Familj är mer än blodsband eller – resan tillsammans med pastor Jean

En omtumlande dag igår. Sen första bloggen från Stefan Swärd angående pastorn Jean Kabuidibuidi som skulle utvisas till Kongo trots risk för tortyr så har jag följt Jeans resa. Så långt mycket mer än jag hade kunnat gissa eller föreställa mig. Det känns skönt att nu kunna berätta mer om vad som faktiskt hänt, många har frågat och jag har svarat svävande liksom.

Någon gång i november – december gjorde jag ”misstaget” att twittra Stefan, tacka för hans engagemang och säga att jag gärna hjälper till om Jeans familj behöver nåt eller så. Jag tänkte en kasse mat eller lite kläder. Ett par veckor innan jul ringde Maria Furusand som är barn- och familjepastor i Elim. Vi har mötts nån gång. Sagt hej typ. Hon jobbar med kids, jag med ungdomsledare, vägar korsas. Typ så.

Ett par veckor senare fann jag mig själv djupt insyltad i en familj som jag snabbt kommit att hålla nära hjärtat. Och jag fann mig själv med nya hjältar. Den där Maria som jobbar med kids… Jag har pratat mer med henne än med nån annan i telefon de senaste månaderna, tror jag. Efter några veckor tog vi flera minuter till att säga ”förresten, vem är du då, liksom?”. Efter några månader tyckte vi det var dags för våra andra hälfter att träffa oss och varandra, ihop med Marias fina barn. Jag är fylld av djup beundran för Marias engagemang och för hennes hjärtas inställning. När jag fortfarande har haft förmågan att koppla bort, så har Maria legat vaken och tänkt, vridit och vänt på, bett, snurrat allt ett par vändor till. Aldrig släppt den lilla familjen på våra hjärtan.

Jag har mött ett gäng unga människor som mer eller mindre dygnet runt slår sig blodiga för att ändra våra lagar och system som kan låta saker som den här hända. Jonas Bergström som har fått ta mycket skit efter vägen, Micael Grenholm som jag tror aldrig sover. Nils Bryntesson som bjuder på sitt hem, sin tid, sin klokskap. Matilda Utbult, Gustaf Frisell, min fine vän Tomas Lundström. Jag har ibland välts av strömmen engagemang som kommer farande mot en, av en envishet och sunt naiv tro på att saker kan förändras. Fantastiska Sofia Lily Jönsson och Carolina Johansson som kämpat med brevkampanjer till riksdagen. Elimkyrkans personal som lagt så mycket tid och kraft.

Vi har fått kassar med kläder levererade från vänner och ytligt bekanta. Vi har fått pengar in på våra konton från nära människor och från folk vi inte ens har namnet på. Runt om i landet har människor bett, idogt och tålmodigt. Men också hastigt och akut när någon av oss messat smått i desperation. TACK. Tidningen Dagen ringde just och frågade med vilken känsla jag ser tillbaka på allt detta. Jag är ju för det första bara en kloss bland många i det här bygget. Men känslan som håller sig kvar är den om människors godhet. Om att ingen liksom kan säga tack till nån här typ för alla jobbar för någon annan. Alla vill bara gott. Och det gör något med mig. Faktum är att det blir lättare att vara kristen i detta på nåt vis. När det inte längre handlar om mig. När jag inte behöver snurra in mig i mitt eget, kan fokusera på andra. När tron sätter sig i fingrarna. Det lämnar en enorm tacksamhet i kroppen.

Jag är sjukt imponerad av Stefan Swärd. Den mannen lever som han lär. Vi tycker väldigt olika om saker ofta, jag har gråtit i samtal med honom i telefon för att vi inte har förstått varandra, inte nått varann i samtal om kyrka, ledarskap och sättet man möter en församling. Men jag gillar när det är ok att vara oense om saker också. Och jag gillar att han inte bara sitter vid sidan om och tycker. Han gör. Ger sig in i saker. Ger sig inte förrän han är igenom. Visst har vi lite olika metoder emellanåt men just nu rycker jag på axlarna åt det. Utan honom hade detta inte gått, Jean hade varit i Kongo och vi hade inte känt till det, typ. Jag önskar Stefan sömn, sköna vårpromenader med sin fru och massor av vila med bara lagom intressanta filmer.

Mest av allt – så där så det är svårt att inte gråta när man skriver det – är jag imponerad av en familj i mellansverige som, utan särskilt mycket betänketid, öppnade upp sitt hem för en annan familj som behövde stöd och hjälp. Som behövde någon som tog hand om det där vardagliga när livet var kaos. Som såg till att det åts, sprangs av rastlösa ben, torkades snor, pratades röster i närheten. Medan människor har dunkat mig och Maria i ryggen har de smugit runt och tagit de tunga lasset utan några ryggdunkningar. De har dessutom ständigt påmint oss om att vi – vi – finns i deras böner. Vi har delat måltidsgemenskap. Bett om seger i Jesu namn oavsett hur uselt dagen har gått för en del av dem runt bordet.

Och så i söndags. Det där ögonblicket vi väntat på. Mötet. Den numera enade familjen mötte igen den där familjen under vars tak de fick så mycket stöd. Och den här gången fick de presentera sin pappa och make. Tårarna fullkomligt rasade på mig och Maria medan vi såg de två familjerna dela bilder, historier, kramar och långa blickar med varandra. Se hur döttrarna i den mellansvenska familjen hade satt ihop filmer med allt barnen hade gjort, så att inte pappa skulle missa. Se hur snabbt lillan fann ro i ”mammas” famn igen efter några månaders frånvaro.

Jag frågade dem om jag fick lägga ut den här bilden. Jag fick det. Det är en av de vackraste bilder jag har tagit, tror jag. Familj handlar inte alltid om blodsband. Ibland handlar det om att någon tvättar ens tvätt medan hjärtat är i kaos. Om att någon läser för ens barn och säger god natt på kvällen. Och om att få fira tillsammans när det finns saker att fira.

Jag är så tacksam för allt Gud har lärt mig genom den här resan. Den handlar ingenstans om mig, men jag tar glupskt med mig lärdomarna. Jag är tacksam för Maria. För den finaste familjen. För min fantastiske man som förvandlar bord till bilbanor så småpokar får leka och som plockar upp mig när jag undrar vad jag gett mig in i, för allas engagemang. För relationer som kommer hålla länge.

Mest tacksam är jag för att en riktigt gapig alldeles ljuvlig treåring numera kan springa in och väcka sin pappa på mornarna, ivrigt påhejad av sin något försiktigare storebror. För att en klok ung mamma kan börja tänka på framtiden igen. Och jag förundras över det stora i att hon kallar mig vän. Vi är på riktigt liksom.

Jean sammanfattade det väl igår. ”Gud är Gud” sa han. Så sant.

  • Lisa

    Gud är Gud

  • Sarabautista

    Varje ord du skriver går in i hjärtat Josefine. Jag är med i Elimkyrkan och har följt Jean och hans familj i bön och genom information från kyrkan – men inte på samma sätt som er som varit så engagerade i det praktiska. Underbart med detta bönesvar: att pastor Jean är tillbaka, att familjen är återförenad och att vi än en gång fått påminnelsen om att Gud är Gud!

    • Josefine

      Ja. Gud är gud. Tänk vad många vi är som slutit upp och hur alla de där bönerna har burit. 

  • Pingback: Esther får stanna — Josefine Arenius

  • Pingback: Dagen efter; Att få vara en kugge — Josefine Arenius