Skrivet av Josefine 2012-06-28 | 1 kommentarer
Ett gäng lästips!
Daniel Grahn skriver en intressant ledare i Dagen idag om ekumenik. Läs och fundera, håller du med?
equmenias nya ordförande, Ida Hennerdal, börjar bli riktigt varm i kläderna och skriver med ödmjukhet, engagemang och skärpa. Lägg till den här bloggen i din läsare om du inte gjort det! Börja, till exempel, med det HÄR inlägget!
På tal om Dagen så kan man där, liksom i många andra tidningar idag, läsa om beslutet att ge papperslösa samma rätt till vård som asylsökande. Äntligen!! Varför satt det så långt inne? Och ser inte Billström nästan lite skamsen ut på bilden?
Och just. HÄR är en inspirerande blogg om virkning. Glömde. Massa fina grejer här.
Skrivet av Josefine 2012-06-26 | 3 kommentarer
Det finns en massa bloggar som berättar hur det är. Som tar reda på alla fakta (förhoppningsvis) och sen säger hur det ligger till.
Det här är inte en sån blogg.
Det här är en blogg med massa lösa trådar, öppna tankar och funderingar, intryck och dilemman. Jag vill att det ska vara en sådan blogg.
Om man – när man läser den här bloggen – läser in ett argt, upprört, skeptiskt eller irriterat tonfall så är det nog en ganska jobbig blogg att följa. Om man istället väljer att läsa in ett ganska så sansat, vänligt och ödmjukt försökande tonfall så är min förhoppning at det blir bättre. Jag – som skriver den här bloggen – är nämligen rätt sällan arg när jag skriver. Jag är rätt sällan arg överhuvudtaget. Däremot är jag fundersam och nyfiken och lite ifrågasättande till min natur. Och jag älskar frågor.
Vi kan ha olika syn på vad en blogg är. På vad sociala media är. För mig är det lika mycket ett verkligt samtal som det jag har över ett kaffebord. Ett samtal där alla kan lägga sig i, vara en del av och tas på allvar – oavsett vem man är. Min förhoppning är att den här bloggen får fungera så. Lysande exempel ganska nyligen är David som igår kom med en massa goda tankar när jag bad om hjälp att förstå något jag brottades med. Eller Adam (som jag inte svarat än inser jag – förlåt) som kom med kloka instick när jag klurade över Dagens singelserie förra veckan. Jag tycker att det är sociala medier när det funkar som bäst – ett forum för möten och samtal. Inte ett sätt att ställa sig utanför, utan ett sätt att i allra högsta grad göra sig delaktig.
Det är min önskan och vision för det jag skriver. Samtal. Inte att ösa ur mig saker och sen inte ta ansvar för dem. Eller inte vilja kavla upp ärmarna och vara med i själva processen. Bloggen ÄR en del av själva processen. Och jag är sällan så glad som när jag märker att den får fungera så.
Så det så.
(Vill du veta mer om hur jag tänker kan du läsa HÄR.)
Skrivet av Josefine 2012-06-25 | no kommentarer
Det blev en dag på Twitter. Massor av konversationer fram och tillbaka om nattmöten på Torp men kanske än mer om uttryck, kultur och retorik gentemot unga i allmänhet. Också långa samtal om undervisning för familjer i församlingen, vilket blev ett helt annat spår.
Det finns alltid en risk för visklekar i såna här lägen. Någon ställer en tveksam fråga och innan dagen är över har det dragits riktigt stora växlar av något som kanske inte var så stort till en början.
Som jag har förstått det under dagen (har försökt prata runt lite grann) finns det både massor av uppmuntrande – och en del frågor – att säga om nattmötet som fick gång mig att tänka i morse. Viktigare – framförallt eftersom det lätt blir andrahandsinformation – är samtalet i stort om hur vi talar till unga människor. De här konversationerna dyker upp någon gång om året och jag tycker det är viktigt att vi håller konversationen vid liv. Samtidigt som vi välsignar våra ledare och ber om Guds ingripande i vår värld, måste vi komma ihåg att alla inte tänker lika, att en del blir skrämda av det som för någon annan är väldigt uppmuntrande och – framförallt att Gud är större. Vi får inte begränsa Gud till att möta människor på ett eller annat vis – inte från någon utgångspunkt i samtalet.
Jag är glad och tacksam för alla människor som vill tänka tillsammans med mig. Ger mig hopp och gör mig glad. Om någon känner sig trampad på tårna, hör gärna av dig. Tack för att ni finns och för att ni läser! Tillsammans tänker vi ganska så bra, tycker jag.
