Min ärligaste fråga

Hej. Jo, så här. I det här samtalet om #frikyrkan som jag har så svårt att släppa. Jag tycker att det är något nytt med det. Jag inser att det är så lätt att falla över på ena sidan gungbrädan (ska skriva mer om gungbrädor nån gång) när man talar om sånt här. Antingen är man med och ”försvarar” eller så är man inte med och ”förkastar”. Så upplever jag inte att det här samtalet har varit så här långt (med något undantag från båda ”sidor”). Jag tror Sofia Mirjamsdotter satte tonen när hon började, ärligt men ändå ödmjukt. Och det både fascinerar mig och håller mig kvar och ger mig hopp om att det ska leda till något konstruktivt.

Men jag har en fråga i det här jag inte vet hur jag ska komma åt. Hjälp mig. Och jag vill ställa den ärligt. Utan retoriska baktankar eller försök att övertala någon eller vinna nån poäng. Jag vill verkligen bara förstå.

Låt mig först presentera mig (och hoppa över de styckena om de tråkar ut dig). Och när jag gör det inser jag att jag kan skaffa mig motståndare på båda sidor gungbrädan, det tycks vara mitt eviga dilemma. Ena dagen hittar jag konservativa bloggar som berättar att jag är farlig för kristna ungdomar då jag förleder dem och andra dagen hittar jag texter som berättar att jag är en hemsk sekterist. Jag försöker leva ärligt, och jag vill göra det gungandes klokt på gungbrädan. Så här:

Jag är 34 år, uppvuxen i en frikyrkoförsamling som tillhörde Örebromissionen och senare Evangeliska Frikyrkan. Jag är fortfarande medlem där. Församlingen har drygt 700 medlemmar.

Min pappa är utbildad pastor men har knappt varit det under min livstid, däremot har han haft ”kristna” jobb på samfund och redaktioner och predikat mycket. Min mamma är sjuksköterska men jobbade tio år i kyrkan när jag växte upp. Jag är enormt tacksam till mina föräldrar som alltid uppmuntrat mig att tro men som har ifrågasatt mina slutsatser, även när de varit sådana de hoppats på. Det har varit viktigt för dem att jag själv har formulerat min tro. Jag tror det är en av de största anledningarna till att jag behållit den.

Jag döptes när jag var tio år. I efterhand kan det kännas helt galet. Jag var yngst i församlingen i flera år. Men jag hade en tydlig frälsningsupplevelse som jag fortfarande förlitar mig på. Mamma och pappa bjöd hem pastorn – kanske i hopp att han skulle övertala mig att vänta med dopet, det vet jag inte – och vi hade långa samtal. Jag ångrar det inte, men tror jag skulle rycka till om mina egna barn kom till samma beslut.

Vi var ett trettiotal i mitt tonårsgäng, många har lämnat kyrkan idag, en hel del är kvar. I gänget skulle man vara trendig, se bra ut och gärna sjunga solo i vår gospelkör. Vi hade inga bra ledare överhuvudtaget, däremot engagerade föräldrar som gjorde vad de kunde, på gott och ont. Jag var ganska utstött, stämde inte in i mallen, och sökte mig till en teatergrupp utanför kyrkan där jag kände mig mer hemma.

Jag kände mig däremot alltid hemma i själva kyrkan och med gudstjänsterna, jag fick vara med, planerade och skrev och genomförde en massa teatergrejer. De äldre kände mig, jag fick ta plats och även när man inte förstod varför jag gjorde det ena eller andra (jag klädde in hela kyrkan i svarta tyger, körde rökmaskiner på söndagsgudstjänster och lite sånt) så upplevde jag mig omfamnad och trodd på. Kyrkan var hemma även om vännerna kändes tryggare nån annanstans.

