Kul dag igår. Efter en dags feber i tisdags kom jag en dag för sent till två dagars utbildning med Världens Barn. Men jag hann få med mig en hel massa ändå.
Jag är en av ett drygt trettiotal regionsamordnare som ska försöka få ihop riktigt bra kampanjer till förmån för behövande barn i världen i höst. Roligt! Under utbildningen har vi träffat alla olika organisationer som är inblandade i årets satsning och vi har mött dem som står bakom en massa av de bra verktygen.
En sjukt bra grej – för nionde året i rad – är novellsamlingen till förmån för världens barn. Dem kostar 200 spänn och 100 av dem går raka vägen till Värkdens barn – insamlingen. Hur bra som helst. På köpet får man dessutom en skiva med alla noveller inlästa. Igår fick vi provsmak och fick, bland annat, lyssna till Margareta Strömstedt som läste sin egen novell om Astrid Lindgren. Applåderna tog aldrig slut.
Ser fram emot ett spännande extrauppdrag under sommaren och hösten.
Folk har frågat oss hur vår sommar ser ut ett tag nu. Och vi har skrattat bort det och mumlat lite. För vi har inte vetat särskilt mycket helt enkelt. Men nu så. Nu börjar det klarna. Och det känns spännande. Och skoj.
Jag ska snart berätta vad mitt nästa steg blir. Jag är grymt taggad och hedrad för ett roligt uppdrag!! Johan gör idag sin sista dag på equmenia och flyttar fyrtio meter eller nåt. Han kommer det närmaste året jobba på Gemensam framtid, med vad får han berätta själv.
Jag insåg när jag satt och klurade häromdagen att jag aldrig har känt Johan när han inte varit ordförande för equmenia. Spännande att se om det döljer sig nån annan typ där under nånstans… Nu blir det ju lite samma samma (förutom de där kurserna som dyker upp i avel i höst… Hm).
Hursomhelst. Idag har vi varit ihop i två år. Vi var i Hagaparken, den 30 maj 2010, och bestämde att ”jo, det här är på riktigt”. Och ganska så snart efter det så visste jag. Det blev liksom tydligt på nåt vis. Vi lekte inte. Det här var nåt annat än allt det där andra. Det gick inte att värja sig ifrån. Glad för det.
Och jag är kär i Johan på så många vis. För så många saker. Mest kanske för alla de där grejerna som liksom bara jag får. Sångerna till frukost. Rastlösheten under långa bilkörningar. Inlevelsen i min brorsdotters låååånga berättelser.
Men jag ska ärligt erkänna att jag också blir väldigt kär i alla de där sakerna som fler ser. Det är som Doris sjunger på nåt vis:
Oh your heart is always full of love babe
And you gave me lots of love today babe
Will you also keep the world in mind
Tell me what you did for all mankind
To give the world some love today babe
Jag är galet kär i hans engagemang. I att han vill saker. I att han tycker saker är viktigt. I att han tycker det är självklart att våra pengar ska komma andra till del.
Och jag älskar när han tror så mycket på den församlingsrörelse han finns i att han är beredd att läxa upp den. Som den här gången, för ett år sen, när Gemensam framtid hade sitt stora bildarmötet och ungdomsorganisationen skulle hälsa liksom. Började filma nånstans mitt i, tror jag. Och kanske är jag löjlig nu. Men så här på hans sista arbetsdag – och vår tvåårsdag – tycker jag ändå att det är läge att dela med sig av det. Så det så.
Jag är så tacksam för det vi har. För det som ligger framför. Och det som varit. Tänk hur livet kan bli.
Det blev visst en paus. Det var inte riktigt meningen. En kombi av sjukt roliga jobb förra veckan ihop med feber i början av den här. Dumt. Men nu så ska försöka skriva ifatt så gott jag kan.
Återkommer!!
Det händer ju så mycket roligt i tillvaron ibland att man inte riktigt hänger med i faggorna själv. Kom just på att jag inte berättat om mitt roliga uppdrag för Världens Barn i sommar och höst. Jag kommer att vara regionsamordnare för alla insamlingssatsningar man gör i Örebro och jag kommer att arbeta en del med musiksatsningar runtom i Stockholm.
12 organisationer samarbetar i Världens Barn i år och i vanlig ordning blir det förstås också en stor gala på tv och Radiohjälpen kommer att uppmärksamma det på många vis. Men allra mest handlar det om lokala ideella som satsar tid och energi för att på olika sätt samla in pengar till barn som behöver det. Det är fantastiskt att se hur gärna människor lägger av sin kraft på andra. Gör mig glad.
