Skrivet av Josefine 2012-01-30 | no kommentarer
Skön dag på Liljeholmen. Föreläst från halv nio till kvart över tre. Stackars elever. Hoppas de orkade. Men det är ju så roligt. Vi samtalade om mentorskap, om coachning om att sätta mål och lära sig tänka utanför boxen. Om det finns människor som är fula, om vem man har koll på i kyrkan, om vem man lyssnar på och bara lite, lite om Robbie Williams. Gött kort och gott.
Roligt det där med att ägna en dag åt att tala om vikten av mål för att sedan själv försöka lyckas med det lilla målet att frakta sig till Örebro. Trött, lagom uppe i annat och talandes i telefonen klev jag – utan att tänka närmare på det – när jag kom till Linköping på tåget till Norrköping. Det borde gott till Mjölby. Så istället för att åka Rimforsa – Linköping – Mjölby – Örebro har jag nu åkt Rimforsa – Linköping – Norrköping – Eskilstuna – Arboga – Örebro. Varför inte liksom? Orkade inte ens bli trött. Tåg som tåg.
I favvofåtöljen i föräldrarhemmet nu. Ska förflytta mig till sängen snart och ladda för en morgondag med ett skönt gäng förskolechefer inom Örebro Kommun.
Skrivet av Josefine 2012-01-29 | no kommentarer
Ibland blir de,t i viljan att göra allt, liksom bara lite halvt av varje. Ledig helg hemma. Båda två. Inser först nu hur svältfödd jag varit på det. Och sen vidare nu på söndagskvällen på roligt jobb på Liljeholmens Folkhögskola. Och ville åka redan ikväll för att hinna möta fina Åsa som är lärare där. Sagt och gjort. Men lagom till jag fattat beslutet är tågbiljetterna slut. Så blev nån timme (visserligen väl utnyttjad med ytterligare en vända stryk i Carcassonne) till hemma och nån timme mindre hos Åsas familj. Nån slags varken eller. Men sitter här på tåget nu och glädjer mig ändå över hoppet om lite kvällste ihop. Mitt i grämandet över att inte hinna allt.
Men sitter också här och klurar på det där om att faktiskt vara två. Om hur det skapar nya behov. Jag gillar det. Massor. Men det utmanar. Insikten om att när man väl får en ledig helg ihop så kan man inte göra allt det där sociala man längtat efter. Man kan inte bjuda hem folk och ut folk och styra ihop projekt om man – som vi just nu – aldrig ses. Man behöver sitta ner vid varsin ände av bordet och säga ”hej” liksom. Landa. Påminna varann om hur mycket man finns för varandra. Hur mycket man längtat. Och så alla tankar om tillvaron framåt.
Det fängslar mig lite hela prylen. Gillar att utforska den där grejen som kallas äktenskapet. Känner mig coolt trygg.
Men nu – planering inför roliga föreläsningsdag imorgon. Jag har skoj. Det har jag. Tacksam.
Skrivet av Josefine 2012-01-28 | no kommentarer
Hej igen, kära Götabroare om ni är kvar. Kom på att jag lovade er några spellistor till. HÄR är ju som sagt veckans föreläsningslista men några till kom ju på tal.
Som de bästa och mest intressanta texterna från Williams.
Som Ingemar Olssons största hits genom åren.
Som det där fantastiska allra bästa bandet i världen Jars of Clay.
Och.. Det tjatades lite om min skämslista. Jag har en sån. Den handlar INTE om att den innehåller dåliga artister eller låtar som man inte skulle kunna älska. Den innebar bara att den inte matchar mina polares krav på vad man ska diskutera runt kaffebordet liksom. Nu och då vill jag lyssna på prodpop från 40-åriga kvinnor i käcka pasteller. Det bara är så. Och då finns den HÄR listan som hjälp till det. Liksom.
Så – då har ni allt. Hör av er om ni vill ha mer!
Skrivet av Josefine 2012-01-27 | no kommentarer
Sitter på tåget hem efter en dags föreläsningar. Haft skitkul idag igen på Götabro och fått prata musik. Öken att bara göra det nån gång om året, det är ju så galet skoj.
Spenderade en del av eftermiddagen med en av de där galet inspirerande gymnasisterna som jag har förmånen att stöta på ibland. En sån där tjej som – typ fyllda arton – insett att hon kan påverka. Som vill satsa på att lära sig leda andra. Som ägnar projektarbetstid i skolan åt att styra upp stora projekt istället för att göra det enkla lilla som hon säkert kommit undan med och fått godkänt ändå. Och varje gång jag möter en som hon så blir jag lite golvad. Peppad. Uppmuntrad. Varje gång så tänker jag att kyrkan kommer klara sig, det finns hur mycket hopp som helst.
Och så nästa tanke som kommer lika självklart. Hur tar vi vara på all den där kraften? Förmågan att uttrycka sig? Få saker gjorda? Brinna för det man tror på? Vart får hon plats sen när skolan är över och hon vill bli tagen på allvar med som den kunskap och all den koll hon faktiskt har?
Ser vi tillgången i alla de här coola unga människorna som förändrar sin värld medan vi andra sitter i möten eller lägger vi huvudet på sned och applåderar deras söta entusiasm?
Jag vill vara som Hanna. Och jag vill fortsätta låta henne -och alla de jag möter med samma glöd som hon – påminna mig om det vi tillsammans kan göra och vara. Tacksam för alla såna möten mitt jobb tar mig till. De gör mig bättre. Tack.