Jag minns inte särskilt mycket undervisning alls åren efter kristendomsskolan. Jag har vänner som lämnat vår kyrka för att de upplevde krav av olika slag så jag ska vara tydlig med att min bild är subjektiv. Men kan inte minnas några större regelböcker. Vi var dock kända som den liberala församlingen i stan och jag hörde om andra som fick mer moralundervisning. En del läger stötte jag nog också på en del sånt men eftersom jag inte hade så många vänner i min ålder åkte jag sällan på läger. Min mamma sa; ”snälla, berätta för mig om du blir gravid” (i ett större och längre samtal om sex och relationer förstås) när jag var typ femton och jag blev rasande och tyckte hon såg ner på min moral. I efterhand förstår jag vad hon menade och är glad att hon valde att låta mig förstå från början att hon fanns där oavsett.

När många av mina vänner började gifta sig ganska snart efter tjugoårsstrecket fortsatte jag att vara singel. Det har faktiskt varit en av mina stora konflikter med kyrkan, att det inte riktigt var ok. Att man skulle gifta sig för att bli hel. Ingen sa det rakt ut, men en massa menande blickar och kommentarer och en massa skvaller gjorde sitt till. Jag hade de förhållanden jag gav mig in i ganska så mycket i hemlighet, för jag orkade inte med allas åsikter.

I tonåren hade jag inget behov av alkohol, jag fanns i en kultur där många struntade i att dricka, både i kyrkan och i den teatervärld jag befann mig i, så det fanns aldrig något grupptryck. Det hade nog varit annorlunda annars. Efter tjugo började jag dricka vin. Idag är jag förtjust i rödvin. Och whiskey men det dricker jag sällan. Öl ger jag inte mycket för. Jag har fortfarande aldrig varit full, men känt av berusning.

Min första stora kärlek var en ickekristen trummis. Han ville bli ihop med mig, jag ville inte bli ihop med honom för att han inte var kristen, men det tog mig många år att komma över honom. Vi hånglade ibland, men han var hela tiden mer kär i min vackra kompis Sara som hade dumpat honom. Genom åren har jag pussats mycket, haft halvkonstiga förhållanden där det hånglats men inte hållits i handen på stan. En olycklig kärlek fick mig att ta igen närhetsbehovet hos andra. Mycket ångrar jag men mest för att jag inte hade större tro på att jag dög, jag sökte bekräftelse snarare än kärlek. Tror inte det hade så mycket med min tro att göra alls. När jag var 33 träffade jag min man. Han golvade mig. Jag hann inte tänka. Det är jag grymt tacksam för. Han har fått delar av mig som ingen annan fått.

Jag har ett umgänge bestående av människor från olika nationaliteter och med olika sexuella läggningar och politiska ståndpunkter. Men – handen på hjärtat – större delen av dem jag träffar är skrämmande lika mig.

Sen 23-årsåldern har jag varit ledare i frikyrkosammanhang på olika vis. Jag har lett en stor festival, Frizon. Jag har jobbat på skivbolag, jag har skrivit i den kristna tidningen Dagen, jag har varit ungdomsledare i min församling. Nu arbetar jag med ledarskap och mentorskap och möter mycket tonårsledare och pastorer runt om i landet.

Jag har svårt för lovsång som upprepar sig varv efter varv, om jag inte verkligen faller för texten. Jag vill lova Gud, inte älta mig själv, när jag sjunger. Jag är enormt svag för gamla läsarsånger men uppvuxen på gospel som jag nuförtiden aldrig lyssnar på. 

Jag har bråkat mycket med min tro. Jag har varit väldigt arg på min församling. Men jag har personligen kommit till slutsatsen att jag hellre vill vara kvar och förändra än bli arg och gå. Detta sagt i stor respekt för dem som blivit illa behandlade och utsatta, den upplevelsen har inte jag.

