Det har skrivits en del om att EFK Ung har ekonomiska bekymmer på sistone. Vad enormt befriande då att läsa ordföranden Josefin Lennartssons uttalande om deras senaste styrelsemöte i Dagen idag:
- Vi talade inte om pengar den här gången – vi har redan lagt budgeten för nästa år och skapat rum för att inte behöva prata ekonomi just nu – vilket gjorde att vi hade ett mycket konstruktivt och kreativt möte. I mycket är vi överens men visst finns det olika tankar om framtiden, men det är bara en olikhet som känns spännande och bra, säger Josefin Lennartsson.
Blir helt lycklig. Jag fattar att pengar är väldigt, väldigt viktigt. Men jag tror att ibland kan samtalet om pengar faktiskt stoppa pengarna från att ramla in. Och EFK (som ju är modersamfund till EFK Ung) har fallit i den fällan mer än en gång de senaste åren, tycker jag. Man tar nästan alla chanser att be om pengar och för nåt år sen fick de mig att i protest stoppa mitt autogiro dit för att de på framsidan av sin tidning spelade på så mycet skuldkänslor om de inte fick mina pengar att jag liksom la av. Halvmoget, jag vet, och inte rörde det sig om stora pengar, men ändå. Det blev så oerhört oattraktivt alltihop.
Imorgon inviger EFK sina nya lokaler i Örebro (får väl hoppas att ingen EFKare läser detta eftersom jag tänkte gå dit…). Flera gånger på sin inbjudan till Öppet Hus ber man om pengar. Jag tror det är fel väg att gå. Berätta vad ni vill istället! Dela era visioner! Övertala mig om vad det är jag får vara en del av! Då tror jag att viljan att ge också kommer. Men ”hej, vi bjuder på korv, här är girot ni betalar in pengar på…”. Nah, vänner, jag tror det finns roligare sätt att göra saken på!
Snegla på era unga kompisar i EFK Ung! Det beskriver saker jag vill vara med om. Och de får mina futtiga autogiropengar varje månad.
Började min morgon på bästa sätt. Kaffe, lussebulle och ett långt samtal med författaren och psykologen Alf B Svensson. Ska för tidningen EFK Direkt’s räkning skriva ett par artiklar om tonårsföräldrarskap och församling och Alf har skrivit flera böcker som behandlar relationerna barn/ föräldrar/ församling.
Och nu sitter jag här och undrar hur jag kan få ut den här mannens klokskap än bredare. Vet att han har en rätt stor plattform redan förstås men det är något oerhört befriande över att höra en man – som inte är 25 utan liksom fyrtiotalist – tala öppet, klokt och eftertänksamt om frågor som rör en så stor del av våra församlingars medlemmar. Om att hitta sin plats, om att våga vara brusten, om integritet, om sexualitet, om gränser även i den egna familjen.
Jag blir så ofta trött på att vi tror att ungdomsverksamhet ska vara hipp. Det ska vara produktion, show och upprepningar av samma korta verser. Låt våra ungdomar skapa sina egna event. Låt oss se till att de har verktyg att utforma dem som de vill, så att vi inte skapar det vi tror de vill ha, i nån slags längtan efter att vara coola polare. Men låt oss för allt i världen inte glömma bort att vi – som föräldrar, ledare, lite äldre typer – har ett ansvar för att faktiskt skicka med nåt matnyttigt, användbart och klokt. Nåt som inte bara är upprepade klyschor. Nåt som går att bygga sin tillvaro på. Självförtroende, kunskap, trygghet, en tro som håller… Vi behöver tänka igenom hur vi hittar de plattformarna, som ett komplement till allt annat i ett högre tempo, jag tror faktiskt inte att det är mindre attraktivt om det presenteras rätt. Och eftersmaken efter såna samtal är så god.
För jag tror att vi mycket oftare borde erbjuda möten med kloka människor som har tänkt, som ser, och som har bestämt sig för att låta bli prestigen. Ge våra unga möjligheten att ställa sina frågor och testa sina funderingar mot människor som – liksom lite per automatik – får dem att sänka garden. Som inte har en skapad hipphetsfaktor att leva upp till.
Ge våra kids lite mer Alf B Svensson helt enkelt.
Och för övrigt, jag lever hela dagen på ett samtal där någon väljer – fast det inte har med saken att göra – att skicka in ett gäng uppmuntrande meningar. Som kommer med bekräftelse och glada tillrop där det inte var efterfrågat eller förväntat. Låt oss bestämma oss för att leva så. Låt oss bli vardagsuppmuntrare!
Ägnar dagen åt Livgivande företag. Spännande! Just nu lyssnar vi på Tomas Brunegård som talar om att gå från framgång till mening. Intressant och relevant. Hur tänker jag själv om mitt arbete?
Inatt skedde ännu en tvångsavvisning till Irak. Nu går det bussbolag, vars buss man hade hyrt in för uppdraget, ut och meddelar att man inte tänker låta något liknande hända igen. Läs pressmeddelandet HÄR.
Idag sitter jag och skriver på ett par artiklar kring tonåringar och kyrka. Och tonåringars föräldrar. Hur ska man som förälder hålla kvar sitt barn i församlingen? Ska man det? Vad har kyrkan för ansvar? Hur hanterar man sorgen om ett barn väljer att gå? Är det det viktigaste i livet att hela familjen är med?
Såna saker. Har du ingångar, tanker och idéer? Dra iväg ett mejl, vetja.
Under många år har jagvelat testa den här men aldrig vågat. Tänk att – nån gång när man är sur – få säga ”jag släpper mig i din generella riktning” till någon. Det vore underhållande faktiskt.
Tacksam idag. Fick en så fin present igår. Och liksom av ingen anledning alls. Blev bjuden på Carolas show på Tyrol. Galet bra kväll.
Och det var förstår väldigt skoj att gå på bra show med några av Sveriges bästa musiker. Men allra goast är ju känslan av att någon liksom valt att vara snäll fast det inte förväntades alls. Jag blir hög på sånt. Blir sugen på att bli lite snällare, göra mer, gå en mil till. Snällhet smittar av sig. Det är coolt.
Och en sak till. Man måste beundra Carola för hennes enorma förmåga att vara rakt upp och ner. Hon dansar med överförfriskade fans samtidigt som hon talar om faran med alkohol. Hon pratar om Jesus som självklar och om viljan att dejta likaså. Jag bara måste gilla det.
Så tack, Carola, för allt du ger av dig själv. Och TACK, Sebastian, för lusten i mig idag att vara snäll mot allt och alla! Hoppas det håller i sig.