Skrivet av Josefine 2012-01-26 | 1 kommentarer
Jag har legat och lett lite för mig själv när jag idag har läst Schlaugs bloggbrev till Levi Pethrus med anledning av KDs viktiga stämma i helgen.
Vet inte om jag håller med hela vägen men det är en riktigt intressant vinkel… Och jag tillhör ju dem som tycker att KD – och inte minst KDU – väljer lite märkliga åsikter emellanåt… Läs och begrunda!
Skrivet av Josefine 2012-01-25 | no kommentarer
Natten till onsdag genomförde ett gott gäng en blockad vid förvaret ute vid Märsta och på Arlanda. Ett stort antal irakier skulle utvisas och det här gänget försökte så gott de kunde stoppa bilarna med sina kroppar. Läs HÄR, HÄR och se livesändningar HÄR.
I skrivande stund vet jag inte säkert hur det slutade, mer än att man inte lyckades stoppa bilarna vid förvaret och följde efter till Arlanda samt att jag har vänner som tillbringat en del tid i en cell inatt.
Igen. Jag är tacksam för modiga, kloka, starka vänner som vågar och som står upp för det de tror på. Det finns massor sätt att manifestera sin tro på. Att stå på den svages och flyktingens sida i praktisk handling är ett.
Skrivet av Josefine 2012-01-24 | no kommentarer
Johanna Koljonen har skrivit en intressant text om mötet med den troende Carola, sin egen kyrkoromantik och vilken världsbild man väljer. Läs den också när du ändå är igång!
Skrivet av Josefine 2012-01-24 | no kommentarer
Är några dagar sen men vill bara tipsa er om att läsa den HÄR bloggposten av Magnus Tunehag, en av de som agerat stöttepelare och förebild åt mig genom livet. Han skriver klokt och insiktsfullt om vår ständiga vilja att kategorisera varandra för att själva hamna i bättre dager. Läs!
Skrivet av Josefine 2012-01-23 | no kommentarer
Unnade mig just en ganska lugn morgon. Tar mig igenom mejlen med en andra kopp kaffe i soffan. Sen kickar jag igång veckan med efterlängtad lunch med klok kvinna och drar sen till Örebro och kvällsdate med två av mina bästa. Och sen blir det lite pendlande fram och tillbaka under veckan. Nästa helg ser lite smått ledig ut, hurra.
Märker att en vecka med för många reser åt olika håll börjar sätta sig i kroppen på mig. Vet inte varför. Kanske det faktum att hemma är så mycket mer hemma nuförtiden än det varit de senaste åren. När hemma var en möblerad andrahandslägenhet utanför Stockholm störde det mig inte så mycket om jag inte var där. Men när hemma är fina soffan med farfars gamla skrivbord som soffbord och kaffe från bästa bryggaren – då blev det liksom svårare att lämna. Och när hemma – även i resande perioder – åtminstone har spår av den där äkte maken.
Tänker att det är både bra och dåligt. Jag tror man behöver en hamn att landa i på något vis. Konstaterade någon gång att om livet består av tre stora puckar – jobb, boende och relationer – så behöver man nog ha åtminstone två på plats för att känna att livet flyter på. I Örebro hade jag under flera år alla tre på plats. Skön, stor lägenhet centralt i stan, jobb på en vansinnigt skoj arbetsplats och precis lagom många nära, trygga relationer. I Stockholm hade jag jobb, men här bodde jag till en början med en stor känsla av tillfällighet och för att umgås – drog jag hem. Nåt år senare är Stockholm hemma på riktigt, jag bor bra, har mitt hjärta här. Och istället är det jobben som tar mig platser och skapar funderingar i huvudet. Det funkar liksom. Jag är tacksam.
Men kanske att det finns en dålig sida av bekvämlighet mitt i tryggheten? Märker att när jag väl kommer hem, då sitter jag här. Kryper ner under den vita filten, beställer en film och zippar kaffe ur min stora mugg. Njuter. Och inget fel i lite återhämtning. Men märker hur lätt det är att jag plötsligt pysslar bara i det nära, nära. Tappar de större perspektiven, gör bara det närmast mig viktigt. Och om jag lyckas med det i en liten tvåa på 45 kvadrat, hur mycket mer skulle jag inte lyckas med det om livet tar oss till större boenden, fler ägodelar?
Hur hittar man balansen? Unnar sig att njuta av det man har, utan att tappa greppet på allt man kan få vara med att göra. Hur är man förnöjsam – utan att bli för nöjd?
Skrivet av Josefine 2012-01-22 | 3 kommentarer
Jag sitter och filar på massor av uppföljningsbloggar. Om andligt ledarskap. Och om ledarskap i våra pastorsutbildningar.
Just nu försöker jag att förstå detta: Jag möter ofta skitbra, kloka, insiktsfulla, överlåtna lärare på våra teologiska skolor som jag har stort förtroende för men som tycks ha nån slags inbyggd skräck för ledarskapslitteratur. Man avfärdar det lite nedlåtande som ”amerikansk managementteori” och nåt vi ska akta oss för. Samtidigt möter jag studenter i avgångsklasserna på samma skolor som – så gott som utan undantag – säger; ”Jag är rädd för att ge mig ut i tjänst, jag kan min bibel, men jag vet inte hur jag ska möta min församling, jag har inga verktyg.”
Hjälp mig fatta den här ekvationen. Skickar vi iväg pastorer som är skitbra på exegetik men som inte vet hur man leder en grupp? Och – om så är fallet – varför står inte samtliga lärare på våra skolor på barrikaderna för att ge studenterna detta? Vad är det jag inte fattar? Vad har jag fått om bakfoten? Hjälp!
