Josefine Arenius
  • link1
  • link2
  • link3
  • link4

Att vara uppvuxen i frikyrkan

Skrivet av Josefine 2012-03-31  |  18 kommentarer

Det har dragit igång ett spännande samtal på Twitter igår och idag under taggen #frikyrka. Sofia Mirjamsdotter (aka Mymlan) drog igång det med att berätta om sin uppväxt präglad av förbud, förmaningar och skuldbeläggande. Detta samtidigt som pappan söp, alla visste det och ingen hjälpte familjen. Snarare tog man pappans sida och frös ut familjen när skilsmässan var ett faktum.

Det gör ont in i märgen att läsa om Sofias erfarenhet. Jag vill… jag vet inte vad jag vill. Jag vill typ tillsätta en sanningskommission. Jag vill höra de människor som behandlade Sofia och hennes familj på det här sättet förklara sig, se familjen i ögonen och berätta hur man tänkte. Kanske har de gjort det, jag vet ju ingenting runtomkring historien, och den är Sofias att berätta. Men det man snabbt anar när man följer taggen är att Sofias historia må ha extrema inslag, men hon är inte ensam.

Många har hakat på i samtalen och delat upplevelser som att man inte fick vara fåfäng, att man kom till helvetet om man hade sex innan äktenskap och liknande.

Det är märkligt att se hur många signaler som slår till i mitt system när jag läser på något vis. Å ena sidan dyker försvarssköldarna upp. Jag vill skrika; ”Men hallå där, ni pratar om det viktigaste i mitt liv om om det bara bestod av ett gäng idioter utan empati eller verklighetsförankring”. Sen inser jag snart att det inte är någon som säger ALLA, eller som överdriver sina egna upplevelser. Tvärtom är alla väldigt respektfulla och nyanserade. Nästa sekund vill jag bekräfta alla som känner sig sårade av kyrkan och försöka skapa nån form av forum där man skulle kunna mötas och tala igenom saken, lyssna på alla dem som känner sig sårade och felbehandlade.

Det dyker upp en tacksamhet över att själv ha fått växa upp i ett sammanhang där generationer har mötts, jag har getts möjligheter till att lära mig möta folk, stå framför andra och bli lyssnad på och se det som självklart med ett patos för de mindre lyckligt lottade än jag. Visst har det skvallrats, förväntats saker och funnits givna mallar men jag tror det tillhör alla mindre sociala sammanhang och det positiva har övervägt. När jag i tjugoårsåldern byggde om estraden till en catwalk och med tillhörande rökmaskiner och George Michaels ”Star People” ur högtalarna drog modevisningsdrama mitt i förmiddagsgudstjänsten sa de äldre; ”vi fattar inte vad du håller på med men vi vet varför du gör det så vi är med och ber för er”. Inser att långt ifrån alla har haft det stödet.

En annan reaktion som dyker upp är ”undrar hur ofta jag sagt eller gjort något som fått nån att känna sig utsatt”. För jag är ju inte dummare än att jag fattar att jag – i egenskap av ledare i olika kyrkliga sammanhang – måste ha gjort bort mig ibland. Och jag hoppas ju att jag har märkt när jag sagt något som har sårat någon, men förmodligen finns det ju människor som är sårade av saker jag sagt och som aldrig sagt det till mig så jag fått ställa till rätta efter bästa förmåga. Får ju tanken att svindla lite.

Det är ett typiskt samtal som är svårt på 140teckensrepliker och jag inser att jag inte är så bra på det. Många kloka tankar har dykt upp de senaste timmarna. Bland annat blev jag uppmärksammad på att det går att tolka mig som om jag vill kritisera kritikerna för att de kritiserar typ. Det vill jag verkligen inte. Jag tycker det är bra och sunt att kritiken dyker upp och kanske borde man bara vara tyst och lyssna. Faktum är att jag så här i efterhand tänker att det hade varit det smartaste. Jag inser att jag är färgad av åtskilliga samtal om ämnet genom livet som liksom slutat med att man skickat ut barnet med badvattnet. Man har skyllt sin frikyrkouppväxt för allt och med stor bitterhet inte kunnat se något gott. Så har ingen samtalat i taggen på twitter. Och jag är nog för snabb att reagera.