Är du musiker? Lärare på en skola? Engagerad i en syjunta? Har barn som går på gymnastik? Det finns tusen sätt att engagera sig för de här insamlingarna. Och det är roligt! Läs mer HÄR och hör sen av dig så kommer vi på bra idéer ihop!
Just nu letar jag lite speciellt efter föreställningar, konserter och utställningar som kan tänka sig att ta en entré till förmån för Världens Barn och efter skolor som är intresserade av att engagera sig och lära sig mer om mänskliga rättigheter och så på kuppen.
Eller – kanske är du företagare och vill ge Världens Barns fina Novellsamling till kunder eller medarbetare som julklapp? Lysande idé helt enkelt.
Försökte blogga mobilt från den här föreläsningen igår men det gick visst så där bra.
Psykologen Mattias Lundberg bjöd tillsammans med komikern och programledaren Jan Bylund in till föreläsningen ”Jäkla människa” och inför en fullsatt Oscarsteater presenterade olika typer av besvärliga människor som man stöter på i tillvaron.
Det var underhållande och givande tre timmar. Mycket igenkänning varvat med enkla praktiska verktyg. Vad gör man med den där människan som alltid glider igenom alla uppgifter och låter någon annan göra jobbet? Den där som aldrig är i tid och tror att det roar folk att ”han aldrig lär sig”? Hur kan man hjälpa mobbaren som inte ens vet att han mobbar, utan bara tror han är kul?
Mattias och Jan hade lyckats – mer än jag varit van vid från mina år med liknande föreläsningar – med ett samspel som inte kändes vare sig överregisserat eller för improviserat. Mycket rutin i de ryggraderna. Och kul kombo med Bylunds humor kontra Lundbergs forskning – och så nu och då deras ombytta roller. Prestigelöst, kul och användbart liksom.
Jag hade förmånen att resa runt Sverige tillsammans med Mattias och Lasse Eriksson, som dog plötsligt nyligen, under ett par år. De mötte arbetsgrupper från alla möjliga sammanhang och hittade allmängiltiga knutar vi stöter på i mellanmänskliga relationer varvat med grymt goa anekdoter och bilder som förklarar hur det blir som det blir. Jag gillar Mattias förmåga att vara psykolog så folk begriper.
Får du möjlighet – gå och se föreläsningen. Om inte annat – köp boken. Stor risk för alldeles för betungande självdiagnostering (visst är jag rätt så mycket en smitare ändå?…) men också massor av enkla verktyg. Den löser inte de riktigt djupa konflikterna kanske, men den ger dig en förståelse för hur de funkar. De där besvärliga typerna.
Vill så här efter att ha landat efter en hysterisk jobbhelg säga tack till alla er som svarat på vårt upprop om pengar till de omkostnader det inneburit att Jean Kabuidibuidi blev tillbakaskickad till Kongo.
Jag blir golvad av responsen. TACK. Pengar ramlar in, vi har ingen aning om varifrån. Vi vet att en del är från barn som vill ge till Jeans barn (gah, vilken grej att ha den insikten redan som liten!), jag har fått en massa mejl från kända och okända och en del har kommit in utan att vi vet hur. Det är fantastiskt.
Vi är på god väg. Men vi har en bit kvar. Så om du har klurat på att vara med men inte kommit till skott, hör av dig! Eller om du vet folk som skulle kunna bli glada över att få vara med – berätta för dem.
I den fullkomligt slår-mig-rakt-i-hjärtat-och-golvar-mig-braiga Bruce Springsteen-mässan i lördagskväll hjälpte Robert Eriksson mig att återupptäcka Bruce Springsteen. Du kan hitta alla låtval och tankar Robert haft kring mässan i hans blogg HÄR. Gör det.
Inte minst en sång har gått på repeat, både i våra högtalare och i mitt huvud sedan i lördags. Into the fire. Den sången var också med på gudstjänsten i lördags innan mässan. Och tårarna rasade redan under soundcheck.
Under dagen hade Gemensam Framtid i sina förhandlingar fattat en väldig massa beslut, en del av dem inte helt utan konflikter och radikalt olika åsikter som de är i såna här sammanhang. Man hade också valt sina Kyrkoledare. När så Sofia Camnerin avslutade sin predikan med de översatta raderna från den här sången och Den sedan sjöngs av hela den 2500 huvuden starka församlingen så var gåshuden permanentad på underarmarna.
