Linnéa; Vi växer med ansvar och förtroende

Idag är det Linnéas tur! Linnéa är en present till mig. Alltså, en sån som jag fick på köpet för att jag blev kär, en god och varm vän till min man och en förebild för många. Är så glad för henne. Hon är mammaledig föreståndare i Centrumkyrkan i Tumba. Här skriver hon om hur viktigt det är med uppmuntran och att jämlikhet handlar om mer än kön.

Vem vi ser och vem vi lyssnar på

När jag som 30-åring var klar med mina teologistudier fick jag en tjänst som pastor och föreståndare i en mellanstor församling i en Stockholmsförort. Jag mötte en rad personer som ibland med glimten i ögat och ibland med allvar i rösten uttryckte sin åsikt om hur olämpligt det var som första tjänst, jag som var så ung och oerfaren. Dessa personer var främst lärare vid THS, (Teologiska Högskolan Stockholm) och ledare inom kyrkan nationellt.

Kanske var det i omsorg om mig? Fint i så fall. Men jag kan inte låta bli att undra i vilka andra sammanhang man anses som ”ung och oerfaren” när man har två högskole/universitetsutbildningar, yrkeserfarenhet från tre olika branscher och är över 30 år?

Då, om inte förr, insåg jag hur viktigt det är med uppmuntran, stöd och pepp!

Jag längtar efter en kyrka som sprudlar av liv, där människors kreativitet och gåvor får utvecklas och som formar ett klimat där Guds rike får bli alltmer påtagligt. I den kyrkan krävs det att vi reflekterar över vilka vi ger utrymme och möjlighet att just växa och ta plats.

Det finns en rad studier som gjorts inom förskolan de senaste åren som visar att pedagoger behandlar flickor och pojkar olika. De ger barn olika mycket tid, uppmärksamhet och utrymme att prata och ta plats. De tilltalar och förväntar sig olika saker av olika barn, just för att de är pojkar respektive flickor.

http://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/7204/1/VT07-1030-01.pdf

Om det är så här det ser ut inom förskolan och skolan, kan vi inte vara naiva och inbilla oss att olika bemötande pga. kön inte förekommer i kyrkan också.

Hur bemöter vi våra barn, tonåringar och unga vuxna i kyrkan? Hur ser det ut på söndagsklubben, i dramagruppen, scoutpatrullen, tonårslägret osv. Vilka ger vi möjlighet att testa på att uttrycka sina åsikter och sin tro? Vilka uppmuntrar vi att ta plats, att tala offentligt, pröva och utveckla sina talanger?

När jag var tonåring fanns det nästan inga kvinnliga förebilder i de kristna sammanhang jag fanns i. De som förekom i lite större sammanhang, på konferenser och stora läger, kan jag räkna på två fingrar. Ingen av dem kunde jag riktigt identifiera mig med eller känna att de inspirerade mig att själv ta plats, predika eller vara en tydlig ledare.

Jag tror och hoppas att det idag finns en större bredd och att det nu har kommit en ny generation ledare, seminariehållare, pastorer och predikanter som med större mångfald och variation får vara förebilder och goda inspiratörer för yngre tjejer och killar!

Och jag hoppas att dessa när de själva blir ledare inte behöver höra ”för vi behöver en kvinna också”, när de blir kallade att predika och hålla bibelstudier på olika läger och konferenser, så som jag har blivit. Det är en bra tanke, men jag vill inte bli tillfrågad pga. mitt kön utan pga. min kompetens.

Och det handlar inte bara om kön.

Jämställdhet och jämlikhet kräver en reflektion över hur vi beter oss mot varandra utifrån etnicitet, sexualitet, ålder, kön osv.

Jag har suttit på en rad föreläsningar på THS, där en person har uttryckt en åsikt som ingen tycks lägga särskilt stor vikt vid. Något senare säger en annan person nästan exakt samma sak och får näst intill stående ovationer, i alla fall allas nickar och berömmelse. Varför? Jo inte sällan har den första personen talat på något mer stapplande svenska än den senare. Den förste har inte varit fullt lika snygg och coolt klädd som den senare osv.

Här måste vi vara uppmärksamma och reflektera. Inte bara vad som sker på de teologiska utbildningarna som utbildar och formar kyrkans ledare utan även hur det ser ut i våra församlingar.

Vem lyssnar vi på? Vem uppmuntrar vi? Vem ser vi och vem utmanar vi?

Om vi vill ha större mångfald i nutidens och framtidens kyrka så är det avgörande att du som är ledare i kyrkan är fenomenal på att identifiera när personer behandlas olika pga. yttre faktorer. På att ge utrymme och uppmuntran även till den stapplande och stammande tonåringen. Oavsett vilken familj den kommer ifrån, oavsett klädstil, hudfärg eller kön.

Vi är väldigt fast i vårt ”normtänkande” och vi hamnar ofta i det som känns tryggt och bekant. Men ”mångfalden” kliver inte fram om inte jag med inflytande och makt gör det möjligt.

Människor växer med ansvar och förtroende!

  • Hanna Angel

    Tack för bra tankar. Genusperspektivet, som är så naturligt att man lyfter upp i barnomsorg och skola, borde också vara en självklarhet i kyrkan. Speciellt i arbetet med barn och ungdomar. Sedan önskar man att det aldrig stoppar där utan kan få genomsyra hela församlingstänket. Tack igen 🙂

    /Hanna

  • Filippa

    Så glad att jag kikade in här. Precis vad jag behövde läsa idag!

    Tack!

  • http://twitter.com/VEdwardsson Victoria Edwardsson

    Wow! Så himla bra skrivet!