Lisa; Om identifikation

Skrivet av Josefine 2012-05-16  |  inga kommentarer

Tillbaka till de coola kvinnor jag mött inom EFK. Idag är det Lisas tur. Och vilket språk hon har. Vilken förmåga att berätta. Läs! Ta intryck, låt diskussionerna fortsätta. Jag ser dem på Facenooksidor, på Twitter och hör dem över kaffebord. Det är ju guld ju! Lisa – tack för att du ville tänka högt här.

Mitt namn är Lisa Fredlund. Jag är till sommarn 28 år och jobbar just nu som pastor i Östermalmskyrkan i Kristianstad- de är en ynnest. Jag är utbildad inom Efk och kom till tro när jag var 18-19år. Jag älskar människor – olika! Och djur och kreativa projekt och cykling och skrattar mycket.

Jag minns som nyss, både känslan och platsen när jag var runt 11 år och går på stan med min mor. Hon är lång och reslig ljushårig och ”nordiskt byggd” och vi promenerade omkring och tittade i skyltfönster. Helt plötsligt ser jag konturerna av henne i ett skyltfönster och så ser jag mej bredvid. ”men det måste vara något fel! Jag är ju inte så liten!! Jag är ju minst lika lång som min mor.” Tänker jag. Tankarna flyger och jag funderar, är jag så kort och smal??

Så här i efterhand kan jag se detta minnet med en smula skratt och tänka att jag var så härligt omedveten om hur jag såg ut. Men just när det hände minns jag att det var som ett uppvaknande. Och så här i efterhand kan jag också se att det säger så mycket om identifikation. Att den inte främst bygger på de yttre omständigheterna. Jag kände så stark identifikation med min mor och jag kände och känner mej så lik henne. Så lik att när jag var liten trodde att jag såg ut som hon. Lång blond och nordisk.

Det finns fler personer jag identifierar mej med som jag kanske vid första anblicken inte är så lik. Det finns så oerhört många olika referenspunkter människor emellan. Både synliga, själsliga, fysiska, andliga, historiska, nationella, kulturella, allmänmänskliga och sådan som har att göra med genus. Flera av min främsta förebilder som ledare, talare, predikanter, är män. Inte just för att de är män, utan för att det finns något som de har som jag känner igen mej i eller längtar efter att få se i mitt eget liv. Jag har någon kvinnlig förebild också, för att det såklart finns många bra, som min mor till exempel. Under de tio år jag varit kristen, och de 8år jag fungerat som kristen ledare och förkunnare, har jag blivit lyft och stöttad av många män och kvinnor, lika och olika mig och det är jag stort tacksam för.

Den här texten skrev jag och publicerade på min blogg för ett par veckor sedan efter sista modulen i Pingst akademin var avslutad. (Pingst har haft ett fördjupningsprogram kallat Pingst Akademin under 2år..lysande)

Pingst Pastor

Jag sitter i ett myller av män i rutiga skjortor och schackrutiga jumprar – svart beige, grå ibland stråk av grönt och röd möjligtvis.
Någon sträcker händerna någon hummar medkännande. ”Jesus, Jesus, käre Jesus”
Folk skriver på sina Ipads någon dunkar en broder i ryggen.. Mycket kärleksfullt (inte som förr då dunkades ryggarna så lungorna hängde löst efter predikantdagarna som en broder sa)

I en av våra processgrupper ber männen med hög röst och länge.

Jag sitter i det här havet och känner mej så hemma, jag inser att jag knappt tänkt på att jag inte är en medelåldersman i schackrutig pullover.. Jag ägnar det inte en tanke förrän en man säger att han gillar min stil.. tack! Jag gillar hans..
Eller kanske snarare honom. ( jag e ju som Mikael Hallenius presenterar sej, en liten brun..tjej då istället för kille)

Och jag slås av att identifikation inte handlar främst om det yttre förutsättningarna utan om de inre, om hjärtat. Det handlar om kallelse om uppgift, om värderingar, om längtan, om viljan, om våndan, om att stå på böjda knän tillsammans och ropa efter Gud.

Det är mina bröder (och en och annan syster) som är ute i Sverige kämpar, jobbar, fattar viktiga beslut, ber, lyssnar efter Hans röst som ljuder högre och som inte främst ser till yttre faktorer.. Utan till hjärtat, till kallelsen.

Jag fylls alltid av enorm vördnad för det arbete våra syskon utför ute i landet. Fylls av vördnad och inspiration när jag ser dem.. Tusan- tänk att de kan vara vackert med 78 rutiga skjortor – tänk MQ.. O 29 jumprar- tänk schack och ibland dem ungefär 24 kvinnor.

Ni e så vackra!! Och här under 4dagar i Pingstkyrkan i Jönköping framträder varje unikt ansikte, berättelse, ni skulle vara här alla ni därute o se en glimt.

Jag är fylld av hopp och jag äter gärna ostkaka med medelåldersmän.. Därmed inte sagt att jag inte ser framemot när vi kommer vara fler kvinnor, men det gäller även nysvenskar, och helt andra subkulturer. Olika människor..

Men här är jag så hemma, och emottagen, mött och kanske mer bekväm än jag är i något ”lattemamma30årsvintagegäng”

Tacksamhet!
Gud är så stor och vacker!