Bra att Dagen kör singelserie – men vad lätt att falla

Skrivet av Josefine 2012-06-20  |  10 kommentarer

Det där med att vara singel i kyrkan är ju inte ett helt enkelt ämne. Det är svårt att få någon att ens tala om det och berätta hur de känner. Tidningen Dagen har försökt några gånger och nu gör man en serie baserad på en enkät gjord bland kristna singlar. Hurra för det initiativet, ämnet är viktigt.

Framförallt tror jag att det är viktigt för att våra familjefokuserade församlingar liksom behöver upplysas om att alla inte är i en familj. Och alla kanske inte längtar efter att vara i en familj. Och många tycks dela upplvelsen att som singel anses man halv i kyrkgemenskapen. Man är inte riktigt med. Ett förhållande är en biljett till den sociala samvaron. Jag har själv upplevt det så många gånger.

Jag gillar Dagens satsning massor. Och jag vet hur svårt det är att få människor att ställa upp och berätta om sånt här, man vill inte bli SINGELN med stora bokstäver i hela frikyrkan liksom, men frågorna är viktiga så att vi som församlingar fattar att vi måste byta perspektiv ibland. Jag tycker att Dagen dessutom har börjat bra, artikeln med Anna-Maria är kanon.

Däremot blir det – tycker jag – lite tokigt när en 23-årig kille talar om ett dejtingfritt år som en stor uppoffring. Allt är ju försås personligt och jag tar inte ifrån honom sin upplevelse på något vis. Adam är dessutom klok och säger vettiga saker. Men ett år dejtingfritt som nån slags uppoffring… Det förutsätter liksom att man har en massa dejtingmöjligheter att säga nej till.

Jag förstår förstås att detta är ett ämne som folk kommer att kritisera upplägget för lite hur man än gör. Men jag känner tjugo, trettio och fyrtioåriga singlar – nöjda med livet för det mesta – som liksom gått många år utan möjligheten till att tacka nej till en dejt. Man finns inte i de sammanhangen, vet inte hur man gör, eller har inte självförtroende som räcker till. Att få höra om en 23-åring som gått ETT HELT ÅR och värjt undan dejter blir nog lite… nedslagande i skorna. Tänker jag.

Tänker lite högt här. Fattar – tror jag – hur man tänkt på redaktionen och tycker att Adams exempel är gott och bra, fler borde nog likt honom tänka igenom hur man beter sig och vem man vill vara. Det kan föra massor av gott med sig. Men perspektivet ”jag vet faktiskt inte var någon finns?!?” eller ”ingen vill dejta mig, jag uppfattar aldrig några såna signaler” fattas lite. Än så länge, vill säga. Vem vet om jag får på nöten och det är en lysande artikel på ämnet imorgon.

Svamlar. Men jag skulle vilja borra än djupare ner i tre perspektiv:

1. Hur församlingarna faktiskt konkret tänker kring att en del i gemenskapen är nöjda singlar med samma utmaningar och funderingar som alla andra. Får de plats? Eller måste de känna sig som en egen liten grupp?

2. Vad gör jag när de där käcka råden om att ”hitta mig själv och bli den rätte” inte funkar? När det faktiskt tär på hela mitt självförtroende? När jag tvivlar på Guds kärlek för att människor inte tycks älska? När det inte är för att jag är 22 och ”alla andra” hookade upp på bibelskolan utan för att jag är 46 och drömmen om barn eller familj eller vad det nu var börjar blekna.

3. Hur hittar vi mötesplatser i våra församlingar där vi faktiskt FRÅGAR varandra hur vi mår och hur vi har det? Så att vi inte går och tycker synd om den det inte är ett dugg synd om. Och inte heller missar den som drunknar i käcka råd och klatschiga repliker.

Typ så. Tänker jag.

Uppdatering; Jonas Melin skriver intressant om ämnet HÄR.