Jag inser också att jag är uppvuxen i en församling som – på gott och ont, kan jag tänka – har varit ganska undervisningslös. Jag har fått väldigt lite undervisning i klassiska moralfrågor. Om sex fick vi höra ”behåll byxorna på” tills ni tänkt igenom vad ni vill med varandra. Om krogen och dans diskuterade vi själva sinsemellan men våra ledare hade inga åsikter vad jag kan minnas. Synd och skuld hörde till generationerna innan. Helvetet var det aldrig tal om (vilket jag nog är rätt tacksam för). Jag var med i en gospelkör där man sa ”en joybellare har alltid kåpan på” och med det menade ”tänk på hur du uppfattas”, något jag kan köpa. Vi var en kristen kör som sjöng om Jesus och då skulle vi behandla andra på ett bra vis. Fine. Men när jag läst på förmiddagen har jag fått lite perspektiv på vad jag har upplevt i relation till andra.

Samtidigt kan jag tänka att om jag får barn någon gång så vill jag kunna tala med dem om vad jag tror är sunt och klokt när det kommer till att hantera sina relationer, sin kropp och sina tankar. Och jag vill göra det utan att skrämma med synd, skam och helvete. Men jag vill kunna tala om min tro och vad jag tror är sant. Känner att jag skulle behöva massor av tips om hur man för de här samtalen utan att människor upplever sig dömda. Får man prata om, till exempel, sex i termer av avhållsamhet alls eller är man per automatik moralist då? Jag vill tro att det kan gå. Ska klura vidare på saken.

Jag ska vara tyst i det här samtalet ett tag nu, tror jag. Försöka lyssna in och lära mig. Jag hoppas att det fortätter och att människor som jag inte sätter stopp för det. Tycker Emanuel Karlsten är klok när han i twitterflödet talar om att det kanske inte finns något behov av att försvara här, snarare lära och börja om på nytt och göra bättre.

Och för alla er som blivit illa behandlade av en kristen kyrka eller kristna människor. Jag är så ledsen för det, jag önskar jag kunde förstå människors behov av att sätta andra på plats. Jag hoppas att jag själv inte gör det. Förlåt mig om jag har verkat arrogant eller respektlös på något vis i samtalet. Jag vill så gärna hitta vis att dela med mig av det bästa jag har, min tro och mitt sammanhang, utan att det blir fel. Ledsen om jag överfallit någon.

Tack, Sofia, för att du drog igång taggen!

Behöver teknik

Skrivet av Josefine 2012-03-28  |  2 kommentarer

Jag är så sjukt dålig på att plocka upp dagar som redan från början känns kassa. Hur gör man? Tips?

Alla dessa coola tonåringar

Skrivet av Josefine 2012-03-24  |  no kommentarer

Grymt bra dag i Tierp (som jag måste erkänna mycket generad att jag inte visste vart det låg förrän idag…). Konferenshelg med en massa unga människor från, bland annat, Tierp, Gävle, Uppsala och såna där ställen.

Hade en workshop i teaterimpro som jag helt enkelt hade glömt bort hur man gör, men det var roligt. Sen hade jag en föreläsning om självbild på en dryg timme. Kommer gång och gång tillbaka till att jag tror att det är lättare att hitta sig själv om man slutar fokusera så galet mycket på sig själv hela tiden. Vad kan du göra för att lyfta någon annan idag?

Tack Tierp för en grymt rolig dag ihop!

En uppmaning till Sveriges samfund – Bjud Hörnmark på lunch!

