Idag är jag en megafon

Jonas var så briljant mycket på gång redan så jag satt mest och hejade på och sa ”hurra”. Alltid svårt att vara fler och skriva texter och han var mycket duktigare än jag. Så jag har mest hjälpt till med att sprida det under dagen.

Jag har pratat och mejlat med flera journalister men mest för att vidarebefodra dem till de som sedan uttalat sig. Som Maria som gjorde det fantastiskt väl i TV4s nyhetssändning ikväll.

Jag har pratat, ventilerat, bollat och tänkt högt med mina nyfunna kloka vänner i den här processen. Jag har svarat på mejl från folk som vill hjälpa till, sett en riksdagskampanj växa fram och länkat, länkat och länkat.

Idag känns det som att jag mest varit megafon. Varit den som – tillsammans med många andra – har gett röst åt Jean, åt de som har uttalat sig åt hans vägnar och åt dem som vill slita för en bättre asylpolitik. Gillar den rollen. Och vi är så många, så tillsammans, rör oss så gemensamt utan att knappt ha pratat ihop oss. Det vackra i det övermannar mig mer och mer.

Tacksam för Maria och Jonas vars röster våra megafoner fått ge bäring åt idag. Tacksam för politiker som börjar vakna till liv. Tacksam för okända människor som hör av sig och vill hjälpa. Tacksam för att jag inte minns riktigt vilka av oss som var med när vi började för några månader sen och vilka som just dök upp.

Idag var också dagen när vi slog igenom gammelmediavallen. TV4, SVT och Expressen– plötsligt lossade liksom fördämningarna. Spännande att se stenen komma i rullning, och skönt att de senaste dagarnas slit har betalat sig. Jag har nog inte riktigt insett hur mycket tid ett par av oss har lagt ner på att få det att funka – vilka hjältar ni är.

Samtidigt kommer tanken direkt igen. Ikväll i reklampausen innan inslaget på TV4s nyheter slog det mig. Tittar hon nu? Om hon har en TV, kollar hon? Kommer hon att se bilderna på sin misshandlade man som kablas ut över landet? Vilka har hon runt sig? Är det någon som stänger av, håller för hennes ögon, ser till att barnen är nån annanstans?

Dagen har inneburit mycket avvägningar. Vart går gränsen melan att få ut allt till media så fort vi kan och att bevara Jeans integritet och värdighet? Hur mycket ska läggas ut till allmän beskådan? För vem som helst att kommentera? Det är någons man, någons pappa, vi talar om? Och jag kan inte släppa den isande känslan av hur ensamt det måste vara att lägga sig rädd efter att landet man finns i sett ens man sårad på tv.

 

Tags :