Bloggretorik

Det finns en massa bloggar som berättar hur det är. Som tar reda på alla fakta (förhoppningsvis) och sen säger hur det ligger till.

Det här är inte en sån blogg.

Det här är en blogg med massa lösa trådar, öppna tankar och funderingar, intryck och dilemman. Jag vill att det ska vara en sådan blogg.

Om man – när man läser den här bloggen – läser in ett argt, upprört, skeptiskt eller irriterat tonfall så är det nog en ganska jobbig blogg att följa. Om man istället väljer att läsa in ett ganska så sansat, vänligt och ödmjukt försökande tonfall så är min förhoppning at det blir bättre. Jag – som skriver den här bloggen – är nämligen rätt sällan arg när jag skriver. Jag är rätt sällan arg överhuvudtaget. Däremot är jag fundersam och nyfiken och lite ifrågasättande till min natur. Och jag älskar frågor.

Vi kan ha olika syn på vad en blogg är. På vad sociala media är. För mig är det lika mycket ett verkligt samtal som det jag har över ett kaffebord. Ett samtal där alla kan lägga sig i, vara en del av och tas på allvar – oavsett vem man är. Min förhoppning är att den här bloggen får fungera så. Lysande exempel ganska nyligen är David som igår kom med en massa goda tankar när jag bad om hjälp att förstå något jag brottades med. Eller Adam (som jag inte svarat än inser jag – förlåt) som kom med kloka instick när jag klurade över Dagens singelserie förra veckan. Jag tycker att det är sociala medier när det funkar som bäst – ett forum för möten och samtal. Inte ett sätt att ställa sig utanför, utan ett sätt att i allra högsta grad göra sig delaktig.

Det är min önskan och vision för det jag skriver. Samtal. Inte att ösa ur mig saker och sen inte ta ansvar för dem. Eller inte vilja kavla upp ärmarna och vara med i själva processen. Bloggen ÄR en del av själva processen. Och jag är sällan så glad som när jag märker att den får fungera så.

Så det så.

(Vill du veta mer om hur jag tänker kan du läsa HÄR.)