Skrivet av Josefine 2012-03-23  |  1 kommentarer

I dagarna har det hållits examen i Pingsts pastorsakademi. I två års tid, med en träff på tre dagar per termin, har de anställda pingstpastorerna mötts i tre regioner. De har gått på föreläsningar, och samtalat om, tre spår; ledarskap, teologi och personlig utveckling. Mellan träffarna har de haft uppdrag att lösa, böcker att läsa och mentorsavstämningar. Det har visat sig funka alldeles väldigt bra.

Vore det inte grymt om de andra samfunden i landet kunde ta och kolla om de inte kan lära något av Pingsts exempel?

Pastorsakademin ersatte Evangelistveckan och Predikantveckan vilket orsakade viss rabalder. Men istället har man satsat på långsiktighet och kontinuitet. Och – inte minst – på att bygga relationer. I Dagen idag uttrycker sig en av pastorerna som gått utbildningen, Jimmy Loord, så här:

- Vi har lärt känna varandra bättre och bredare, på våra tidigare konferenser har det mest blivit att man hållit sig i de kamratgäng man haft sedan förr men här har barriärer brutits. Jag tror faktiskt att vi hade kunnat hantera de där heta debatterna som vi hade i mitten av 2000-talet, exempelvis apostladebatten, betydligt bättre i dag eftersom vi känner varandra bättre.

Jag hade den stora förmånen att få vara med och föreläsa i ledarskapsspåret på Pastorsakademin förra året. Jag ska ärligt erkänna att när Pingsts ledare Pelle Hörnmark först presenterade idén för oss nåt år tidigare, när jag arbetade på Swedmedia, så fattade jag inte riktigt. Jag tyckte det var onödigt fokus på att det skulle vara bara Pingst och att det varumärket skulle slås in så hårt på nåt vis, som jag då uppfattade det. Men sen satt jag ner med Daniel Alm, pastor i Västerås och ansvarig för ledarskapsdelarna, och började koppla tanken, hur det var tänkt, vad upplägget var. Och väl på plats kunde jag inte sluta fascineras. Jag vet att jag inte är lastgammal och full av erfarenhet men under min femton år långa karriär har jag nog aldrig sett maken till god gemomslagskraft för en idé i den här genren. Så många bra grejer, liksom.

- I planeringen inför akademin hade man noga tänkt igenom upplägget för föreläsningarna och samtalen. Kloka ämnen, bra blandning, både personliga erfarenheter och konkreta verktyg delades.

- Innan man drog igång hade alla gått igenom ett personligt test som låg lite till grund för resten av utbildningen, som en möjlighet att relatera tillbaka till och fundera utifrån.

- Dagarna inleddes med festmåltid. Man hade satsat på mat och gemenskap och bra boende. Pastorerna skulle känna att detta var en chans till vila, gemenskap och rekreation. Inte bara obligatorisk utbildning. Man uppmuntrade – och gav tid till – träningspass och personlig andakt i lika delar.

- Pastorerna var indelade i grupper man återkom till under de två åren. Som ett sätt att skapa en liten gemenskap i den stora. I varje grupp fanns en processledare med uppföljningsansvar.

- De pastorer som ville kunde läsa extra litteratur och också ta ut högskolepoäng från Örebro Teologiska Högskola i teologispåret, till exempel. Flera lärovägar var väl tillgodosedda och genomtänkta med både läsning, samtal, coachning, lyssnande och praktisk erfarenhet.

- Gudstjänsterna och andakterna under akademiträffarna var nedtonade i sin produktion, gav mycket utrymme för bön och tilltal och hade en stämning av tjänande. Inte minst berörd blev jag i de lägen då, till exempel, de som varit länge i tjänst tog sig tid att be för de som var nyare. Eller då man i stor ödmjukhet kom samman och bad för ork och energi att våga vara mänskliga och transparenta i sitt ledarskap.

Kort sagt. Pingsts pastorsakademi är för egen del en av mina mest positiva erfarenheter av ledarskap och kyrka i kombination. Präglat av ödmjukhet, villighet att lära och tjänande. Jag är hemskt glad att jag fick vara med och uppleva det på ett litet hörn och glad över att ha fått se in lite grann i den vision som låg bakom. Jag fick med mig så mycket.