Skrivet av Josefine 2012-06-25 | 16 kommentarer
Har ägnat delar av förmiddagen åt att läsa bloggar och twitterkommentarer om ungdomsmötena på Torpkonferensen. Speciellt ett där det visst var skrik från ”Guds armè”, förbönstunnlar, eldsbilder och en massa annat.
Och nu har jag suttit här och vill skriva något. Om flashbacksen i huvudet, om känslorna i kroppen, om tonåringarna jag vill ringa. Om irritationen över att jag inte kan släppa det, att jag inte bara glädja hysteriskt över att det händer grejer. Gah!! ibland känns det här som den enskilt största grej som liksom återkommer när det gäller kyrka i mitt huvud.
Det här är att elda upp ett gäng unga… Det är så tudelat för mig. Så enormt tudelat. Och jag har hundra frågor. Finns det mentorer? Vuxna över trettio? Hur har konferensledningen samtalat innan? Vilka från ledningen fanns där? Det är inte retoriska frågor. Jag frågar för att jag inte vet, förhoppningsvis finns allt detta.
Och nej, jag vill inte vara så skeptisk som jag låter. Det är fantastisk om unga människor får göra upplevelser tillsammans med andra och gud, jag är ombord. Det är bara historien. Och hur den tenderar att upprepa sig,
Hjälp mig reda ut begreppen. Ni som var där, hur var kvällen? Hur samtalar man med fjortonåringarna på plats? Vilka är ledare för ledarna? Hur är budskapet grundat?
Jag tror på – och vill – väckelse. Det är fantastiskt det Gud vill göra i och genom människor. Men jag tror också på långsiktighet, goda grunder och vikten av att ställa frågor. Att stanna upp och fundera ibland. Att inte lämna ledare som får med sig unga människor i sticket genom att bara elda på och inte vara med och backa upp, ställa frågor och komma med funderingar. Jag tror inte att det är att sätta käppar i hjulet. Jag tror det är att lära av historien, försöka vara vis och ge möjligheter för den som är kallad att dra med sig ungdomar att bygga något stabilt.
Så, nej. Det handlar INTE om att jag tjurigt vill stoppa något. Jag vill bara veta att det finns folk runtomkring som ser och ställer frågor. Så att vi får se något som fortsätter. Och inte något som brinner, och brinner upp.
Hjälp mig förstå. Hjälp min cynism.
Skrivet av Josefine 2012-06-21 | 9 kommentarer
Sitter här och känner mig lite uppgiven. Tvekar inför att skriva fler texter där jag ifrågasätter hur mitt modersamfund – Evangeliska Frikyrkan - gör med saker och ting. Får lite på nöten ibland för att jag tycks så kritisk. Men jag älskar ju mitt sammanhang. Och den man älskar agar man, eller hur är det? Nä… Men jag har lärt mig – genom hela mitt liv – att det man tror på det slåss man för. Man vänder inte på klacken, ger upp och går. Och jag tror på EFK.
Frizonfestivalen är inne på sitt fjortonde år. Den har – på ganska kort tid – blivit en samlingspunkt för ung, kristenhet i Sverige. En smältdegel. En maktfaktor. I många avseenden ett fullkomligt lysande exempel på när kristen tro får beröra unga människor. Faktiskt, tror jag – även om jag inser att jag är långt ifrån opartisk – en av de platser som fått betyda mest för många unga kristna i Sverige idag. Tonåringarna vet liksom inte att Frizon inte alltid funnits. Man tar festivalen för given. Ser den som andningshåll. Laddningsplats. Tillfälle att möta Gud. Och människor. Frizon är en enorm möjlighet.
Festivalen är inte okontroversiell. Man har tagit rätt många fajter genom åren. Och jag – som nog lätt kan skriva under som dess största fan – har mer än en gång sedan jag lämnade ledningsgruppen tänkt; ”men vad i allsindar gör ni nu?”. Men än mycket oftare glatts hejdlöst över allt det som händer. Jag har ifrågasatt, bråkat med, dunkat i ryggen, peppat. Därför att det man tror på… det slåss man för. Man vänder inte på klacken, ger upp och går. Och jag tror på Frizon.