Tänk om det här skulle kunna få vara signaturmelodin för kyrkan i Sverige liksom? Behöver vi mer än så här? Egentligen?
Insåg just att det var länge sedan jag kollade upp min portfölj hos Kiva. Den där briljanta organisationen som låter privatpersoner låna ut pengar till andra privatpersoner som behöver komma igång med sitt företag runtom i världen. Mina rapporter från dem går till en gammal mejladress så jag har liksom tappat det lite.
Upptäckte nu att jag hade 111 dollar i återbetalade lån liggande där!! Så dumt. Hade ju hunnit låna ut dem ett par gånger extra, men nu är de ute igen.
Du som ännu inte testat Kiva. Det är ett enkelt, smidigt och så roligt sätt att hjälpa människor att ta kontroll över sitt liv. Just nu hjälper Kiva till med första lånet när du vill testa, så att du får koll på hur det funkar. Testa via den HÄR länken! Så värt det! Så det så!
Har massor av saker att skriva efter en fantastiskt rolig helg i Linköping med Gemensam Framtid. Mitt uppdrag har varit att producera de fyra gudstjänsterna i konferensens stora tält samt de sena kvällskonserter som varit där. Och det har varit så roligt. Och det har gått så bra. Självklart finns alltid ett gäng konflikter i de här sammanhangen- Folk är stressade, hungriga och nervösa. Men på det stora hela har det varit så mycket enklare än de andra år jag har haft förmånen att ha det här jobbet.
Mycket av det har berott på att det har varit ett enormt stabilt och väl förberett Linköpingsgäng som har hälsat oss välkomna. Och det har rått en attityd av prestigelöshet som jag aldrig sett dess make till, tror jag. Folk har hjälp till med saker de inte haft att göra med, de har dunkat varandra i ryggen, de har låtit den som är bäst för uppgiften leda, de har haft tålamod, de har bjudit på sig själva, de har delegerat. Jag har SÅ många förebilder när det kommer till ledarskap efter den här helgen.
Kommer att få massor av anledningar att återkomma. Men först – TACK. Tack fantastiska människor som orkat, som jobbat och slitit och peppat. Jag hoppas att ni alla har fått sova igen lite grann. Jag är stolt och tacksam över att få ett sådant hedersuppdrag som detta, tack för att jag får vara med!
Här nedan ett gäng bilder som jag lånat från Gemensam Framtids sida. Klicka på dem för att komma till fler och till info om fotografer. De flesta är tagna av Rebecka Hellquist, Lennart Torsell och Boppe Perhamn.
Tre nyligen valda kyrkoledare; Lasse Svensson, Sofia Camnerin och Olle Alkholm. Alla förebilder och kloka ledare på olika vis.
Sing-along-kväll med Tomas Boström och Peter Sandwall. Här Hanna Ekstedt och Pelle Ankarberg som var med och sjöng så tältet gungade.
Liselotte J Andersson och Jonas Eveborn ledde nattvarden på fredagens gudstjänst ihop med Per Westblom.
Kvinnan i grönt till vänster och kvinnan i rött till höger har varit två av mina hjältar i helgen. Den ena ansvarig för dekorationer, den andra för kyrkvärdar, båda fantastiskt duktiga i sina roller. Här sjunger de i konferenskören.
Helgens absoluta höjdpunkt för mig personligen – Robert Eriksson som bjöd på Bruce Sprigsteen-mässa.
Nyordinerade pastorer!
Ole Börud fick ungdomarna att tro att synkoper var nåt nytt på fredagskvällen.
Mitt jobb. Att berätta hur gudstjänsterna skulle funka. Och sen försöka uppfylla det.
Alla ordinerade pastorer och diakoner på söndagen.
… och har flera bra texter från bra kvinnor kvar att publicera. Men är helt enkelt lite för uppe i att producera konferens.
Är i Linköping på Gemensam Framtids kyrkokonferens och ansvarar för stora tältet. Hur roligt som helst förstås. Och lite nostalgi, så sällan jag gör sånt här nuförtiden. Jobbar med många skitbra människor och kommer ha massor av bloggposter att skriva i ren inspiration. Sen. Nu ska jag förbereda ett dansrep.
Saknar dock EFKs kongress lite. Hur mycket jag än gillar sammanhanget jag nu är i så är EFK hemma. Svårt att komma ifrån.
