Stolt baptist

Alla bröllop har ju sina märkliga ingredienser. Framförallt är de nog mest speciella för brudparet själva. Så även i vårt fall. Men en av vårt bröllops mest märkliga ingredienser var en massa liksom… ofiiciella presenter. Från en massa samfund. Det var en märklig sak. Vi har båda – och mest min make – haft en massa jobb inom kyrkan på olika sätt och sålunda beslöt sig några av de organisationerna för att uppmärksamma vår dag. Det är enormt smickrande på nåt vis. Man blir glad.

En av de finaste gåvorna vi fick – alla kategorier – kom från Svenska Baptistsamfundet. Jag blev rörd till tårar när jag, efter att ha hört talet och läst kortet som liksom levererades med presenten, öppnade och hittade ett vackert inramat exemplar av Cederströms Baptisterna. Det var den första tavla som åkte upp i vår lägenhet och det första jag ser när jag vaknar på morgonen. Vi fick tavlan med en vänlig uppmuntran att inte ”glömma bort vårt gemensamma arv”. Och det slår mig ibland när jag kastar ett öga på den hur enormt stolt jag är över just det arvet.

I en tid fylld av religionsförföljelse. I en tid då vi skickar människor in i döden med chartrade plan för att vi inte tycks tro på deras berättelse om tortyr och avrättning på grund av tro i det land de skickas till. I en tid då total hängivenhet till vad det vara månde anses omodernt. I en sån tid är det något  oerhört vackert att påminna sig om att vår egen historia – i en tid inte alls långt bort – innehåller förföljelse och överlåtelse i sin allra djupaste förståelse.

Och jag vill låta mig påverkas av det. Jag vill känna tacksamhet över att fritt kunna blogga, skriva, ropa ut min tro på vilket sätt jag vill. Jag är fri att göra det för att andra har gått före och tagit smällen. Men jag vill också låta mig påminnas om att i vår värld just nu – precis just nu – döps någon under stort hemlighetsmakeri, i fara för sitt eget liv. Vad är mitt ansvar? Just nu gömmer sig någon i rädsla för att svenska myndigheter – representerade av människor som du och jag som gärna ser vackra tavlor med svensk historia på – ska hitta dem och skicka ut dem till tortyren. Vem kan jag ge en matkasse till? Vems advokat kan jag bli?

Svenska Baptistsamfundet hade sina sista medarbetardagar i Strängnäs nu i dagarna. Snart går samfundet upp i  Gemensam Framtid och bildar därmed nytt ihop med missionarna och metodisterna. Jag är ofta frestad att skriva en väldig massa om den processen. Men det är det så många andra som gör.

– Låt oss vara en kyrka som gör drömmar sanna, avslutar missionsföreståndaren Karin Wiborn samfundets sista predikan.

Åh, vad jag gillar Karin. Att sluta med hopp. Med utmaning. Med framåtanda. Inte med ett ”tack för den här tiden” och ett ”vad fint det var på den gamla goda tiden” (något baptisterna lyckades sjukt bra med på nån slags gravöl… f’låt jubileumskonsert på kyrkokonferensen i våras). Jag tror att få har förstått vilken sjukt talangfull ledare den kvinnan är.

Och när jag kikar in i sovrummet ser jag de där drömmarna igen. Min historia springer ur den där tavlan på något vis. Jag är en stolt baptist. Tacksam för alla dem som gick före. Och jag avundas dem deras överlåtelse. Jag drömmer om att vi alla – vi frikyrkonissar kommer ju de flesta av oss från de där grupperna av hemligdöpare vid undangömda sjöar – skulle våga drömma om en kyrka som gör drömmar sanna. Drömmar om sanning. Om trygghet. Om överlåtelse. Om frihet att uttrycka sig. Om att känna sig älskad.

Hur gör vi? Hur målar vi den tavlan idag? I handling. I överlåtelse. Stolt rakryggade.