Josefine Arenius
  • link1
  • link2
  • link3
  • link4

Fler kvinnor; Elina om hemliga drömmar och att få växa

Skrivet av Josefine 2012-04-28  |  no kommentarer

Idag är det Elina som skriver. Jag träffade henne på Götabro i höstas och nu är hon i New York och gör praktik. Och hon har en superbra blogg, där hon även lagt det här inlägget nedan. Läs mer från henne HÄR.

Hej. Jag heter Elina och är nitton år gammal. Jag har växt upp i kyrkan och min församling är min familj. Jag är tjej och en av mina största, hemliga, drömmar är att få tala inför tusentals människor som bara längtar efter något de knappt vet vad det är och få ge dem svaret på deras längtan; Jesus. Åh, vilken dröm. Jag har spelat upp scenariot i huvudet flera gånger. Jag tror av hela mitt hjärta att det kommer att hända och jag ska berätta varför.

Som jag sa, kyrkan är min familj och i en familj uppmuntrar man varandra och stöttar varandra och hjälper varandra att växa. Det är precis vad min församling har gjort för mig. De är inte perfekta, visst, vi är alla kristna, men inte perfekta. Men jag har alltid upplevt att de tror på mig och uppmuntrar mig, utan min församling skulle jag aldrig våga tro på mig själv som jag gör idag. De har stått ut med mina halvknaggliga solosånger och stappliga försök att läsa bibelverser och de har sett mig växa. De har hjälpt mig växa. Jag har aldrig upplevt att jag är diskriminerad för att jag är tjej. Jag har aldrig upplevt att kristna inte vill att jag ska prata för mig och dela det Gud ger mig, och det är jag fantastiskt tacksam över.

Så varför är det så många fler talare som är män och hur ska vi jämna ut det? Först av allt, jag tror inte på jämställdhet och könskvotering bara för sakens skull. Ska tjejer predika så ska det vara för att Gud har något att säga genom dem, inte för att vi är tjejer. (Samma sak när det gäller killar.) För det andra så tror jag att om det finns kvinnor som känner sig diskriminerade inom kyrkan så ligger en extremt stor del av ansvaret på församlingarna. Att undervisa, uppmuntra, ge plats, vara mentorer, ge kärlek och stöd och allt som kan behövas för att ALLA, inte bara tjejer, utan ALLA ska våga gå i den kallelse Gud har gett dem.

Så om du är tjej och vill snacka på Frizon eller Nyhem, be till Gud om det och tro att Han kan fixa allt, och börja gå i den riktning Han visar dig. Kanske genom att börja i det lilla, prata med din pastor och kolla var de har användning för dig i din församling. Han kommer att bli överlycklig. Gud med. Adjö.

Lösenordsskyddad: Ett stycke uppdatering

Skrivet av Josefine 2012-04-27  |  Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:


Marc blev Freddie!

Skrivet av Josefine 2012-04-27  |  no kommentarer

Hörrni! Det här är skoj. Minns ni det HÄR inlägget? Där jag berättade att en kanadensisk polare var med i uttagningarna till att bli den nya Freddie Mercury i arenaturnén Queen extravaganza? Well, killen vann. Marc Martel är numera Freddie Mercury! Hur skoj som helst. Det är Queens trummis och gitarrist som dragit ihop turnén, och trummisen är också med och spelar. De drar över hela USA i sommar och med lite flyt kommer de till den här sidan Atlanten med.

Igår drog de igång med ett liveuppträdande på American Idol. Typ den bästa tv-tid man kan få i USA. Hur roligt som helst. Marc är dessutom så smart att han släpper sin första solosingel nu. Nån har tänkt till där.

Och har du inte upptäckt Marc’s band Downhere så är det hög tid. De är bra, kort och gott.

Linnéa; Vi växer med ansvar och förtroende

Skrivet av Josefine 2012-04-27  |  3 kommentarer

Idag är det Linnéas tur! Linnéa är en present till mig. Alltså, en sån som jag fick på köpet för att jag blev kär, en god och varm vän till min man och en förebild för många. Är så glad för henne. Hon är mammaledig föreståndare i Centrumkyrkan i Tumba. Här skriver hon om hur viktigt det är med uppmuntran och att jämlikhet handlar om mer än kön.

