Försenad reaktion?

Läser i Dagen att även Siewert Öholm lämnar frikyrkan till förmån för Svenska kyrkan. Han gör det med liknande argumentation som Sigfrid Deminger hade här tidigare i vintras.  Det är förstås tråkigt, jag gillar Siewert massor. Och inte alls. Han skapar ambivalens hos mig. Men han är en av de där som jag kan tycka radikalt tvärtemot och ändå föra ett samtal med på nåt vis. Saknar den typen av gubbar i min egen rörelse emellanåt. Mera Siewert åt samfunden.

Sist jag var riktigt irriterad på honom var när han kallade mina gamla kollegor och åsiktskompisar på EFK Ungs kontor för  ”rosenkindade antikrigsentusiaster, som om de vore ett eko från skogsmullar och 68-epoken” . Fånigt så det förslår. Samtalet som följde var liksom omöjligt att ha på en vettig nivå.

Men när jag under en kort period i livet arbetade som journalist så läste Siewert mina texter innan de publicerades, vässade dem lite åt mig. Det var bra. Jag hade en redaktör som alltid dämpade dem så jag behövde det råg i ryggen Siewert gav mig. Det är jag tacksam för. Och Siewert var en av dem som tidigt såg mig, drog med mig och hjälpte mig att få en plattform att arbeta utifrån. Sån vill jag också vara.

Sen har han gått till tidningen Världen idag som i ärligehtens namn inte är nån favorit hos mig. Och nu ska han alltså lämna frikyrkan och bli mer aktiv i Svenska kyrkan.

Aja, vadan denna resumé av Siewert, den kan han ju dra själv. Men jag tänkte bara… Jag har uppfattat både honom och Sigfrid som framåtsträvande människor som med prestigelöshet (nåja, nu och då i varje fall) har velat vara med och förändra sitt sammanhang. När de nu lämnar det så är det – i båda fallen – bland annat med hänvisningar till trumset och konserter i kyrkorna. Jag kan förstå vad de menar delvis, jag gillar inte heller när det blir föreställning med publik istället för gudstjänstdeltagare tillsammans inför Guds ansikte. Men.. är inte den storien femton år gammal?

Jag ser ett par undantag. Hillsong – där ledarskapet berättar nyheter för församlingen på mötena utan att det föregåtts av några församlingsmöten och där det är mycket samma folk på scenen varje vecka. Och möjligtvis vissa Stockholmsmissionskyrkor – där samtliga som medverkar framme på scenen har betalt. Filadelfia i Stockholm har också rätt så producerade gudstjänster. Och kanske finns det massa fler typer av exempel jag inte känner till (och misstolka mig rätt, de som trivs i den typen av församlingar ska ju vara just där, det var bara exemplen jag kom på). Men frånsatt några såna exempel, är vi inte ett gäng lekmannakyrkor? Alltså församlingar där gudstjänsterna präglas av att alla får vara med, där de stora produktionerna som var hippa för tio år sedan har lagt ner till förmån för kontemplation, eftertanke och ”alla kan medverka”. Skulle man inte ha lämnat för tio år sen om man lämnade för att orgeln gick ut och trumsetet gick in?

Jag tycker – i mina sammanhang – se en rörelse växa fram som grundar sig i enkelhet, eftertanke, bön och mindre perfektionism. Visst kan jag också störas av färgkodade kläder på klatschiga lovsångsteam i de större församlingarna. Men då kan jag med varmt hjärta välja att antingen bara sjunga med ändå eller välja ett annat sammanhang. I min egen församling i Örebro producerade vi och tillrättalade något hejdlöst ett tag. Mycket av det är jag stolt över, vi skapade förutsättningar för goda möten, men jag kan också vara tacksam över att pendeln svängt något och att vi nu ser mycket mindre av ”performance” en vanlig söndag.

Jag svamlar, känner jag. Men – alltså – om man ska lämna för att kyrkan blivit för proddad, borde man inte gjort det för länge sen? Vart har man gått för att inte se att pendeln är på väg tillbaka? Och när man har levt i 70 år, vet man inte då att pendeln slår åt olika håll? Och att det är ok, åtminstone när det kommer till våra uttryck?

