En av mina idoler; Om att få frågan för att man är rätt

Idag skriver Charlotte. Hon är lätt en av mina idoler. Jag var hennes ungdomsledare när hon var typ 16. Nu blir hon – om ett par veckor – invald i Evangeliska Frikyrkans styrelse. För att hon är så bra. Här skriver hon – klokt tycker jag – om att bli tillfrågad för den man är.

Charlotte heter jag, är 23 år och bosatt i Umeå där jag läser till personalvetare. Har fungerat som ledare inom församling på olika sätt, just nu främst i församlingsledningen samt Frizonledningen.

 

Jag har nog aldrig direkt reflekterat över att jag är kvinna. I varje fall inte på det sättet att det skulle påverka vad jag är bra på eller vad jag borde jobba med. Visst kan det vara så att kvinnor oftare är på ett sätt och män på ett annat gällande vissa saker och att jag därigenom känt en viss press. Men jag är ju den jag är. Och så råkar jag vara kvinna också.

 

Jag har inte alltid varit säker på om jag varit bra på det jag gjort och jag har definitivt misslyckats mellan varven, men att Gud lagt ner gåvor i mig som ska användas och utvecklas, det är jag övertygad om. Längs vägen har jag lyckligtvis haft människor som uppmuntrat mig. Som sett saker som jag är bra på som jag själv inte sett, som har trott att jag klarar saker som jag kanske själv inte trott att jag klarar. Dessa personer har varit både män och kvinnor, och de har varit otroligt betydelsefulla. Det går inte att understryka det nog.

 

Jag tror att det var först när jag började få olika förfrågningar att ha vissa ledaruppgifter som jag började förstå att det var ovanligt att vara kvinna och att vilja göra dessa saker. Det har hänt mer än en gång att jag fått en förfrågan som börjat med ”du är kvinna och du är ung” och slutat med ”det är svårt att få såna som du att tacka ja”. Även fast jag tror att dessa människor menar väl, så har det ibland sågat mitt självförtroende. Är det alltså för att jag är kvinna som jag får frågan, inte för att jag är bra på det här? Borde jag inte gilla att hålla på med såna här saker som att sitta i styrelser och tala inför en massa folk? Är jag verkligen bra på det?

 

Om det nu är så att kvinnor ”generellt sett” inte vågar tacka ja till att finnas med i ledarfunktioner lika ofta som män, tror jag att vi alla måste finnas med och uppmuntra. Uppmuntran och förebilder är otroligt viktiga! Det har det i alla fall varit för mig. Så nästa gång du ska fråga någon att predika eller finnas med som ledare: berätta varför du tror att den personen skulle göra det bra. Då höjs istället självförtroendet och personen i fråga kanske vågar ta nya steg. För visst är det så att man inte ber en person göra något endast för att hon är kvinna? Det grundar sig i något annat. Sen kan det vara en stor bonus att det är en kvinna för att man eftersträvar någorlunda jämnfördelade grupper. Men jag vill få frågan för att man tror att jag kommer göra det bra!