Vem vi ser och vem vi lyssnar på

När jag som 30-åring var klar med mina teologistudier fick jag en tjänst som pastor och föreståndare i en mellanstor församling i en Stockholmsförort. Jag mötte en rad personer som ibland med glimten i ögat och ibland med allvar i rösten uttryckte sin åsikt om hur olämpligt det var som första tjänst, jag som var så ung och oerfaren. Dessa personer var främst lärare vid THS, (Teologiska Högskolan Stockholm) och ledare inom kyrkan nationellt.

Kanske var det i omsorg om mig? Fint i så fall. Men jag kan inte låta bli att undra i vilka andra sammanhang man anses som ”ung och oerfaren” när man har två högskole/universitetsutbildningar, yrkeserfarenhet från tre olika branscher och är över 30 år?

Då, om inte förr, insåg jag hur viktigt det är med uppmuntran, stöd och pepp!

Jag längtar efter en kyrka som sprudlar av liv, där människors kreativitet och gåvor får utvecklas och som formar ett klimat där Guds rike får bli alltmer påtagligt. I den kyrkan krävs det att vi reflekterar över vilka vi ger utrymme och möjlighet att just växa och ta plats.

Det finns en rad studier som gjorts inom förskolan de senaste åren som visar att pedagoger behandlar flickor och pojkar olika. De ger barn olika mycket tid, uppmärksamhet och utrymme att prata och ta plats. De tilltalar och förväntar sig olika saker av olika barn, just för att de är pojkar respektive flickor.

http://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/7204/1/VT07-1030-01.pdf

Om det är så här det ser ut inom förskolan och skolan, kan vi inte vara naiva och inbilla oss att olika bemötande pga. kön inte förekommer i kyrkan också.

Hur bemöter vi våra barn, tonåringar och unga vuxna i kyrkan? Hur ser det ut på söndagsklubben, i dramagruppen, scoutpatrullen, tonårslägret osv. Vilka ger vi möjlighet att testa på att uttrycka sina åsikter och sin tro? Vilka uppmuntrar vi att ta plats, att tala offentligt, pröva och utveckla sina talanger?

När jag var tonåring fanns det nästan inga kvinnliga förebilder i de kristna sammanhang jag fanns i. De som förekom i lite större sammanhang, på konferenser och stora läger, kan jag räkna på två fingrar. Ingen av dem kunde jag riktigt identifiera mig med eller känna att de inspirerade mig att själv ta plats, predika eller vara en tydlig ledare.

Jag tror och hoppas att det idag finns en större bredd och att det nu har kommit en ny generation ledare, seminariehållare, pastorer och predikanter som med större mångfald och variation får vara förebilder och goda inspiratörer för yngre tjejer och killar!

Och jag hoppas att dessa när de själva blir ledare inte behöver höra ”för vi behöver en kvinna också”, när de blir kallade att predika och hålla bibelstudier på olika läger och konferenser, så som jag har blivit. Det är en bra tanke, men jag vill inte bli tillfrågad pga. mitt kön utan pga. min kompetens.

Och det handlar inte bara om kön.

Jämställdhet och jämlikhet kräver en reflektion över hur vi beter oss mot varandra utifrån etnicitet, sexualitet, ålder, kön osv.

Jag har suttit på en rad föreläsningar på THS, där en person har uttryckt en åsikt som ingen tycks lägga särskilt stor vikt vid. Något senare säger en annan person nästan exakt samma sak och får näst intill stående ovationer, i alla fall allas nickar och berömmelse. Varför? Jo inte sällan har den första personen talat på något mer stapplande svenska än den senare. Den förste har inte varit fullt lika snygg och coolt klädd som den senare osv.

Här måste vi vara uppmärksamma och reflektera. Inte bara vad som sker på de teologiska utbildningarna som utbildar och formar kyrkans ledare utan även hur det ser ut i våra församlingar.

Vem lyssnar vi på? Vem uppmuntrar vi? Vem ser vi och vem utmanar vi?

Om vi vill ha större mångfald i nutidens och framtidens kyrka så är det avgörande att du som är ledare i kyrkan är fenomenal på att identifiera när personer behandlas olika pga. yttre faktorer. På att ge utrymme och uppmuntran även till den stapplande och stammande tonåringen. Oavsett vilken familj den kommer ifrån, oavsett klädstil, hudfärg eller kön.