Jag tror att det stör mig hela grejen, för att det som ligger under den här irritationen på uttrycken – alltså frågorna om vart vår andlighet är på väg, vad vi gör med vår tro och vilka vägar vi väjer – det är så mycket viktigare. Och Öholm och Deminger är inne på det med. Och där tror jag att vi behöver hjälp av den erfarenhet som gått före. Vi behöver dem som varit med ett tag att hjälpa oss hålla fokus när uttrycken pendlar mellan orglar och trumset. Vi behöver människor som är villiga att stå fasta med oss och som vill visa oss vart vägen går. Inte som går ifrån oss.

Är inte så besviken som jag kanske låter. Jag önskar Siewert allt gott och hoppas att han hittar rätt i Svenska kyrkan. Men i hela samtalet om frikyrkan som nu pågår så… vill jag ha kvar mina gamla hjältar. Jag vill bli bråkad med, vill att formerna ska ifrågasättas. Jag lovar att lyssna!

Jag vill inte att ni går. Vi behöver er.

  • http://www.facebook.com/people/Bjorne-Erixon/100000310507918 Björne Erixon

    Synpunkter går åt olika håll. Jag vill vara kvar som ”ekumenisk pingstvän”. Det är inte enkelt, men kanske ett brobygge? Att lämna, jag respekterar människors beslut.   Detta är väl delvis ett frikyrkligt beteende? I andra traditioner ser man kyrkan som sin mor, som man inte överger.Ingen som lämnar ett sammanhang för ett annat, gör eg. inte det heller. Jag kommer försöka  att leva -hemma överallt- hemlös överallt.I en inre exil.

    • http://www.josefinearenius.se/ Josefine

      Jag håller med dig, Björne, och respekterar också människors beslut. Jag hoppas att deras beslut har föregåtts med en massa samtal med människor. De har för mycket visdom och erfarenhet för att bara gå. Vi behöver människor som varit med ett tag, jag hoppas människor vill stanna och förändra inifrån. 

      • http://www.facebook.com/people/Bjorne-Erixon/100000310507918 Björne Erixon

        Det är precis det som varit min strävan och min frustration i årtionden. Nej, tyck inte synd om mig! En ” inre exil” kan  även generera frihet.Vi behöver varandra, mer än någonsin.

  • josefin fållsten

    Jag tänker ofta på Simon i templet. Han gick där och väntade på Messias som skulle komma, och på sätt och vis visste han ju då att allt det som var hans vardag, livet i templet, skulle bli något annat när Messias kom. Att det liksom var dödsdömt. Ändå var han kvar där, deltog också förmodligen i den dagliga rutinen med gudstjänster osv. Jag tycker det är nå´t enormt i det sättet att handla från Simon. Att stå kvar med blicken fäst på Jesus som ska komma!

    • http://www.josefinearenius.se/ Josefine

      Kloka du. Skriv en krönika på det där. Din röst behövs. Kram

  • Jonathan U Lindgren

    Tack för en bra text men ta reda på fakta om Hillsong. ”Nyheterna” må presenteras i mötena som sådana men har som regel presenterats på en föregående tisdag som iofs inte kallas församlingsmöte utan typ ”Leadership vision night” och är öppet med annonsering först. 
    Personligen är jag inte engagerad i församlingen pga uttrycken och multimedian, utan på grund av faktorer som innerlighet och   en genuin gammal hederlig syskonkärlek.
    I den diskussion som går kring de här farbrödernas offentliga avhopp pekar deras exempel och många inlägg från andra på vikten av att inte döma andra sammanhang. Jag själv har väldigt snart till detta och har definitivt preferenser för sammanhang jag känner otrivsel i. Segmenteringen av kyrkor med olika uttryck gör dock möjligheten till Gudstro i Sverige större, något att glädjas och ödmjukas inför.

    • http://www.josefinearenius.se Josefine

      Ah, tack för att du kommenterar och rättar. Jag ser ofta på Facebook och Twitter att man säger ”kom på söndag för vi ska berätta nyheter” när det, till exempel lagts till möten. Så då har jag uppfattat det så. Vet du hur de här mötena man har är upplagda? Låter spännande.

      Och tack för dina tankar, uppskattar det! Glad påsk!

  • Pingback: Upmuntrande om Deminger och Öholm — Josefine Arenius