Nu till utmaningen! Daniel, Pelle och ett dem de haft runt sig har skapat ett klockrent och väldigt väl fungerande koncept. Ge mig en (1) anledning till varför andra samfund inte skulle slå en signal till de här gossarna och med vänlig röst säga; ”hej, vi har hört att ni gjort en bra grej, får vi bjuda på lunch och se om vi kan lära oss lite av er?”. Jag tycker inte att Gemensam Framtid eller Evangeliska Frikyrkan (som är de två sammanhang jag själv har mest insyn i) ska bli Pingst. Vi behöver alla våra olikheter och egenheter och ska vara det vi är kallade att vara. Men jag är fullständigt övertygad om att fler sammanhang behöver klok vidareutbildning som sammansvetsar den yrkeskår man finns till för. Och jag tror att Pingst har hittat en jättebra metod för detta. Varför uppfinna hjulet igen och igen?

Jag är innerligt trött på att vi alla tenderar att definiera oss själva och varandra utifrån vad vi INTE är. ”Vi är i varje fall inte som dem” eller ”vi kan inte ta efter Pingst, såna ledare vill vi vi inte vara” eller vad det nu är. Jag hör det oftare än jag vill och trodde var möjligt. I några av de sammanhang jag rör mig finns kort och gott en ledarskräck, en rädsla för att allt blir ”ytlig amerikansk managementkultur” och jag försöker febrilt förstå hur god undervisning och gemenskap skulle få oss att hamna där.

Jag tror att jag – så här i efterhand – förstår varför Hörnmark ville göra den här satsningen för bara Pingsts pastororer och inte med en öppnare inbjudan. Man behövde stärka sin pastorskår både i identitet, gemenskap och kunskap. Det har man gjort. Varaktiga viktiga relationer har byggts. Men jag har mycket svårt att tro att man inte nu skulle vilja dela med sig av det man gjorde som blev så bra.

Anta utmaningen kära samfund! Bjud Hörnmark på lunch. Våra pastorer skriker efter sammanhang och mer kunskap. 

Uppdaterat: Daniel Alm skriver mer om upplägget för Pastorsakademin och sina egna tankar kring den HÄR.

Den som sträcker ut handen vinner

Skrivet av Josefine 2012-03-22  |  no kommentarer

Bra klipp, tycker jag, från Dagens ledarsida idag. Har en halvskriven blogg med titeln ”att inte kommentera är också att kommentera” liggande apropå en insändare i tidningen förra veckan. Har inte vetat om jag ska ge mig in det samtal, det handlade om invandrare och hur de beter sig, jag tycker den var rasisstisk. Men jag tänker okså att någon kanske ville starta debatt, och jag vet inte om jag hade lust att ge den personen det tillfället. Vacklar.

Men jag lägger ner den bloggen bestämmer jag nu. Och låter det här klippet ur ledaren från Dagen vara kommentar så det räcker.

Framtiden är global, vi har inget val. Om forskarna har rätt står mänskligheten inför fundamentala utmaningar som ingen kommer att kunna avskärma sig ifrån. Inte vi heller.

Då vinner inte den som byggde högst murar, utan den som sträckte ut flest hjälpande händer.

Därför räddar inte Sverige-demokraternas väg Sverige. Den må rädda nationen som sådan, men den totalkvaddar det goda land vi varit stolta över. Den förminskar oss, skadar vår konkurrenskraft och – värst av allt – förhärdar våra hjärtan. Vem vill leva i ett sådant land?
Sverigedemokraterna sitter i en livbåt och larmar för att de blir blöta om fötterna medan människor drunknar omkring dem. Om vi flyttar vårt fokus och börjar lyssna på dem skapas en hållningslös migrationspolitik som ger plats för övergrepp. Vi kan inte ha det så. Det måste finnas en rakryggad hållning genom hela systemet om vi ska kunna se varandra och världen i ögonen.