Vi är väldigt fast i vårt ”normtänkande” och vi hamnar ofta i det som känns tryggt och bekant. Men ”mångfalden” kliver inte fram om inte jag med inflytande och makt gör det möjligt.

Människor växer med ansvar och förtroende!

Borde valt att blunda

Skrivet av Josefine 2012-04-26  |  no kommentarer

Jag följer @syriennyheter på Twitter. Det borde du också göra. De har journalister och andra som från insidan följer det som händer i Syrien just nu. Dokumenterar – ibland med fara för sitt liv – det som händer från halvtaskiga mobilkameror.

Det är skitjobbigt att följa det här kontot. Ofta, ofta klickar jag bara vidare i flödet. Orkar inte se. Visst skulle man kunna börja hävda att det säkert finns en del manipulerat eller vinklat material (även om jag sett enormt lite kritik) som hälls ut här, men faktum är att om bara åtta av tio klipp – hej, om tre av tio klipp – skulle ha nån relevans så är det ändå mer än man klarar att ta in.

I morse gjorde jag tabben att titta på ett kort klipp som visade hur man börjat med nya avrättningsmetoder. En man – ropandes för sitt liv – låg nergrävd till huvudet i sand. Sen började typ tre soldater skotta sand över huvudet också. Ropandet förbyttes i gnyenden. Sen tystnad.

Jag vill inte blunda för elände. Jag vill inte det. Men nu har jag gått hela dagen och hoppats att det här är nån form av elak iscensättning. Det vänder sig i magen på mig. Och – kanske politiskt inkorrekt av mig mitt i en bloggserie om kompetenta kvinnor – men jag har på något vis extra svårt att hantera vuxna män som hamnar i total maktlöshet. Jag vet inte vad det är. Jag får panik. Ser det där huvudet på filmen som om det skulle vara min pappas – eller Johans – och kan inte skaka bilden av mig. Vill nästan tvångsmässigt gå tillbaka och se det igen. Försöker hålla mig. Vill inte sova ensam inatt. Den här gången borde jag ha valt att inte se. Kommer inte komma nåt konstruktivt ur mina mardrömmar, är jag rädd.

Vad är det för ondska? För ren och pur ondska som driver människor till så fullkomligt djävulska handlingar? Övergår mitt förstånd.

Följ @syriennyheter. Agera på de sätt du kan. Men pengar eller information eller vad du har möjlighet till. Men hoppa över några klipp nu och då. Och håll eventuella barn långt ifrån skärmen.

Spridda anteckningar från Ingrids föredrag; Makten är Guds

Skrivet av Josefine 2012-04-26  |  no kommentarer

Risk för rörigt inlägg… 

Ingrid sa så mycket bra i sitt föredrag (som jag skrev kort om nyss) på förmiddagen idag. Jag valde att anteckna direkt i en blogg. Blev säkert rörigt men jag ville ha med lite olika delar av henne studier och resonemang. Jag hoppas att Ingrid själv inte känner sig felciterad. Läs mer om presentationen jag var med på HÄR. Till vardags är Ingrid pastor i Missionskyrkan i Kållered.

Hennes avhandling har fått namnet ”Men med er är det annorlunda” och handlar om tjänande ledarskap. Hon har utgått, i sin studie, från nio intervjuer med pastorer inom Gemensam Framtid och ett större gäng enkäter från medlemmar i samma församlingar. En massa litteratur förstås, och bibelordet om den sista måltiden från Lukas tjugoandra kapitel. Här kommer mina osamlade anteckningar:  

 

Ingrid berättar om våra rörelsers bakgrund (hennes studie utgår från Metodist, Baptist och Mission – numera GF) och klurar på hur våra goda rötter – där vi bemyndigade människor och kämpade för fred, rättvisa och solidaritet – kunde förvandlas till verksamhet och förening. Vi enas mer i kultur än i teologi. Och vågar vi leva i en spännvidd av lite olika teologi?

(Och nu ger hon bakgrund till hur man tänker kring avskiljning och ordination! Det har jag behövt få höra om länge, har aldrig fattat hur SMK tänker där liksom…)

”Tjänande ledarskap handlar om en makt och auktoritet som bemyndigar andra människor.” God tanke.