Vad då inte okontroversiell, tänker du. Tja.. Man tar upp frågor kring livsstil från andra vinklar än EFK traditionellt har gjort, man släpper in band och talare som kanske inte i allt delar festivalens ideologi och tar samtal utifrån sin egen ståndpunkt, man välkomnar alla typer av mingel och åsiktsutbyten, men gör tydliga politiska ställningstaganden i frågor om vapenexport och rättvisa och sånt där… Men framförallt – tänker jag – man säger till unga människor att de välsignats med en hjärna att tänka med och resonera ifrån, utan att för den skull göra avkall på det som man benhårt tro på och står för teologiskt. Jesus är, i alla avseenden, ett tydligt centrum. Men just för att man så medvetet från början valt att sticka ut och utmana har man också tydligt sagt; ”kom och hjälp oss, berätta för oss hur vi ska göra bättre, tänka nytt, hamna på rätt spår”. När kritik har dykt upp, inte minst från modersamfundet, har man sagt; ”ok, vi lyssnar, prata med oss”. Och jag hoppas att man har kunnat uppfatta de signalerna.
Just nu pågår Torpkonferensen på samma plats som Frizon är på i augusti. Och Frizonledningen – tillsammans med Torps ledning, antar jag - passade i tisdags på att bjuda in till ett sånt samtal. Så här skrev man i presentationen;
Vad händer egentligen på Frizon?
Tusentals ungdomar gör omvälvande upplevelser på kristna läger, konferenser och festivaler under sommaren – en av de största är Frizon. Det är en plats fylld av gudstjänster, musik och kultur. Men vad är det som egentligen händer där? Vad är det som förmedlas till deltagarna? Vilka upplevelser och idéer fylls de med? Och vad händer då de kommer hem till det egna sammanhanget? Här samtalar vi om hur församlingarna kan ta tillvara på erfarenheterna som deltagare har från Frizon. Få en inblick i Frizons värld och få en chans att ställa dina frågor till delar av festivalens ledningsgrupp. Ett seminarium riktat till ledare, föräldrar och andra som möter ungdomar.
Jag vet – efter att ha följt Torpkonferensen på Twitter och Facebook – att på plats finns mängder av pastorer. En del av dem har, i olika smidiga och osmidiga sammanhang, uttryck en skepticism mot Frizon, vart man är på väg och hur agendan ser ut. Och jag tänker att såna tankar är sunda, man ska ifrågasätta och vrida och vända på. Men man ska göra det med dem det gäller. Eller åtminstone i ett så öppet forum så att det finns en chans att möta frågorna och ta till sig av funderingarna.
Till träffen ledningen bjöd in till kom det två personer. T V Å (2). Båda, om jag förstått det rätt, intresserade utifrån att man levde nära tonåringar berörda av festivalen. Kul att de var där! Men två… Kom igen.
Det fanns nog flera anledningar till detta:
- Träffen annonserades som ett seminarium. Alla seminarium kostar femtio spänn att gå på. Kanske att det tar emot att betala för att delta i ett samtal? Det kan jag föstå i så fall.
- Samlingen låg tidigt i veckan, det var inte så mycket folk på plats än, kanske framförallt inte så många som relaterar till unga.
- Det krockade med ett par ritkigt, riktigt bra seminarier som nog var intressanta för många i samma målgrupp.
Men ändå. Talade just med en klok snubbe som – liksom jag – varit djupt engagerad i Frizons ledning tidigare. Och han hade spännande tankar om hur det kan upplevas att Frizon kommer allt längre bort från samfundet. Att man inte längre känner igen festivalens personal och profiler eller har koll på vilka talarna är. Men… Det blir ju liksom så när saker växer. Frizon föddes i Nybyggets vagga, vi som jobbade där var tydligt – både biologiskt och uppväxtmässigt – barn till rörelsens ledare, eller gjorde oss snabbt en plattform i modersamfundet för att man mycket tydligare satt ihop. Det är andra tider.
Jag tänker så här:
- EFK behöver visa att man tror på Frizon. Praktiskt och tydligt. Lägg ett sånt här samtal på en tid då folk kan komma och de det gäller finns på plats. Låt det inte konkurrera med allt annat (och ja, jag fattar… brinner man för internationell mission säger man samma om det, för diakoni så säger man samma om det… men kom igen, det finns behov av att knyta tätare här, det handlar om vår framtid!). Bjud specifikt in pastorer, ungdomsledare och föräldrar innan.
