Bara en mellantanke om Deminger och frikyrkan

Det är verkligen länge sedan en debattartikel rörde igång så mycket samtal i kyrkvärlden som den som Sigfrid Deminger skrev i Dagen förra veckan. Mängder av bloggar skrivs, det talas runt kaffebord och i kommentarsfält. Åtminstone det ska vi tacka Deminger för.

Jag vet inte om jag har tänkt klart än. Jag tycker nog att Sigfrid går för långt. Drar alla över en kam som flera redan har påpekat. Och jag och maken hamnade i långa diskussioner om ansvar häromdagen. När man har varit rektor för en teologisk högskola och haft massor av människor som sett upp till en – får man då bara förkasta det offentligt plötsligt? Vad händer med allas förtroende för en? Jag vet inte riktigt jag. Alla har en fri vilja förstås, men borde man ha ett par spärrar kvar innan man sågar så grovt? Och vet vi hur många spärrar Sigfrid släppt här? Hur länge han själv brottats med detta? Jag gissar att det inte är någon tillfällig nyck. Dagen gjorde en uppföljande intervju med honom men jag blev inte mycket klokare av det. Och jag har svårt att slå bort nån slags känsla av tjurighet som jag tycker mig hitta hos Deminger. Ska vi verkligen lämna sammanhang för att de inte är som vi vill eller för att de ställer krav på oss? Vad hände med att stanna kvar och påverka? Kommer jag också bli en som tröttnar? Är det så här ni tänker mina gamla hjältar?* Är det därför jag ser så lite av er?

Jag ska fortsätta tänka. Så det här var visst mest ett mellaninlägg. Kan inte låta bli att hålla med min far dock, som skrev en kommentar om saken idag (jo, ibland är det konstigt att hålla med en masa folk man är familj med som skriver saker men nu ser ju världen ut så). Framförallt skulle jag – som sagt –  vilja tänka vidare kring ”om jag inte får som jag vill så går jag”-tanken. Jag tror den finns i alla generationer men inte minst i min föräldrageneration tycker jag mig allt oftare möta ”jag går dit jag inte behöver engagera mig så mycket”.

Och om det skulle vara så för några av er som närmar er pensionen. Vad hände? Överengagerade ni slut er? Och – i så fall – vad lämnade ni för arv till oss? Vad är det vi ska ta över och hur? Om ni tänker gå, varför ska vi vara kvar?

Som sagt. Mellanlägg. Tänker vidare.

*På tal om de gamla hjältarna som jag skrev om i inlägget jag länkade till ovan. Vill veta vad ni tycker. Så här skrev jag då, jag frågar fortfarande. Vi behöver er!

Ni som var med och implementerade den Lausannedeklaration vi fortfarande säger oss luta oss emot, ni som pratade miljö i Manilla, ni som hade ekumeniska aktionsveckor för världens svaga, som bodde i kollektiv och ler i smyg åt dem av oss som gör samma resa nu… Gå inte.

Ni som gjort alla tabbar redan, ni som testat, gjort fel och gjort om, ni som har lärt er att välja era krig. Lär oss också.

Ni som tror att ni gjort ert, som tycker ni delegerat klart och vars självförtroende kanske sviktar nu när vi andra pratar bloggar och twitterflöden. Förlåt oss om vi inte lyssnat. Ni är inte klara. Vi behöver er erfarenhet och vishet. Vi behöver era berättelser.

Ni som gjorde upp med att inte få gå på bio, inte gifta sig utanför sin samfundsgräns, inte lyssna på Elvis eller dansa på lokal… Hjälp oss göra upp med vår tids heliga kor. Prioritera det som är viktigt, utan att släta ut den livsstil som Bibeln manar oss till. Utan att urvattna vårt beslut att leva vårt liv som Jesus vill at vi lever det.

Ni som har förlorat behovet av prestige, som är ointresserade av hur mycket makt ni har, som har tid att erbjuda oss. Vi vill inte tappa er!

Ni som gjort era karriärer på stora företag, har allt ni behöver och som undrar om det inte blev mer. Ta oss under armarna – vi behöver ert mentorskap.

Ni som har lärt er att hantera konflikter, att inte i rädsla sopa dem under mattan eller försöka be bort dem och låtsas att de inte finns. Kom och backa upp oss i de viktiga samtal vi står inför som kyrka.

  • Anders G

    Jag tycker att du är så klok, så ofta! Fundera, kom sedan tillbaka igen med fler reflektioner.

  • http://barnabasbloggen.blogspot.com Jonas Melin

    Tack för dina reflektioner. Mycket bra! Jag är kanske inte tillräckligt gammal för att räknas in bland dina gamla hjältar, men du peppar mig och motiverar mig att stå kvar i ledet och fullfölja min tjänst till mitt sista andetag. Tack för det, Josefine!

  • http://jullans.blogspot.com Jullan

    Tack!
    Jag undrar massor också.

  • http://www.josefinearenius.se Josefine

    Anders – du gör mig superglad, tack!

    Jonas – Kan man få finare uppmuntran än så, låt oss peppa varandra vidare!

    Julia – vi borde undra ihop vid tillfälle. Tror det finns massor av klokskap i mellanrummen av alla de här samtalen.

  • Daniel Råsberg

    Jag tittar ju lite grann utifrån, efterso jag inte längre bor i landet. Jag kan ju se saker i hans reflektion som är viktiga att ta med sig. Sedan saknar jag självrannsakan, vad i det nuvarande landskapet har han själv medverkat till i sin tjänst. Kritik blir mer ärlig och på riktigt om man vågar se och påpeka sin egen roll. Tänk vidare.

  • jazzpastorn

    Hej,kan man få citera dig i en finlandssvensk frikyrkotidning?
    undrar Jan Edström

    • http://www.josefinearenius.se Josefine

      Hej! Klart man får, ange källa bara. Tack för att du tycker du hittade nåt värt att citera! Skicka mig gärna en länk. Allt gott/ Josefine