Att göra sig umbärlig

Skrivet av Josefine 2011-12-08  |  8 kommentarer

Kan en ledare vara både tydlig bra och drivande och samtidigt se till att hon kan kliva av, lämna vidare och låta andra ta över? Carl-Henric Jaktlund gör en klok kommentar kring megakyrkornas – och våra svenska storkyrkors ledarskap i Dagen. Läs den!

Det pågår många samtal just nu om ledarskap i kristna organisationer. Inte minst i Gemensam Framtid som står inför att välja ledare. Men också inom Pingst och EFK. Jag tror att Jaktlund är inne på nåt viktigt när han skriver om att ett väldigt starkt ledarskap baserat på en person i slutänden faktiskt blir ett svagt ledarskap. Det blir ömtåligt och sårbart. Och – framförallt kanske – det blir väldigt svårt att efterträda.

När jag är ute och möter ungdomsledare pratar vi ofta och mycket om behovet av att rusta andra ledare snarare än av att alltid finnas där för tonåringarna. Som våra system är byggda så är ungdomsledare sällan i en församling mer än ett eller två år. Att då bygga allt runt sin egen person blir direkt farligt, när man försvinner förlorar tonåringarna sin enda och viktigaste förebild. Att istället satsa på att bygga upp de ledare som finns runtomkring – och självklart samtidigt finnas i tonåringarnas vardag – och se till att det finns en återväxt i ledarskapet skapar en kontinuitet. Jag tror detsamma gäller för föreståndare i församlingar och ledare för kyrkorörelser.

Och några saker kanske blir viktigare än andra när man talar om den återväxten och om att som ledare så småningom lämna över sitt arbete till nästa person. Typ så här tänker jag:

- En ledare behöver alltid ha andra människors utveckling och växtmöjligheter för ögonen.

- En ledare får inte bara omge sig av – och premiera – likasinnade. Det är självklart superfrestande, när man ska ta så mycket konflikter och så mycket kritik så fort man kliver utanför dörren, men det vare sig utvecklar eller leder till gott. En manlig pastor som leder en församling kan inte bara ta till sig ett gäng andra, yngre, män och hantera dem som lärjungar. Han behöver dra till sig män, kvinnor, unga och gamla som kompletterar och utmanar honom. Detsamma gäller förstås omvänt. Så ofta skapas små klubbar ledare utan att nån riktigt såg hur det gick till efter vägen och den som beter sig rätt släpps in.

- Varje ledare behöver människor som hon låter sig ledas av. Mentorer, nära vänner, familjemedlemmar som ser, kommer åt och har mandat. En ledare som inte låter sig ledas bör förses med varningslampor.

- En ledare kan inte vara ensam visionsbärare, och kan inte heller ses som sån av dem han leder. En vision ska inte ramas in och sättas på väggen, den ska vara bruksanvisning och måttstock. Den ska leva i hela organisationen, prakiskt och verkligt. Och den ska vara överenskommen och genomgången i organisationens alla delar.

- En ledare bör identifiera vart hon ständigt söker sig för att mata sitt ego. Vi har alla områden vi gillar att vara i för att vi kort och gott har bekräftelsebehov. Det gäller även ledare. Och bekräftelse är bra, men jag tror det är klokt att identifiera vart vi går enbart i syfte att bli lyfta och uppmuntrade, ibland tror jag nämligen att upplyftandet av mig leder till stillastående för någon annan. Skriver/ säger/ gör jag detta bara för att få en klapp på axeln eller för att jag faktiskt vill se mitt sammanhang växa och förbättras? Det är mysigt, varmt och gött där egot blir matat, en ledare måste se till att hon tar sig därifrån ibland så att resan går vidare.

- En ledare behöver – för demokratins och arbetsgemenskapens skull – vara tydlig. Tydlig med vad han kan och inte kan, vad han vill och inte vill. Och han behöver, både verbalt och i handling, visa sig tillgänglig och öppen för frågor, idéer, kritik och samtal. När jag som medarbetare vet vad jag har och vart den som leder mig står, då kan jag också sätta in mig själv i hela bilden och hitta en plats där jag trivs.

Jag tror att det går att vara ledare för stora sammanhang och både sticka ut och vara synlig samtidigt som man lämnar öppet för andra att ta över och dela resan. Men det kräver nog att man mycket medvetet sätter sig i helikoptern nu och då och skaffar sig överblick över sitt sammanhang, att man stannar upp och frågar människor runtomkring sig hur det går och vad man lämnar för avtryck och att man vågar omge sig med det som är obekvämt och kostar på ibland. Så att man aldrig slutar att utvecklas.

Typ så?