- EFKs personal på ledningsnivå och i församlingsprogram borde se Frizon som en given del av sin kalender och sitt uppdrag. De borde finnas med i ett sånt här samtal. Såväl Stefan Swärd som Lennarth Hambre gick många gånger in och agerade mänskliga sköldar i Frizons begynnelse. Som ledare för sin rörelse var man enormt tydlig med att man trodde på – och var stolta över – Frizon. Ett ovärderligt stöd för oss som jobbade med festivalen och som prövade våra vingar. Därmed inte sagt att de sen inte då och då satt i vår soffa och ifrågasatte vad vi gjorde, och bra var det, men utåt sett fanns ett enormt stöd som bar oss många gånger. Det tror jag och hoppas att dagens missionsledning också ser till.
Kommer för övrigt aldrig glömma när Helgelseförbundets gamle missionsföreståndare Rolf Nordström kom in till oss och stängde dörren och sa; ”jag får oroade samtal från äldre som säger att det är dans på Frizon, säg att jag inte ljuger om jag lugnar dem med att det inte är pardans”. Vi försäkrade honom om att han inte ljög då, han blinkade, och lämnade oss tacksamma kvar att fortsätta jobba.
Lennarth Hambre drog de första åren alltid ihop ett gäng pastorer som kom ut och städade festivalens toaletter. För att visa att man fanns där. Att man var stolta. Och för att på så vis fanns massor av pastorer på plats för att se vad deras ungdomar var med om.
- Det är helt ok att ha kritiska invändningar mot Frizon. Festivalen är stor, den har mycket makt, den är för många unga en första kristen mötesplats utanför den egna församlingen. Den ska granskas!! Men gör det på riktigt. Möt ledningsgruppen! De står till förfogade. Krasst; Om du har åsikter och tankar – inte minst som pastor – och inte tar det med dem som gör festivalen så… håll tyst. Punkt. Många är beredda att lyssna och du som ledare i en församling, förälder eller medkristen i största allmänhet har åsikter som är viktiga.
- Läs igenom HELA Frizons program! Du som sprider vidare tankar om att de flesta åker på festivalen för att hänga med folk och titta på killar/ tjejer eller som menar att man vattnat ur evangeliet eller vad det nu är du har hört. Läs programmet! Kolla igenom seminarierna. Om du hittar ett matigare, mer välfyllt och genomtänkt Jesusfokuserat program nån annanstans så skulle jag vilja se det.
- Och kära festivalledning; Behövs det kanske kluras fler vändor på vart de där mötesplatserna finns? Visst är det lätt att slå sig ner i kontorets gröna soffa, men man ska hitta dit också. Eller vara bekväm med att ringa. Känna folk. Kan man skapa fler mötesplatser? Hitta fler samarbetspunkter? Vad har EFKs kommunikativa avdelning fått för direktiv från missionsledningen om hur man ska marknadsföra Frizon? På vilka sätt är EFKs personal inblandade? Här är jag helt okunnig, det kan göras massor som jag inte vet om, men hittar det inte lättillgängligt någonstans.
- Till oss alla; Låt oss inspireras av platser där det händer saker! Låt oss delta, bidra, tala gott om, ställa frågor. Du som leder en församling – på Frizon ges era tonåringar möjlighet att ställas inför viktiga och livsavgörande frågor. Lägg dig i! Åk dit! Rusta dina ledare! Lämna inte vare sig festivalen eller din församlings unga i sticket.
Igårkväll åt jag kvällsmat med en av festivalens ledare, rätt nedslagen i skorna över att så få dykt upp på samtalet. En vildhjärna i min närhet, skolad i ett annat sammanhang, sa kvickt; ”Skriv en text, få missionsledningen att skriva under, ha den ute imorgon, det här är för viktigt för att tappa! Rörelsen behöver fatta att man bär festivalen”. För honom var det självklart att det var så det gick till. De unga ÄR vår framtid, det är ingen klyscha. Och ser rörelsen inte det, så har vi riktigt dålig insikt om hur kritiskt läget är.
Han fick det att låta så självklart, vildhjärnan vid min sida. Klart att högsta ledningen fattar! Självklart. Så varför tvivlar jag? Eller är det inte missionsledningens sak att lägga sig i? Är jag fel ute?
Men ändå. Kloka missionsledning och styrelse i EFK. Det var två personer som var intresserade av att höra om Frizon på Torpkonferensen. Två. Två människor gav sig tid till det som för typ 4000 unga är några av de viktigaste dagarna på året. På en plats där mängder av människor borde se värdet i det. Och ja, jag vet att jag spetsar till det. Men hur plockar ni upp tråden? Hur uppmuntrar ni rörelsen att inse vilken skatt man har? Hur ber ni för ledningen? Hur kommuniceras det? Jag tror allt detta görs, det gör jag verkligen. Jag ser bara inte riktigt hur.