Så. Min fråga. Den som känner mig vet att jag brinner för frågor. Och för mentorskap. Av att lära av dem som har gått före. Om det är så – som jag upplever att det är – att jag har fått med mig goda, kloka och användbara tankar i min uppväxt i kyrkan. Om jag har fått råd – även gällande mitt privata liv i val som gäller sex, eller vad jag dricker och äter – som jag är tacksam för att jag har fått. Om jag tror på råd i allmänhet och tror att det även kan gälla frågorna som har med tro att göra. HUR i allsindar delar jag med mig av de här råden, de här tankarna, de här frågorna utan att jag hamnar i det som av så många uppfattas som dömande eller som översitteri?

Jag blir inte klok på detta! Jag förstår ju om det är så att någon har åsikten ”man ska inte råda alls om sex”, till exempel. Då är jag ju ute och cyklar i den personens ögon som tycker att det finns nåt att säga. Men om jag vill säga ”var rädd om dig” och inte ”synda inte så du kommer till helvetet”. Kan jag göra det på något vist sätt? Kan jag vägleda, tipsa – vittna för att tala fromt – utan att jag upplevs som pådyvlande? Kan jag tala om det faktum att jag tror att Jesus existerar och vill mig gott och har tankar för mitt liv utan att jag upplevs som att jag vill vara förmer eller läxa upp?

Snälla ni som har dåliga upplevelser (kanske från mig?), hjälp mig. Det är min ärligaste fråga i detta. Hur ska jag tala om min tro och dess praktiska konsekvenser i mitt liv på ett sätt som inte stör utan kanske rentav väcker nyfikenhet? Hur ska jag berätta om det liv jag tror är sunt att leva – i tacksamhet mot dem som innan berättat för mig – utan att upplevas som jag kommer med regler?

Jag som inte är bränd. Som är glad för att andra tog sig tid. Som är tacksam för att nån sa ”tänk efter lite först”. Jag som inte tror att jag är hjärntvättad eller har tappat förmågan till analys. Jag som faktiskt älskar Jesus och vill få andra att förstå vad jag funnit.

HUR? Hur gör jag? Hjälp.

  • Omduvill

    Döm inte kring det du inte har kunskap om.

  • Fredrik Steckl

    Du skriver det ju underförstått i din text, ditt liv är ett exempel och som du uttrycker det längre ner ”tänk efter lite först” är ett bra exempel på att dela sin tro med andra. Som du vet har jag  aldrig passat in i den som jag kalla den ”frikyrkianska formen” utan är helt enkelt mig själv och det har räckt otroligt långt. Jag är den jag är och älskar Jesus nästan varje dag 😉 Och berättar om min tro och framförallt om min erfarenheter på ”ren svenska” istället för att använda ord som bara förekommer i kyrkan idag…detta har lett till att dom som känner mig vet om att jag är troende och frågar faktiskt om det allt som oftast. Ibland skalar jag ner det till dess kärna och säger att antingen är du ”antikrist eller prokrist” det finns inget ”mellankrist”…eller ibland blir det längre diskusioner/dialoger om det. För min egen utveckling i tron har det inneburit en hel del att jag varit tvungen att ”tänka efter lite först” och det har utvecklat mig en hel del i min tro och även hjälpt andra att jag har inte svaret på allt. Även om jag ibland kan ”visa” människor vad min tro är, och ja det fungerar faktiskt (ibland till min egna stora förvåning fast jag borde veta bättre). Hur det nu än är så finns det många verktyg att förklara sin tro även om jag tycker det är bättre att visa den.

    Men jag tycker det är bra att du lyfter frågan, den är viktigt och den har olika svar och detta är en del av mitt svar eller min fundering kring samma frågeställning. Men det är ju just därför vi behöver varandra i hela kyrkan världen över dvs alla som bekänner Jesus som herre och frälsare.

    /Vänligen Fredrik

    • http://www.josefinearenius.se/ Josefine

      Tack Fredrik för att du delar med dig av dina tankar! Jag tror också på att tänka efter och att försöka visa tro så mycket man kan . Jag älskar att det här samtalet är igång! Allt gott till dig!

