Att tacka nej

I flera veckor har det stått på min att göra-lista att mejla en fin människa att tacka nej. Och jag har dragit och dragit på det. För det rör ett bröllop. Och en vän som jag har haft förmånen – på riktigt förmånen – att få följa sen hon som tonåring mejlade mig när jag satt på Dagens redaktion och skrev om kristna rockstjärnor.

Ibland gör det ont i märgen att tacka nej. För Hanna och jag, vi har liksom följts åt. Nej, i själva verket har hon följt efter mig. Hon har varit en snyggare version av mig. Gjort samma saker som mig, fast lite bättre, några år senare. Jag har bråkat på henne som man bråkar på en lillasyster, och aldrig varit gladare än när folk tyckt att vi är lika.

Och hennes historia… den är så vacker… Och nu missar jag den nya starten. Det suger.

hanna – one more for the road…

 

Jag är så STOLT och tacksam för att få vara din vän. Och jag älskar att få se den väg du vandrar nerför… Det blir så bra.

  • http://exiback.blogg.se/ Hanna

    Den här låten. Tänk när du gav mig den första gången, och jag längtade efter då den skulle bli sann. Det blev den. 

    tack!
    Hanna

  • Pingback: Sara Groves — Josefine Arenius