Ingrid utgår från Lukas 22: 14 – 30. Den sista måltiden Jesus har med sina lärjungar. Där är han både värden för måltiden – ledaren – och tjänaren. Den som tvättar deras fötter. Och i slutänden ger han sitt liv för dem han tjänar.

Men när Jesus berättar att en av lärjungarna kommer att förråda honom – då börjar de positionera sig, jämföra sig med varandra – ”det är i varje fall inte jag”.

Makten är Guds. Den som är ledare i församlingen har makten till låns, så länge den har förtroende. Och pastorn bemyndigar andra. Pastorn har en speciell roll, men det har vi alla. Men vi är så ofta fast där de lärjungarna var, att vi jämför oss med andra, vill positionera oss med andra, värdera andras insatser.

Jesus är den ultimate tjänande ledaren. Född i ett stall. Vänder på begreppen om sist och först. Springer och hämtar dem som andra har stötts ur gemenskapen – den spetälske, skatteindrivaren. Han enar. Jesus är ödmjuk. Jesus drog ut i öknen och funderade över makt och frestelser. Jesus kom inte med en ideologi, han kom med sig själv. Han kom inte ovanifrån. Han byggde inga hierarkier.

Hur blir vi tjänande ledare? Att våga vara sig själv. Den enda jag kan ändra på är mig. Jag kan inte manipulera andra. Att våga dela – inte bara det som är klatschigt – utan det som gör ont. Det måste vara pastorn som börjar, som vågar tala om allt det som livet rymmer. Att gå före i det och visa.

Den tjänande ledaren går alltid först, är tydlig, för ledarskap är tydligt. Därför är det så viktigt att ledaren lyssnar in. Vet vem man är, vilka gåvor man har. Vad har Gud kallat mig till? Vem jag är har också att göra med vems jag är! Är jag min egen? Tillhör jag Jesus? Och om jag tillhör Jesus så blir det något annat i mitt ledarskap. Det är viktigt att komma ihåg vems jag är.

Det är viktigt att tala om vilka gåvor vi har. Vi får inte glömma bort det. Vad är det specifika för dig. Det är pastorns roll att lyfta fram gåvor hos människor. Vet jag inte vad jag har för uppgift som kommer jag bli som lärjungarna vid den sista måltiden, börja snegla på andra. Jämföra mig. Men vet jag vad Gud har kallat mig till så borde jämförelsen bli ointressant.

Vårt uppdrag är inte producerande, det är fokus på relationer och att Guds verk ska bli synligt. Och det blir det i sårbarheten, i modet att möta varann. Ju räddare vi är för relationer, ju närmare har vi till risken att förtrycka varandra.

Vad innebär det för mig som pastor om jag ska leda i sårbarhet? Vad innebär det att vara förebild? Du är en förebild om du vågar leda i sårbarhet, utifrån att du är en vanlig människa, inte har höga piedestaler att rasa ifrån. Var en förebild i att vara människa. Det innebär ibland att vara svag och inte kunna. Att inte vara fullkomlig. Inte söka position. Svaghet är en källa till liv och styrka. Vi måste göra Guds medlidande synligt i vårt ledarskap. För med oss är det annorlunda…

Hur prövar vi kallelsen? Vad handlar kallelsen om?

Tjänar vi oss själva eller Kristus? Är vi upptagna av oss själva? Glömmer vi bort vem och vems vi är? Drivs vi av rädsla, stolthet och kontroll? Då riskerar vi att bara stödja andra som kan få oss upp i hierarkin. För att vi vill bli omtyckta. Rädsla skiljer oss från Gud. Att tjäna varandra betyder inte svaghet eller oförmåga att fatta beslut. Det handlar om att veta att makten är Guds och att min uppdrag är att bemyndiga andra.

Har vi för mycket verksamhet? Är vårt fokus på verksamheten? Pastorn – som förebild – springer på all verksamhet det bara går. Kan det vara så att vi har en massa verksamhet för att slippa dela med varandra? Slipper vara sårbara? Vi ska ju fixa kaffet liksom?