  • Staffan

    Nej, du har inte av obetänksamhet kört över mig någon gång. Inte minst för att jag inte vet vem du är, annat än vad jag läst på din blogg och den har jag alldeles nyss hittat…

    Har inga illusioner om att jag kan ge goda råd men jag vill i alla fall försöka. Jag kommer nämligen att tänka på två killar i en parallellklass under gymnasiet. Den ene var näst intill hatad och den andre väldigt omtyckt av klasskamraterna och märkligt nog var motivet för dessa känslor inför bägge två detsamma. Han är kristen. Denna dikotomi var rätt fascinerande.

    Skillnaden mellan deras attityder och beteenden var dock som dag och natt. Den förstnämnde försatt sällan ett tillfälle att berätta om sin tro, gärna med en lätt dömande moralisk knorr och lite skrämselpropaganda, och upplevdes fullt förståeligt som påstridig, lite som en telefonförsäljare som försöker kräma på en något man inte behöver. Den andre följde med de övriga klasskompisarna på alla former av upptåg och fester, alla visste att han inte drack alkohol men han behövde aldrig motivera varför. Vad jag vet tog han aldrig initiativet till några teologiska eller existentiella diskussioner men frågade någon svarade han och vad jag förstod så hamnade han ofta i intressanta diskussioner. Och han fanns till hands. Han var en god vän till många och fick därmed betyda något i de andras liv. Lite som du skrev så var han mer av ”var rädd om dig” medan den förstnämnde var mer av ”synda inte”.

    Essensen i detta tror jag att en ödmjuk och icke påbrackande approach är att föredra. Går jag in i en diskussion eller ett sammanhang med inställningen att jag skall sälja in ett budskap är risken för backlash stor och än större om varan är lite kontroversiell. Att vara medmänniska, att finnas till hands men att aldrig ta initiativet till en existentiell diskussion tror jag är ett betydligt mer vinnande koncept. Om än det skär sig mot missionsbefallningen… Diskussionen måste föras på den andres villkor, annars är risken för felsteg stor. Du kan således inte tala om att du tror att Jesus existerar om du inte först fått frågan. Förlåt jämförelsen men det är lite som att säga att det här telefonabonnemanget är bäst och jag vet att du behöver det också. Nej, vänta in den andre och jag tror inte ens att det är nödvändigt att dra sin säljpitch ens om och när frågan ställs. Vad tror du själv? är en motfråga som används inom den terapeutiska världen och den är inte helt fel eftersom det kan öppna till mycket reflektion.

    En annan reflektion är att den frikyrkliga moralregelkatalogen faktiskt är fullt relevant ur en icke ideologisk synvinkel, exempelvis ur den biologiska. Det finns fysiologiska avigsidor med såväl alkoholkonsumtion och promiskuitet. Det är faktiskt helt okej att diskutera. Men lägger vi ideologiska filtar över samma områden, religiösa såväl som politiska, blir diskussionen en helt annan. Point is: Samma ”regler” tas emot olika beroende på kontext och den ideologiska kontexten är alltid problematisk.

    Nu ska jag vara tyst. Lovar! 

    • http://www.josefinearenius.se/ Josefine

      Snälla, var inte tyst!! Du är ju hur klok som helst! Tack för att du tar dig tid och för att du hjälper mig att tänka!!

      Jag tror på det du skriver om att diskussionen måste föras på den andres villkor. Sen finns det kanske tillfällen då jag vill berätta att jag är kristen utan att jag fått en rak fråga. När samtalet kanske har handlat om livskvalité eller förtroende eller vad jag lägger min tid på. Men jag hoppas att jag kan göra det enligt de principer du beskriver. 

      Och ja, jag är tacksam för de etiska och moraliska riktlinjer jag har fått med mig hemifrån, även ur ett ickereligiöst perspektiv, jag tror det har varit bra för mig. 

      Tack igen, jag uppskattar så att du skriver!

