lite i artikeln.

      Jag har fått en del mejl efter att jag skrev detta igår (och bara att den som känner igen sig mejlar istället för att skriva offentligt säger nåt, tänker jag) där några stycken säger ”precis så, det vore väl en sak om jag medvetet tog mig själv ur tänket en stund, men jag är ju inte ens där”. Det var det perspektivet jag ville åt.

      Sen är hela den här friendzoned-grejen värd helt egna texter. Vår uppväxt (vi som kommer från frikyrkan) är, i många fall, så präglad av nära relationer, omsorg om varandra och god samtalsteknik liksom att det blir lite hopplöst att veta vad som är vad. Det skulle vara kul att tänka till mer om. Och höra dig utveckla! Du är nåt på spåren där.

      Igen. Jag tycker du har gjort coola val. Och det är definitivt inget galet i att tänka på att bli den rätte medan man väntar på den rätta, det är SÅ lätt att tänka på vem man vill ha istället för vem man vill bli. Jag tycker att du formulerade det på ett vasst och bra utmanande vis. Keep it up!

      För ett par år sedan skrev jag den här texten, kanske att den förklarar mer hur jag tänker.

      http://josefinearenius.se/2010/01/sticker-ut-hakan-i-kyrkokulturen-2-myten-om-den-ledsna-singeln/

      Tack igen för din kommentar och lycka till framöver, tror det blir skitbra!!
      Allt gott,
      Josefine

      • Adam

        Tack för uppmuntran för att man ställde upp å ”stack ut hakan.” 🙂 Har ju inte haft överdrivet många samtal med 30 åriga singlar utan mer med jämnåriga å hur man ska ta sig fram å se på saker.
        Vänner som både är singlar och har hittat sin partner. Så har fått stöta å blöta singel frågan i olika perspektiv med vänner.

        Tar den här tjejen (http://www.dagen.se/vardag/-det-ar-inte-synd-om-mig-/) upp det perspektivet du efterfrågade?

        Läste även ditt tidigare blogg inlägg som du länkade här i din kommentar. Väldig intressanta vinklar och att man kan må bra som singel och vilka förutfattade meningar som det kan vara från den som är singel å den som är upptagen. 🙂

        Vad tror du är det som gör att man kommer ur det ”bli den rätta tänket” som jag beskriver är man kommer uppåt? Åldern? Eller att man blir tillfreds att vara singel även om man har en längtan att hitta någon? Har alla dem du känner varit i det ”bli den rätte tänket”?

        Gällande ”friendzoned” grejen så tycker jag att det är skit svårt att ”läsa av” om någon är intresserad att lära en som vän eller som något mer. Särskilt i kyrkan där det är en sorts outalad press att vara social när man väl är på tillställningar och att man ska känna många och lära känna intressanta människor. Då är det inte så kul att vara en som osäker å ny å ingen kommer och ta kontakt med en och så lägger vi till att man en längtan att hitta någon med. Har varit där själv å kan se ganska tydligt om någon är ny/osäker i den sociala sfären.

        Frågan är i vilket forum man tar upp främst ”friendszoned” grejen men även sociala pressen som jag upplever finns i kyrkan?

        Många tankar och funderingar.. Få önska dig en god dag Josefine!

        Allt gott!
        /Adam

        • JosefineA

          Adam!! Förlåt att jag svarade så sent. Kom av mig lite här i allt annat.

          Åh, jag gillar dina tankar. Kan du inte an vända min blogg som ett forum? Det är bara några hundra som läser så blir ju inte enormt men kan du inte skriva ett inlägg om att vara friendzonad så ska jag sprida så mycket jag kan? Jag tycker det är superintressant det du är inne på, skulle varaintressant om du utvecklade det. Den här sociala pressen som liksom finns att vara så där social och vad det för med sig. Du är inne på viktiga grejer. (Eller har du en egen blogg jag missat, i så fall skriv där, så länkar jag!)

          Jag tycker absolut att Anna-Maria får med delar av perspektivet jag beskriver. För egen del har jag aldrig riktigt bett Gud om en partner, jag var inte helt säker på att jag ville ha en liksom, alldeles för ego och lat :). Så jag känner inte igen mig i allt, men det är ju oviktigt, vi har olika perspektiv och berättelser. Alla är vikiga och jag gillar verkligen Anna-Marias ärlighet och tankar.

          Alla jag känner har verkligen inte varit i ”bli den rätte”-tänket. Jag tror – om jag ska vara ärli – att du är mer genomtänkt och analyserad där än de flesta. Däremot tror jag att man lätt, när man blir lite äldre, hamnar i sammanhang där man liksom känner alla, eller känner till alla. Man vet inte vart man ska träffa på nya, många i isin egen ålder kokongar sig i tvåsamhet, parmiddagar och familj och man kommer liksom av sig lite socialt. Det är då man trillar ur de där sammanhangen och tänket, tror jag.

          Skriv gärna, som sagt! Skulle gärna höra mycket mer om dina tankar! Blir du sugen att nappa så mejla en text till info[at]josefinearenius.se så lägger jag ut den.

          Ta hand om dig! Allt det goda,
          Josefine 

  • Pingback: Kloka tankar från Adam — Josefine Arenius

  • Pingback: Gästinlägg; Friendzonad — Josefine Arenius