Det välfärdsland våra fäder byggde stod på begrepp som solidaritet, jämlikhet och generositet.

Om vi vill att framtiden ska präglas av detta måste det styra allt vi gör.

Perspektiv

Skrivet av Josefine 2012-03-22  |  no kommentarer

En av mina vänner på facebook, Malin Råsberg la just ut den här bilden. Rätt talande tänker jag.

20120322-100049.jpg

Jag vill ha en egen frubeskrivningsblogg

Skrivet av Josefine 2012-03-21  |  7 kommentarer

Jag hittade den HÄR igår. Satt och surfade runt på begrepp om starka ledare, bland annat, och stötte på både ros och ris kring pastorn Mark Driscoll och församlingen Mars Hill. Jag kan säkert ha en massa åsikter om det (utan att förvåna någon) men det jag tyckte var roligast var ändå att hitta den här sidan som helt enkelt är en bloggpost där han berättar om sin fru. Många har visst undrat hur hon är så nu har han skrivit en lista. Ett litet utdrag:

- She’s the best mom ever. Seriously, she is 100% devoted to our kids, home, and family. The kids adore her. 

- She’s affectionate and likes to burrow into me. I’m not complaining. It’s great. 

- She likes to cook and has taught our daughter Ashley to cook, which means every meal at our house is like a gourmet feast. 

-She works hard. If you can imagine what a load it is with five kids, our life and ministry, and my complexity as the drama queen in our marriage, you can imagine how much work she has. She never complains, always serves, and sees work as worship.

- She is super healthy—into organic food, naturopathic medicine, supplements, etc. Some of her friends call her ”Dr. Grace” because she’s the one they call when they’ve got a health question. 

- She prays more than anyone I know and just trusts God to answer her prayers. And, he does.

- She really loves Mars Hill Church. She is the first member the church ever had, and to this day is the best member we have. She’s given more than any other volunteer. She hates missing a Sunday. 

Vilken fantastisk fru han har hittat! Fullkomligt lysande ju! Inte ett moln på himlen. Grattis till Mark.

Jag sa till J igår kväll att jag vill att han skriver en likadan blogg om mig. Han tyckte det var högst rimligt. Jag menar, det måste ju vara massor av människor som frågar honom hur jag egentligen är. Och så. Det är av allmänintresse.

Eftersom jag vet att han kan vara lite seg i starten så tänkte jag att jag skulle starta bloggposten åt honom så kan han fylla i sen. Känn er fria att fylla på ni också om ni vill! Tänker att han kan börja typ så här:

- Josefine är en fantastisk kvinna som håller vårt gemensamma hem rent ibland och som nu och då plockar upp sina kläder från golvet.

- Hon har lagat mat flera gånger, sist var det en halvgod kycklingröra som var tinad och upphettad i stekpanna. Jag blev så mätt så. Varje måltid är en fest hemma hos oss!

- Hon är varm och vänlig mot alla. Oftast hälsar hon på våra grannar på väg till tvättstugan, om hon inte är på dåligt humör eller pratar i telefon.

- Hon kommer alltid ihåg att hänga mina skjortor när hon tvättat dem, däremot är det inte säkert att hon vecklat ut de uppkavlade ärmarna. Men hon gör vad hon kan och ser det som en välgärning och ett sätt att upphöja den allsmäktige.

- Hon låter alltid mig gå upp tidigare och göra frukost, så hon får sova/ twittra/ nöjessurfa/ kolla mejlen lite till. Vilken välsignelse.

- Hon är rätt så klängig nästan jämnt. Jag klagar inte. Om det inte är folk runtomkring.

- Hon ber ibland. Om hon inte glömmer bort det. Eller jag hinner somna.

- Hon jobbar hårt. Och är alltid, alltid glad när hon jobbar (om det inte går dåligt). Och tänk er vad jobbigt det blir med en 45kvadratslya och mig som är den rationelle och trygge i förhållandet. Hon klagar då aldrig (bara på bristen på utrymme). Hon jobbar bättre än de flesta andra då hon lyckas få saker gjorda samtidigt som TVn går i bakgrunden (i varje fall hävdar hon det).