På ert första styrelsemöte i höst, när ekonomin för byggnader ska bestämmas och insamlingsmål ska spikas och vad det nu är. Kan ni inte ta er lite tid till att prata visionärt om framtiden? Lite bara? Vart vill EFK vara om tjugo år? Och vad får det för konsekvenser för 16-åringen som iaugusti för första gången sätter sin fot på Frizonmark?
Förlåt om jag trampar någon på tårna. Men det man tror på, slåss man för. Och jag tror på EFK.
Skrivet av Josefine 2012-06-20 | 10 kommentarer
Det där med att vara singel i kyrkan är ju inte ett helt enkelt ämne. Det är svårt att få någon att ens tala om det och berätta hur de känner. Tidningen Dagen har försökt några gånger och nu gör man en serie baserad på en enkät gjord bland kristna singlar. Hurra för det initiativet, ämnet är viktigt.
Framförallt tror jag att det är viktigt för att våra familjefokuserade församlingar liksom behöver upplysas om att alla inte är i en familj. Och alla kanske inte längtar efter att vara i en familj. Och många tycks dela upplvelsen att som singel anses man halv i kyrkgemenskapen. Man är inte riktigt med. Ett förhållande är en biljett till den sociala samvaron. Jag har själv upplevt det så många gånger.
Jag gillar Dagens satsning massor. Och jag vet hur svårt det är att få människor att ställa upp och berätta om sånt här, man vill inte bli SINGELN med stora bokstäver i hela frikyrkan liksom, men frågorna är viktiga så att vi som församlingar fattar att vi måste byta perspektiv ibland. Jag tycker att Dagen dessutom har börjat bra, artikeln med Anna-Maria är kanon.
Däremot blir det – tycker jag – lite tokigt när en 23-årig kille talar om ett dejtingfritt år som en stor uppoffring. Allt är ju försås personligt och jag tar inte ifrån honom sin upplevelse på något vis. Adam är dessutom klok och säger vettiga saker. Men ett år dejtingfritt som nån slags uppoffring… Det förutsätter liksom att man har en massa dejtingmöjligheter att säga nej till.
Jag förstår förstås att detta är ett ämne som folk kommer att kritisera upplägget för lite hur man än gör. Men jag känner tjugo, trettio och fyrtioåriga singlar – nöjda med livet för det mesta – som liksom gått många år utan möjligheten till att tacka nej till en dejt. Man finns inte i de sammanhangen, vet inte hur man gör, eller har inte självförtroende som räcker till. Att få höra om en 23-åring som gått ETT HELT ÅR och värjt undan dejter blir nog lite… nedslagande i skorna. Tänker jag.
Tänker lite högt här. Fattar – tror jag – hur man tänkt på redaktionen och tycker att Adams exempel är gott och bra, fler borde nog likt honom tänka igenom hur man beter sig och vem man vill vara. Det kan föra massor av gott med sig. Men perspektivet ”jag vet faktiskt inte var någon finns?!?” eller ”ingen vill dejta mig, jag uppfattar aldrig några såna signaler” fattas lite. Än så länge, vill säga. Vem vet om jag får på nöten och det är en lysande artikel på ämnet imorgon.
Svamlar. Men jag skulle vilja borra än djupare ner i tre perspektiv:
1. Hur församlingarna faktiskt konkret tänker kring att en del i gemenskapen är nöjda singlar med samma utmaningar och funderingar som alla andra. Får de plats? Eller måste de känna sig som en egen liten grupp?
2. Vad gör jag när de där käcka råden om att ”hitta mig själv och bli den rätte” inte funkar? När det faktiskt tär på hela mitt självförtroende? När jag tvivlar på Guds kärlek för att människor inte tycks älska? När det inte är för att jag är 22 och ”alla andra” hookade upp på bibelskolan utan för att jag är 46 och drömmen om barn eller familj eller vad det nu var börjar blekna.
3. Hur hittar vi mötesplatser i våra församlingar där vi faktiskt FRÅGAR varandra hur vi mår och hur vi har det? Så att vi inte går och tycker synd om den det inte är ett dugg synd om. Och inte heller missar den som drunknar i käcka råd och klatschiga repliker.
Typ så. Tänker jag.
Uppdatering; Jonas Melin skriver intressant om ämnet HÄR.