Ingrid beskriver också de intervjuer hon gjort med nio pastorer, alla aktiva inom Gemensam Framtid. 6 av 9 beskrev sig själva som en herde, men de var inte riktigt överens om vad det innebär… Vart går en herde? Längst fram, i mitten eller slutet? Ingrid menar att en herde går först. Det är en vallhund som springer fram och tillbaks. Tre av pastorerna beskrev sig som visionärer. Fyra hade regelbunden handledning i sitt jobb. Vilket ju liksom är nödvändigt om man ska kunna dela av sig själv och vara sårbar. Tre stycken beskrev att de var transparenta, och våga dela livet. Det var samma pastorer som beskrev sig som visionära, har handledning och vågar dela med sig. Och de församlingarna sticker ut med att vara en församling för hela livet.

Ingrids summering; Vi behöver en förändring av vår kultur, och den förändringen behöver startas av pastorn som behöver vara en förebild i att vara en människa. De församlingar som i Ingrids undersökning sticker ut är de som vågat erkänna att de gått igenom kriser och hanterat det konstruktivt. Ledaren är inte fixaren. Kan inte vara både herden och vallhunden. Springa och göra allt och försöka leda samtidigt.

Vad är tydligt ledarskap? Inte att fokus är på ledaren som blir dyrkad. Utan den tjänade ledaren som vågar gå före och leda och bemyndiga andra. Ett ledarskap där man kan se; Här växer människor. Blir friare, visare och självständiga. Lyssnande men reflekterande.

Egen reflektion; Ingrid får ofta kommentarer med protester om att det inte går att vara både tjänare och ledare. Min upplevelse är att det är så jag alltid har fått med mig tanken på ledarskap i kyrkan. Man har alltid berättat för mig om den tjänande ledaren. Är det en ålderfråga (Ingrid är inte så många år äldre än mig), är det en geografisk fråga eller en samfundsfråga? Vad säger ni? Har ni hört det här perspektivet? 

Och en tanke till. Jag älskar att Ingrid pratade om tydlighet OCH tjänande som något som hör ihop. Ledarskap utan tydlighet blir odemokratiskt, tror jag. Då vet jag inte vad jag tar ställning till, vem jag låter mig ledas av, hur jag gör om jag vill invända. Min personliga tanke är att jag upplever en rädsla kring tydlighet i många av våra sammanhang. Och den tror jag skapar mycket utrymme för att beslut fattas efter sammanträden och kongresser, vid kaffeautomater och i korridorer. För makten finns där, och blir den otydlig ger det bara utrymme för den som är starkast att sno den liksom. Och det är hopplöst svårt att definiera – eller samtala – med den typen av maktbeteende, tänker jag. 

Jag är superglad för det Ingrid har gjort. Och jag tycker att hon lyckas med det sällsynta att stanna PÅ vägen, utan att ramla ner i något dike eller viochdem-beskrivningar. Hon gör det ärligt ochfrån en plats av erfarenhet och förändringsvilja, upplever jag. Glad. TACK Ingrid! Hoppas materialet får komma till användning ch blir ett samtalsunderlag för många. 

Hej då Dagen?

Skrivet av Josefine 2012-04-26  |  8 kommentarer

Ops. Dagen ska börja med betalsajt. Man får – som ickeprenumerant – läsa bloggar, debatt och ledare samt fem artiklar per månad. Hm… när jag läser Dagens egna artikel i frågan blir jag djupt nedslagen. Visst kan jag skaffa en prenumeration, inget problem, har jag tänkt länge. Men det där jag vill länka, tipsa om, få andra att skriva om?

Dagens braige redigerare och webbare, Jakob Ihfongård förklarar lite bättre i den HÄR länken. Men… jag är inte övertygad. Förra veckan det här. Nu detta. Jag fattar ju att nåt måste göras. Att pengar behövs. Men är detta vägen? En mer stängd webb och mer kungahusetrapportering? Behöver tid att överbevisas och hoppas jag har fel i att detta blir galet.

Tror min fråga är så här; För vilken åldersgrupp önskar Dagen vara relevant?

Uppdatering: Har klurat på det här under dagen. Man tänker kalla betalväggen för ”Pärleporten”. Är inte det bara ett exempel på intern, exkluderande humor? Fattar inte.

En av mina idoler; Om att få frågan för att man är rätt

Skrivet av Josefine 2012-04-26  |  no kommentarer

Idag skriver Charlotte. Hon är lätt en av mina idoler. Jag var hennes ungdomsledare när hon var typ 16. Nu blir hon – om ett par veckor – invald i Evangeliska Frikyrkans styrelse. För att hon är så bra. Här skriver hon – klokt tycker jag – om att bli tillfrågad för den man är.