- Hon är enormt hälsosam. Har varit på gym flera gånger och har vitaminburkar i köksskåpen.

- Hon har inga problem med att låta mig försörja henne så hon kan greja med sina små saker hon håller på med. Det är en riktig kvinna det!

Vad tro ni? En bra början? Jag ser verkligen fram emot att läsa resultatet som den hängivna, beundrande hustru jag lär mig att vara.

 

 

Frizon och Libris släpper bok ihop!

Skrivet av Josefine 2012-03-21  |  no kommentarer

 

Det här är så SJUKT roligt! Har gått och peppat lite på att få berätta det. Frizon väljer att i år – tillsammans med Librissläppa en bok på samma tema som festivalen har – kroppen. Och jag får vara med!! Hur smickrande och roligt som helst. Och vilket gäng av medverkande det är…

Precis när jag tror jag inte kan tycka om den där festivalen mer, så kommer de på nya, klockrena grejer att ta tag i. Tänk vad det får betyda för unga människor runt om i det här landet.

Ser så fram emot att få boken i min hand! Tack fina Frizonledningen för förtroendet och för en riktigt bra idé! Och tack Tompa och Jesper som gör ett så bra jobb hela dagarna.

Läs mer HÄR. (Bonus för de väldigt skäggiga pressbilderna på de båda projektledarna i den sista länken.)

 

 

Hjältarna utan megafon

Skrivet av Josefine 2012-03-21  |  2 kommentarer

Åh, som jag har längtat efter att få skriva det här blogginlägget. Jag har formulerat det i huvudet i veckor. Men det är först nu det är läge liksom. Äntligen. 

Jag är en megafon. Någonstans efter vägen har jag anförtrotts en plattform varifrån jag kan ropa högt när jag väljer det. Den är inte stor, men den finns där. Jag kan skriva, tänka högt och tala om saker och folk tycks, relativt ofta, lyssna och förhålla sig. Det är en gåva jag försöker hantera väl och ständigt problematisera lagom mycket. Och i den tid vi lever är det en gåva som är många med en nätuppkoppling förunnad.

Att ha någon form av outlet för sina tankar och handlingar innebär också en någorlunda ständig stril av cred.  Man får uppmuntran, folk dunkar en i ryggen, opponerar sig, går i konflikt, tycker annorlunda, lika, vill förstå. Nånstans vet man – i de lägen man väljer att engagera sig för något man tycker är gott och viktigt – att man har människor med sig. Det är väldigt uppmuntrande, ger energi och vilja att köra på ett tag till.

Så ofta de senaste veckorna, när vi ett litet gäng har jobbat för att Jean Kabuidi-buidi ska få återförenas med sin familj i Sverige, har jag känt mig halvfalsk när jag uppmuntrats efter att ha använt den lilla megafon jag har fått för att ropa ut vårt budskap. Folk har dunkat mig i ryggen samtidigt som jag har vetat att jag är långtifrån den som gjort mest här. Och jag vet att det inte är viktigt att veta vem som gör mest, men så mycket av den uppmuntran jag har fått har jag velat ducka för, så att den fick möjlighet att hamna rätt. Hos dem som inte är lika hödljudda som jag. Inte viftar med armarna tills de syns.

De senaste månaderna har jag lärt känna en familj. Faktum är att jag de senaste månaderna lärt känna fler nya människor än jag normalt brukar lära känna på ett kvartal, men framförallt har jag lärt känna tre personer, och familjen runt omkring de tre. Strax innan jul gick de och hälsade på några tillfälligt inflyttade människor i grannhuset, så där som man gör när man är trevlig. När de någon vecka senare insåg att de nya grannarna ganska så snart skulle behöva flytta på sig – och att de inte skulle kunna leva livet som vanligt under en period – så tänkte de en stund, en ganska kort stund, och sen sa de; ”kom och bo med oss”.

