Om vågor, megafoner och val

Det finns tider i livet när man liksom känner att man lär sig saker. Man lägger sig varje kväll och tänker ”jaha, idag lärde jag mig också nåt nytt”. Senaste veckan har varit en sån tid.

En sak som tillhört lärdomarna handlar om vågrörelser. För arbetet för Jean går verkligen i vågor. De första dagarna var det full storm och vi arbetade för att hålla oss – och framförallt Jean själv – ovanför vattenytan. Sen fick vi lite kontroll på vågorna och lyckades surfa på dem. Sen har vi balanserat för att inte vurpa och just nu så ligger vi lite och flyter ovanpå en lugnare våg. Men luras inte att tro att vi låter oss guppas till sömn av brisen. Icke.

Vårt arbete har hela tiden haft två fokus. Att få hem Jean till Sverige. Och att belysa det vi upplever som felaktigt och djupt bekymmersamt i den svenska asylpolitiken. Efter vägen har vi – inte minst nu i helgen – fått mycket kritik.

Att hängas ut med namn och nummer på sidor vi inte alls sympatiserar med politiskt eller värderingsmässigt är både obehagligt och väntat. Vi inser att vi inte kan vinna där. Vi kan inte med retorik eller bevis övertala någon som bestämt sig för att misstro oss och Jean. Det får vi lämna.

Desto ondare gör det ju då när våra vänner och sympatisörer börjar ifrågasätta detaljerna i  Jean’s fall. Eller när våra egna huvuden börjar göra det. För jo. Vi är inte riktigt så naiva som en del källor vill låta påskina. Och personligen har jag inte hunnit kommentera de blogginlägg jag läst senaste dagarna men jag ska vara ärlig och säga att jag förstår mycket av de funderingar som förts fram. Inte minst vad gäller bilderna. Hur kan vi veta? Och är det tillräckligt stora skador för att det ska räknas? Och vad gäller det så hänvisar jag fortfarande till det HÄR inlägget. Vi kommer att kunna utvärdera om vi gjorde saker i rätt ordning vad gäller bilderna, så är det alltid, men faktum kvarstår för oss – Jeans fall håller för att han ska få flyktingstatus och asyl i Sverige. Bilder eller inga bilder. Och vi tänker inte lägga av.

En annan fråga har rört varför vi engagerar oss för en när massor är utsatta. Jag tänker att någonstans måste man börja. Förändringar behöver case. Och jag tycker att frågan är lite märkligt ställd. Som om man inte skulle stanna och hjälpa till vid en trafikolycka man passerar för att man inte kan vara på plats vid alla olyckor? I mitt personliga fall så hände detta precis framför ögonen på mig, jag kunde inte blunda. Och det är jag tacksam för. Jean har väckt mitt engagemang och jag hoppas att det får ringar på vattnet för fler. Och många av oss har varit engagerade i flera år. Fall efter fall. Det väcker en enorm beundran hos mig.

Vad gäller det tillbakadragna pressmeddelandet. Det var just det där med vågor. Anledningen till att vi drog tillbaka det hade ingenting med omständigheterna kring Jean att göra. Men vi insåg att vi hade hoppat på en våg där det inte var helt säkert för dem vars vittnesmål vi förlitade oss på att uttala sig. Samt att det fanns rutiner för att säkerställa den säkerheten som vi hade förbigått. Det var ingens fel – ett gäng missförstånd och vår iver att surfa på vågorna -men vi blev en megafon för människor som kunde råka illa ut på grund av det vi skrev. Därför valde vi att dra tillbaka. Inte en sekund för att omständigheterna hade förändrats.

Hursomhelst. Jag gjorde dumheten att googla mitt eget namn igårkväll (och bara tanken på att googla nån av mina mer utsatta medarbetares gör mig skakig). Jag har helt uppenbart blivit kallad mycket sista veckan. Jag har mitt telefonnummer liggande på sidor som gör att jag inte riktigt vågar svara när det ringer. Jag är naiv, sekteristiskt hjärntvättad, religiöst fanatisk och älskar mörkhyade (ta bort sista ordet och ersätt med mer nedsättande). Må så vara. Vi inser, som sagt, att inget vi kan skriva eller göra lugnar kritiken. Förmodligen kommer den här bloggposten också nagelfaras med tillhörande glåpord. Fine.

En av de största lärdomarna den här veckan är påminnelsen om att livet handlar om val. Och jag förundras över hur många människor det finns som väljer hat. Som väljer misstänksamhet. Som väljer att uttrycka sig med vrede över människor man aldrig har mött. Som väljer att skapa oro och rädsla hos andra. Och som den naiva, religiösa fanatiker jag är blir jag ju alltid sugen på att liksom… prata om saken. Reda ut och förstå. Men det är inte en sån tid, jag inser det. Det går inte att vinna alla. Går inte att alltid förstå.

Vågen vi befinner oss på just nu är något tystare än de tidigare. Jean behöver inte våra megafoner för tillfället. Jag förstår om det då är lätt att tänka att vi är ett gäng som gick igång och sen la av. Så är det inte. Vi kan inte vara nog tydliga med det. Flera av oss lägger åtskilliga timmar varje dag på detta. Vi inväntar rapporter som görs efter gängse ordning och vi samarbetar med kloka och allmänt erkända människor och organisationer. Men det går i vågor. Och den vi surfar på just nu gör inte så mycket väsen av sig.

Om du vill veta mer om vad vi är mitt uppe i, hör av dig. Det finns plats för fler. Jean – och svensk flyktingpolitik – behöver oss.