Att fånga den vanliga svenskens sympati och kämparvilja

HÄR är den bästa rapporten jag hittat så här långt om blockaden i Märsta igår. Ajour har lånat ut sin sida till gästskribenten Jonas Bergström, kristen SSUare. Samtidigt fortsätter Stefan Swärd kampen för den kongolesiske pastorn. Jag är SÅ glad och tacksam att pastor Jean har just honom att slåss FÖR sin sak, Stefan får saker att hända och han kommer inte ge upp. Vill peppa på alla sätt jag kan.

Jonas Bergström skriver i ain artikel om att gå från Twitteraktion till faktisk aktion och jag håller med honom. Klurar en del på hur det ska gå till. Och skriver resten av den här bloggen med viss tveksamhet för jag inser att allt kan – med rätta – ses som ynkliga bortförklaringar. Jag letar bara nycklar här, tänker högt. Hjälp mig gärna.

I de manifest jag hittar för aktionerna i Märsta, främst hos Ingen människa är illegal, så tror jag att det ibland kan bli lite för mycket för en ”vanlig” typ med mycket medkänsla och kämparglöd att ta in. Man läser manifest om ritade kartstreck och att gränser i sig är våld som lätt får en att tänka ”men jag vill ju bara försöka stoppa de här deportationerna”. Det är mycket att skriva under på, på en gång. På samma sätt som jag tror att kurderna på Sergels Torg ibland stjälper sin egen sak lite genom att sätta upp våldsamma avrättningsbilder vid sin protestplats, man vågar inte gå fram och samtala. Man har engagemanget, men modet sviker lite.

I sig är det rätt att skriva manifest för sin sak och det man tror på, det är rätt att visa verklighetens fula tryne mitt i folks vardagsshopping, vi har ingen rätt att blunda för hur världen faktiskt ser ut för att vi finner den obekväm. Man kan inte ta hjälp av en PR-byrå när ens liv står på spel liksom. Men – som så många gånger förr – om vi ska vara lite pedagogiska?

Det finns nog anledningar till att så många fler engagerade sig för en ensam, dement kvinna än för 40-åriga män som kämpat politiskt i sitt hemland. Vi tycker den äldre kvinnan är mindre skrämmande, kort och gott. Vi går kanske till och med så långt så att vi – några av oss – i hemlighet tänker; ”hon kan inte ställa till nåt i Sverige, så hon får stanna, de där männen vet man ju aldrig”. Fast vi aldrig skulle våga stå för det om någon frågade. Jag tror faktiskt att vi inte är mindre mänskliga än så emellanåt.

Jag tror att den ”vanlige” svensken skulle vilja ställa sig upp och protestera om man förstod hur vi behandlar människor på väg ut ur landet. Hur vi ger oss in i lägenheten och sliter fäder från deras familjer, hur vi har byggt ställen där till och med namnen – förvar – avslöjar hur illa det är, hur vi möter fredliga demonstrationer med våld. Men kanske att kommunikationen, för att budskapet ska nå ut, behövs förenklas något? Gah, hör hur jag låter som jag vill lägga tillrätta sanningen, men ha överseende med mig, klurar bara på hur vi kan nå fler här…

Jag ska vara ärlig. Och jag har varit det förut och det smärtar fortfarande. Tanken på att se människor släpas mot sin egen utvisning gör mig fysiskt illamående. Jag spolar varje gång jag ser film där någon avrättas, statliga mord är mer än jag klarar av att titta på, och att liksom så gott som se det hända framför ögonen… det är något i mig som bangar, som hittar barnsliga ursäkter. Jag skäms för det. Och jag känner ibland också tveksamhet inför att backa upp alla delar i manifest jag läser inför avvisningar, känner tvekan för att ställa mig bakom alla åsikter som finns i uppropen om att dyka upp.

Men jag inser att det är den mycket fega människan i mig som talar. Som hittar bortförklaringar och letar undanflykter. Men jag tror inte att jag är ensam. Jag tror att det behöver skrivas upprop (ja, jag hör hur cynisk jag låter, jag skäms för det men jag tror ändå jag har rätt) som får den väldigt vanliga människan i det här landet att vakna. Att se vad tusan det är som händer. Vi håller på med hemliga utrensningar! Det är fullkomlig galenskap. Och just idag sitter jag och grunnar på hur man kan nå ut med det till folk som jag. Till fegisar som har fullt upp med sitt eget. Och kanske till dem som ännu inte ens har hört om att det händer.

Hur?

  • emmeli

    Sen tror jag en del ligger i vad media speglar och tar fram. Kanske är det även för dem enklare att skriva om Ganna än en om kongolesk pastor. För jag måste ju erkänna (och skämas lite) men jag hade ingen aning om den kongolesiska pastorn för jag läste om det i din blogg.

  • http://amen.se brynte

    Alltså, du har ju rätt såklart. Och jag har tänkt på det själv också. Problemet är ju här som i de ideella organisationer vi själva är vana vid, men tio ggr större. Här finns inte ens en organisation eller struktur. Det är bara nätverk vi pratar om. De som brinner mest för frågorna är de som får synas och höras och ofta också de som har starkast åsikter (t ex gränser är våld). Nätverket fungerar ju för att situationerna är akuta och för att blockaderna är en form av nödvändigt, om än för ofta för svagt, nödvärn. Aktiviteten och organisationen runtomkring blockaderna är liten och svårgreppbar. Det går såklart att påverka även det, men det tar rätt mycket arbete i anspråk, det är min analys.
    Kan du inte be Tomas kommentera det här i ett gästinlägg på bloggen? Han har varit med oftare än mig och börjar lära känna AMD-folket rätt så bra.

  • http://www.josefinearenius.se Josefine

    Tack för kommentarer! Emmeli – jag tror du har helt rätt och du behöver inte skämmas, man måste följa ”rätt” människor på Twitter få att få koll på just kongolesen, det är en del av det tragiska.

    Nils – blev sjukt glad när jag såg dig – och din prästkrage – på filmen på Tomas (som för övrigt gjorde mig riktigt låg). Bra idé, ska kolla med Tomas! Tror du har rätt i din fundering, det är lättast att höras när man tar till färgstarka ord… Jag bara tror att vi så lätt skulle kunna vara 5000 pers på plats, vi behöver bara veta tysligt vad det är vi ställer oss bakom kanske.

  • http://amen.se brynte

    Just precis. Jag pratade vidare med kollektivbror Jonas om detta. Lyckas man låta rörelsen och nätverket handla om sakfrågan och det endast, då har vi möjlighet att samla verkligt mycket folk och göra skillnad på riktigt. Han sa att han ska blogga om det, så håll utkik där..

    (Föv och helt OT tycker jag att du ska använda disqus eller liknande på bloggen så att man kan följa kommentarerna och svar enklare. Säg till om du vill ha hjälp.)