Nästa kvinna säger; Skäms inte!

Nästa kvinna ut i min bloggutlånarserie är min vän AnnaCarin Abrahamsson. Hon är snart färdig pastor, en begåvad talare och imponerar på mig genom att lyckas hålla konversationer igång på alla livets plan, där jag alltid djupdyker ner i källaren. En riktigt bra ledare, kort och gott!

 

Skäms inte kvinna!

Jag är kvinna. Jag är talare. Jag är ung, bara 27 år, om nu det kan betraktas som ungt. Om ett par månader är jag färdigutbildad pastor vilket innebär att jag mer eller mindre kommer att jobba med att tala. Kommunikation har varit ett stort intresse i mitt liv, redan innan jag hamnade i det kristna sammanhanget. Jag har sysslat en del med teater tidigare. Jag trivs med att synas, att säga vad jag tycker, ställa frågor och tala i olika offentliga sammanhang. I den kreativa och estetiska miljö som formade mina ungdomsår var det ok att sticka ut, att vilja synas. Det var ingen som skämdes för det.

Annat blev det när jag i senare tonåren klev in i det kyrkliga sammanhanget, för att vara mer specifik: frikyrkan. När jag började bibelskola var jag en tjej som tog plats, ställde frågor, älskade att predika och gärna berättade om min nyfunna tro på ”ett frimodigt sätt”, som det kallades. Det är väl inget fel med det? Jo, det var precis det. Tjejerna som gick i min klass på bibelskolan hade verkligen problem med det. Gång på gång fick jag höra kommentarer om att jag ”tog för mig för mycket”. Jag vill inte påstå att jag inte var dominant, spontan eller framfusig av mig, men jag kan inte heller minnas att jag inte tillät någon annan att tala. Det var bara ingen annan som ville, eller kanske vågade? Det förväntades inte att tjejer skulle vilja predika, eller tycka om att stå på scen, om man inte sjöng i kören förstås.

När sedan längtan att bli pastor dök upp fick jag problem. Jag funderade mycket på hur jag som kvinna skulle förhålla mig till kyrkans plattform. Just för att jag var kvinna. Skulle jag behöva ursäkta mig för att jag faktiskt älskade att predika och tala inför andra?

Problemet var inte det att det stod stöddiga grabbar i vägen som inte gav mig utrymme. Tvärtom. De vältaliga grabbarna inspirerade och uppmuntrade mig. Problemet var snarare de förväntningar som fanns i den kyrkliga miljön kring hur tjejer ska vara för att kunna ha något att säga till om. De höga kraven på perfektion kom inte från männen, utan snarare från andra kvinnor. När plattformen är liten blir konkurrensen större.

Den där förbannade jämförelsen. Där man på ett sätt inte ska sticka ut för mycket, men ändå måste vara unik och speciell för att ha något att komma med. Alla sneglar på varandra och undrar: Duger jag? Får jag vara med?

I min avgångsklass är vi flera vältaliga tjejer. Vi är väldigt olika. Vi har olika uttrycksätt och karaktärer. Jag upplever ändå att vi idag är ganska trygga med det, i vilket fall mycket tryggare än vad vi var för ett par år sedan. Anledningen är inte att vi slutat jämföra oss, det kommer vi inte helt ifrån. Det gör vi hela tiden. Det som jag snarare tror hjälp oss att våga predika är att vi fått tillåtelsen att testa oss fram. Att öva och misslyckas.  Att vi fått finnas i miljöer där det är ok att inte vara perfekt, utan där det finns gott om utrymme och uppmuntran. Sammanhang där man inte behöver skämmas över att man älskar att predika, fast att man är kvinna. Jag hoppas att vi genom våra framtida tjänster ska hjälpa fler tjejer och kvinnor att våga. Att inte skämmas för att man vill och längtar.

 

  • Lisafredlund

    Amen!!

  • Ida-Maria Berglöw

    Älskade AnnaCarin! TACK för detta underbara!

    • AnnaCarin

      Ida Maria! Du är en förebild i din självklarhet. Tack för det.