Charlotte heter jag, är 23 år och bosatt i Umeå där jag läser till personalvetare. Har fungerat som ledare inom församling på olika sätt, just nu främst i församlingsledningen samt Frizonledningen.

 

Jag har nog aldrig direkt reflekterat över att jag är kvinna. I varje fall inte på det sättet att det skulle påverka vad jag är bra på eller vad jag borde jobba med. Visst kan det vara så att kvinnor oftare är på ett sätt och män på ett annat gällande vissa saker och att jag därigenom känt en viss press. Men jag är ju den jag är. Och så råkar jag vara kvinna också.

 

Jag har inte alltid varit säker på om jag varit bra på det jag gjort och jag har definitivt misslyckats mellan varven, men att Gud lagt ner gåvor i mig som ska användas och utvecklas, det är jag övertygad om. Längs vägen har jag lyckligtvis haft människor som uppmuntrat mig. Som sett saker som jag är bra på som jag själv inte sett, som har trott att jag klarar saker som jag kanske själv inte trott att jag klarar. Dessa personer har varit både män och kvinnor, och de har varit otroligt betydelsefulla. Det går inte att understryka det nog.

 

Jag tror att det var först när jag började få olika förfrågningar att ha vissa ledaruppgifter som jag började förstå att det var ovanligt att vara kvinna och att vilja göra dessa saker. Det har hänt mer än en gång att jag fått en förfrågan som börjat med ”du är kvinna och du är ung” och slutat med ”det är svårt att få såna som du att tacka ja”. Även fast jag tror att dessa människor menar väl, så har det ibland sågat mitt självförtroende. Är det alltså för att jag är kvinna som jag får frågan, inte för att jag är bra på det här? Borde jag inte gilla att hålla på med såna här saker som att sitta i styrelser och tala inför en massa folk? Är jag verkligen bra på det?

 

Om det nu är så att kvinnor ”generellt sett” inte vågar tacka ja till att finnas med i ledarfunktioner lika ofta som män, tror jag att vi alla måste finnas med och uppmuntra. Uppmuntran och förebilder är otroligt viktiga! Det har det i alla fall varit för mig. Så nästa gång du ska fråga någon att predika eller finnas med som ledare: berätta varför du tror att den personen skulle göra det bra. Då höjs istället självförtroendet och personen i fråga kanske vågar ta nya steg. För visst är det så att man inte ber en person göra något endast för att hon är kvinna? Det grundar sig i något annat. Sen kan det vara en stor bonus att det är en kvinna för att man eftersträvar någorlunda jämnfördelade grupper. Men jag vill få frågan för att man tror att jag kommer göra det bra!

En trasig Jesus

Skrivet av Josefine 2012-04-26  |  1 kommentarer

Sitter och lyssnar på Ingrid Svensson som berättar om sin avhandling ”men med er är det annorlunda” som hon precis är klar med. Spännande.

Hon har just börjat med att berätta om den trasiga Jesusstatyett hon har på sin pastorsexpedition. Om människor som hjälpa henne laga den, eller köpa en ny. Och om den sargade kvinnan som kom in och sa; ”Vad är det här för plats? Där till och med Jesus får vara trasig? Här vill jag vara.”

Vi tror på en Guds som också varit sargad. Sårad. Trasig. För vår skull dessutom. Det är en tro jag på nåt vis kan snurra mitt förstånd runt. I någon liten mån. Och som får mitt hjärta att smälta.

Ser fram emot att höra resten av vad Ingrid har att säga.

Det rasar in…

Skrivet av Josefine 2012-04-26  |  no kommentarer

… så mycket bra texter här att jag nog får börja lägga ut varje dag. Det här är SÅ kul! Så glad över alla som vill vara med och skriva. Tänk vad mycket bra folk det finns.

Och vill du vara med och undrar varför du inte fått frågan? Jag skickade ut spontant och halvvimsigt, gick inte igenom några listor. Mejla helt enkelt! Jag vill ha med så många tankar det går. Kraven; För tillfället att du är kvinna och på ett eller annat vis funderat kring kombin kyrka-ledarskap-talarstol. Typ så.

Och i allsindar, är du man och har tänkt till så skriv en text du med, perspektivet du har är ju ingenstans oviktigt. TACK alla ni som vill vara med!

img img img img