Kvällstanke

Sitter på flygbussen till Bromma. Ska vidare mot Umeå ikväll. Fantastiskt roligt jobb imorgon. Möte ikväll när jag landar med väldigt fin vän. Ändå så splittrad.

Mötte J hemma en timme mellan tåg och flyg som tar oss till olika landsdelar den här helgen. Också. Låg i hans famn en stund. Hans vänstra örsnibb mellan min tumme och mitt pekfinger. Som om jag behövde tröst. Jag behöver inte tröst. Jag har allt jag nånsin kan önska mig. Ändå så slut. Så tom. Så vingklippt.

Nånstans i det här landet finns en kvinna som skulle ge vad som helst för att känna en örsnibb mellan sina fingrar. Det gör ont att tänka på hur hon måste må. Hur paralyserad hon måste vara. Mina tankar har kretsat runt henne idag. Vem är hon? Hur mår hon? Hur skulle jag tänka om nån skulle sätta handbojor runt J’s händer och föra honom bort från mig? Vad skulle vara kvar av mig?

Mitt i min ”jag är faktiskt gift”-process landar hennes ”min man tas ifrån mig”-katatstrof. Och världarna kolliderar. Nu. Nu när jag har valt att älska. Att lita på. Att våga. Om någon annan – en makt jag inte kan styra – skulle ta honom ifrån mig. Tanken svindlar.

Så innerligt tacksam för det lilla nätverk av människor jag finns i. För alla kontakter under den här dagen. För alla som gör så långt mycket mer än jag kan och vågar. För ihärdiga människor som skriker tills någon lyssnar. Om det är något den här historien har lärt mig så är det att världen också är full av godhet och kämparglöd. Av människor som vill andras väl.

Tack alla fina människor. Vi ger inte upp. Vi fortsätter. Det ska gå att vinna det här.

  • Helen Å

    Oj, kära hjärtanes Josefine. Nu fick du mig att gråta. Så fint du skriver. Om både er kärlek och frustrationen i det stora hela. Kram

  • http://www.josefinearenius.se Josefine

    Fina Helen. Tack för ständig uppmuntran och all glädje du sprider.