  • Lennart Truedsson

    Hej, Josefine, Först av allt tack för det Du skriver så bra. Det jag känner spontant (som din pappa sa till mig en gång) det är att Du äger en stark längtan efter det rätta och genuina. Det finns en kompass inom Dig som kommer att leda Dig till just detta. Och det är först när vi är bärare av det äkta och sanna ”utan slagg” som vi får den nödvändiga kraften till att ”bryta igenom” (jag älskar det uttrycket).
    Jag tror inte Du ska vara rädd för att såra Dina vänner. Dom kommer att känna hur Du älskar dom även om dom blir lite stötta. Kärleken till medmänniskan är nog nyckeln. 
    Jesus själv var en underbar förkunnare, dynamisk intressant och radikal. Men inte ens han hade mycket hopp att nå fram till vissa av de människor han mötte. Han sa ungefär: Om ni inte kan tro mina ord så tro åtminstånde på det ni ser att jag gör.” Han syftade på de under och tecken han gjorde.

    Jag hörde ett vittnesbörd om hur sången: ”Why me Lord” kom till. Det var Kris Kristoffersson (Me an Bobby Macgee & Help me make it through the night” författaren) som hamnade på ett väckelsemöte i början av 1970 talet. Han hamnade framme i inbjudningkön för frälsning utan att veta riktigt hur. Man bad för honom och han sa aldrig att han tog emot Jesus utan verkar fortfarande vara en sökare. Men han sa något som fick mig att heja till: ”Jag kände en värme och en förlåtelse som jag inte ens visste att jag behövde.” Gud förlåter och lyfter bort skuld samtidigt som syndmedvetandet infinner sig .. och ibland tydligen innan dess. Jag tänkte på fördömandet. Den helige andes uppgift är att överbevisa om synd och vi har honom hos oss alltid. Men vi är också bärare av de goda nyheterna nämligen att ”Gud är inte sur på oss längre” för oss är synden fortfarande destruktiv och förödande på många sätt men min bibel (Inte så många predikanter) talar om att Han har i Kristus gjort den till en icke fråga för Honom.

    • http://www.josefinearenius.se/ Josefine

      Tack för all uppmuntran Lennart!! Betyder mycket. Sitter och lyssnar på ”why me Lord” för fullt. 

      Jag hoppas du har rätt. Men att tala om synd och försoning känns som grym överkurs i ett samtal där man är rädd för att trampa på tårna redan i frågan om det finns en Gud. 

      Men du har rätt, man ska inte vara för rädd. Vill bara inte såra. Och hoppas på att det här samtalen ska leda mig rätt. Tak för hjälpen!!

      Alt got!

  • http://www.josefinearenius.se/ Josefine

    Åh, tack för att ni skriver! Ska läsa och svara ordentligt imorgon när jag fått tänka lite mer. TACK alla som vill vara med och samtala! 

  • Kalleponken88

    Tack för bra skrivet

    • http://www.josefinearenius.se/ Josefine

      Tack!! 

  • http://www.jlundstrom.se/ Jonas

    Först vill jag bara säga att jag läser i stort sett allt du skriver, och att jag tycker att det finns en befriande uppriktighet i ditt bloggande som jag värderar högt. Ärlighet verkar vara viktigare för dig än kyrkopolitisk positionering, exempelvis.

    Just det här samtalet väcker upp väldigt mycket hos mig, och mycket av det varken kan eller vill jag hantera i ett offentligt forum. Ett problem i sammanhanget är att många av oss som är uppvuxna i frikyrkan har kvasi-lämnat. Och få av oss kommer till tals om våra erfarenheter, eftersom många nog (med rätta?) inte vill såra människor som fortfarande är våra vänner eller vår familj. Det gör att tendens kan bli i det offentliga samtalet att bara dom kommer till tals som antingen har brutit totalt med frikyrkan och nu har helt andra nätverk (Mirjamsdotter?) eller dom som har en övervägande positiv inställning till det hela. Jag efterlyser härmed dom andra, alla dom som är kvar i praktiken men har lämnat i hjärtat, alla dom som är med men som helt tappat glöden, alla dom som har stora delar av sitt nätverk i frikyrkan men inte är medlemmar osv.