Månaderna som följde för familjen kan nog inte beskrivas som annat än…lite smått kaotiska. Deras nya huskompisar flyttade in med ett stort bagage av trauma, volym, blöjor, krossade leksaker och oberättade historier. Efter några veckor hände det som inte fick hända. Den vuxna kvinnan bland gästerna fick beskedet att hennes man och livskamrat, hennes trygghet i tillvaron, hade bojats och skickats till ett annat land. Till stor ovisshet.

Röran blev inte mindre hos familjen med de nya huskompisarna. De tre som bodde där från början fick vara de vuxna. De som orkade. De som stod kvar när det rasade. De fick bli ”mamma” och ”pappa” och skolarbeten, balklänningar, orkesterskjutsningar och annat som hörde den planerade våren till… fick liksom skjutas på. En dag i taget. En trasig tapet där. Ett lämnat barn på golvet där. Utebliven studiero och nya prioriteringar.

Men också. Lyckan i att få lära någon vad det är att åka bob. Och – lite senare – att hjälpa någon med de första vingliga cykeltrampningarna. Att få småprata vid middagsbordet, locka fram leendet hos lillan och hitta en lunk i den förändrade vardagen. Ny vänskap, ett syskonskap. Något större än bara de människorna där runt bordet.

Skriver lite i koder och ändå helt glasklart för den som förstår vad jag pratar om. Det är egentligen inte det viktiga. Men jag har under lång tid haft ett behov av att få skriva av mig om de där hjältarna utan megafon. Om dem  - där det ingår i själva konceptet att man är tyst. Inte säger något. Håller låg profil. Bara plötsligt uteblir från saker, missar inlämningar, ser tröttare ut än vanligt… De hjältarna.

Och igår förändrades vardagen för den här familjens huskompisar. Läget ändrades. En bilresa och några nervösa timmar i en mottagning senare, kan de gå tillbaka till ett liv de visste förut. Innan de hamnade hos de tre som sa hej som vänliga grannar gör. Och livet gick tillbaka till jobb, skola och balklänningar för familjen som sa ”kom och bo med oss”.

Så idag kan jag skriva, om än fortfarande i koder en del. Jag kan skriva hur tacksam jag är över att få möta de här tre. Över att få lära känna dem. Över värmen när jag har fått äta kvällsmat vid deras köksbord, mitt i kaoset. Över de små konversationerna om än de ena, än det andra. Över de återkommande självklara; ”just nu är livet så här, det var inte vad vi planerade men det är så och vi gör det bästa av det”.  Över uppmuntrande sms när man vet att energin är rätt låg hos den som skickade det men att den ändå väljer uppmuntran.

Och jag har märkt efter resans gång att de här hjältarna finns överallt. De smyger runt, medvetna om att de inte kan berätta vad de gör. Kanske har de inte ens behov av att säga något. De som öppnar sitt hem för andra, som ger en fristad, som ger av det de har, fullt medvetna av att de rent materialistiskt aldrig kommer att bli ersätta. Och de här berättelserna ger sån styrka. Peppar och ger nytt mod.

Så jag är glad att få berätta en av dem. Använda min slitna megafon till tre av mina nyfunna, stora förebilder. Alla fina hejarop vi har fått längs med vägen den senaste månaden vill jag vidarebefordra till dem! Alla ni som skänkt kläder eller bett böner eller oroat er för dem som vi försökt hjälpa vill jag meddela; De har hela tiden varit i mycket goda händer.

Och till finaste familjen A vill jag säga; Sov nu. Resten tar vi sen. Tack för att jag har fått finna er och gå en sträcka vid sidan av er. Tycker om er massor.

 

Förnöjsamhet

Skrivet av Josefine 2012-03-20  |  no kommentarer

Efter en rätt intensiv dag passerade jag  just typ tusen pers på centralen i rusningsstid. Försökte se så många ansikten jag kunde. Hittade inte en enda jag liksom ville byta liv med. Har det bra.

img img img img