    Och så vill jag ge min syn på en av dina frågor. Nej, det finns inget snyggt sett att säga ”synda inte så du kommer till helvetet”. Helvetet är ett gudomligt hot om tortyr utan slut (eller någon teologisk förmildrande omskrivning/nedtoning, alternativt tortyr som leder till utplåning), och skulle därför kunna ses som det yttersta vålds-hotet. Personligen är jag motståndare till tortyr i alla former och att uppmana människor att förändra sin karaktär med hot om våld. Jag tror att väldigt många kristna har en djupt liggande helvetesrädsla, ibland omedvetet, som traumatiserar och förkrymper oss som människor.

    • http://www.josefinearenius.se/ Josefine

      Först; TACK. Din beskrivning av mitt bloggande gör mig stolt och rörd. Så vill jag vara, så tacksam att du uppfattar mig så. 

      Sen; Jag tror du har en viktig poäng. Det ä många som liksom har en fot kvar. Och det får konsekvenser både för dem som aldrig riktigt får göra upp med sin historia och för dem som är kvar och vill göra nåt konstruktivt men upplever att det finns för många att såra, eller som står och velar och inte riktigt vill hoppa i båten. Jag hade en god vän som stod kvar i vår församling tills hans farmor dog, i respekt för henne. När hon dog gick han ur och jag kan förstå hans tankegång. MIn upplevelse (bara min, jag kan ha helt fel) är att han har haft ett mycket mer oproblematiskt förhållande till kyrkan sedan han lämnade. Lite som att lämna ett halvtaskigt förhållande och upptäcka att man tycker mer om varandra om man slipper dela säng liksom. 

      Så hur gör vi? Hur får vi till de här samtalen? De som är nyanserade och inte polariserande? Önskar vi fann dem. 

      Jag som är uppvuxen utan helveteslära kan ju bara ana hur hemskt det måste vara, att bli hotad med evig tortyr. Bort det. Jag vill tala om det goda livet, om det jag funnit. Och om en verklighet som jag upplever att jag inte helt kan bestämma över och sätta reglerna för, men som bara vill mig väl och som utmanar mig att leva ett liv till försvar och upplyftande av de minsta i samhället. 

      Tack Jonas, för tankar och uppmuntran!

      • http://amen.se brynte

        Kan man ta vara på det samtal som redan pågår? Kunde vi inte bjuda in några mittemellan-folk att skriva texter till antologin också, för jag tror det ligger mycket i det Jonas säger. Bland presentationerna i fb-gruppen kan jag bara minnas Maria som är mittemellan.

        Dessutom vore det ju grymt om man kunde spinna vidare efteråt med en blogg eller dylikt, typ som carolaboken och många andra gör.

  • MA

    Jag tycker mycket om ditt sätt att ställa frågor – om de nu är riktade rakt ut eller till dig själv…
    Men kanske finns det en större beredskap till snabba tvärsäkra (eller bara avfärdande) svar, från bägge sidor. Ja, just ”bägge sidor” – för det är ganska polariserat, åtminstone vid en första anblick.
    Just nu tycker jag att ”kristofobin” har övertaget. Det är så lätt att avfärda, förakta eller till och med hata allt som luktar kristen tro. Utmaningen är att inte svara med samma nyanslösa tvärsäkerhet. Utan att försöka nyansera, öppna för samtal. Och ändå inte backa. Men hur…?

    • http://www.josefinearenius.se/ Josefine

      Ja, hur? Och från båda håll som du beskriver. Ibland får jag känslan att det är ok att se ner på andras åsikter så länge det inte är en kristen som gör det. Det är en sorg. Men jag vill inte falla in i det. 

      Tack för uppmuntran!

  • Pingback: Har alla alltid rätt att ösa ur sig sin åsikt? — Josefine Arenius