Skrivet av Josefine 2011-09-29 | no kommentarer
Fastnade i tv-zappande igårkväll och stötte på det här programmet från Utbildningsradion. En journalist har följt en musilim och en kristen, båda rätt så fundamentala åt sitt håll. Jag både skrämdes av deras åsikter och fascinerades av deras klokskap i en del avseenden och oväntade lärdomar av varandra.
Framförallt landar jag i längtar efter att vi skulle vilja förstå varandra bättre.
Se den! Väl investerad tid!
Skrivet av Josefine 2011-09-27 | no kommentarer
Waldemar Sjögren skriver idag ett relevant och viktig inlägg om vår asylpolitik i Dagen. Läs det!!
Skrivet av Josefine 2011-09-27 | no kommentarer
Det visar sig vara grymt dyrt att sätta in en sån där vigselannons, ni vet, om när och hur och var man gifter sig. Så vi blev snåla och struntade i det när vi fick prislappen. Men vi har fått en del frågor om postogram och sånt, så även om det känns lite ego så väljer jag att pubicera annonsen här istället. Så vet ni. Och det är ju lätt att ignorera den som med allt annat.
Vi gifter oss i Immanuelskyrkan
Örebro 1 oktober 2011 kl 13.00
Josefine Arenius
Johan Nilsson
Pga: Carlén, Ulvåsavägen 24
703 58 Örebro, mia@carlens.se
Häpp!
Skrivet av Josefine 2011-09-26 | no kommentarer
Om någon av er bor i Örebrotrakten och nånsin behöver en cateringfirma så leta inte längre. Ethels Catering i Odensbacken är den billigaste, roligaste enklaste jag har jobbat med, och jag har ändå stött på ett gäng genom åren liksom.
Så. Nu vet ni det.
Skrivet av Josefine 2011-09-23 | 4 kommentarer
Fantastiska bandet Queens trummis ska göra en revivalturné under 2012. Och nu görs det en kampanj, på bland annat YouTube där man söker musiker. På sex dagar har videon där detta promotas visats typ 60 000 gånger. Skoj grej.
Men till det roliga. Jag har en kanadensisk kompis i Nashville som heter Marc. I vanliga fall spelar han i bandet Downhere. Så länge de har funnits har det varit ett evigt tjat om att Marc sjunger som Freddie Mercury. Och frågan är om det inte är lite lika också? Och nu måste någon ha övertygat killen. Han har lagt ut en audition video för jobbet som sångare på revival turnén. Och – hör och häpna – på två dygn har den tittats på närmare 600 000 gånger?! Helt galet. Tror jobbet är hans. Och sämre reklam går nog att få för Downhere som alldeles nyss släppte nya albumet On the altar of love.
Lyssna och döm själv! Den rösten liksom…
Skrivet av Josefine 2011-09-22 | no kommentarer
Jag tycker om polisen. Jag har alla gånger jag stött på den svenska polisen – som trafikförrövare eller offer själv – blivit vänligt bemött och mötts av professionella typer som gjort sitt jobb. Det är jag tacksam för.
Jag har också nära, kloka vänner som är poliser. De är smarta, genomtänkta och har hög integritet. Jag är stolt över deras yrkesval och deras vänskap.
Men. Den är texten behöver delas. För helt uppenbart är det knas på systemet nånstans när en fredlig demonstration sutar så som texten beskriver. Jag – som alltid liksom vill försöka se gott överallt – anar massor av mänsklig frustration, rädsla från alla sidor, dubbla känslor även hos maktutövarna. Men, det försvarar ändå ingenting. Det här har gått på tok för långt.
Tomas Lundström, som jag skrivit om tidigare, var i tisdags med vid förvaret i Märsta när några irakiska flyktingar skulle tvångsdeporteras. Internationella organ har protesterat mot vår hantering av flyktingar. Och enskilda individer som arm i arm bildar mänskliga murar har protesterat. Resultatet vi möter i den här texten är… äckligt. Obehagligt. Svårt att förstå.
En dag som denna, när man undrar hur iallsindar rättstaten USA funkar, känns det extra läskigt att tvingas kolla på sin egen bakgård med.
Läs. Klura på hur du tänker agera. Vem du tänker kontakta. Tack, Tomas, för att du skriver!! Och tack alla bra poliser där ute som varje dag gör ett sjukt bra jobb. Hjälp oss nu hitta en lösning på resten.
”Det senaste året har Migrationsverket i samarbete med polisen utfört upprepade massavvisningar av asylsökande irakier. Sedan förra hösten har det med jämna mellanrum gått specialchartrade flyg från flygplatser runt om i landet fyllda med flyktingar. Dessa transporteras i vissa fall handbojade och drogade. Jag har, tillsammans med ett stort antal andra människorättsaktivister, deltagit i försök att med min kropp stoppa dessa deportationer.
Avvisningarnas tid och plats hemlighålls för de asylsökande i så stor utsträckning som möjligt. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att inse att det handlar om att försöka undvika att protester och aktioner utförs mot dessa deportationer. Trots hemlighetsmakeriet har olika personer i den asylpolitiska gräsrotsrörelsen fått nys om avvisningarna och vi har då försökt samordna blockader för att förhindra att deportationerna sker.
En blockad av en avvisning innebär att personer som på olika sätt är engagerade i frågan om flyktingars rätt tagit sig till det industriområde i Märsta där flyktingar hålls inlåsta som fångar i väntan på deportation. Vi har stått på utfarterna från förvaret, arm i arm, för att försöka hindra bilarna från att köra iväg med de asylsökande som fruktar för sina liv.
Sedan förra hösten har polisuppbådet vid dessa deportationer ökat och blivit mer och mer våldsamt. Igår kväll, tisdagen den 20 september, samlades så åter ett femtiotal personer för att gemensamt bilda mänsklig mur. När politikerna, med Tobias Billström i spetsen och nu med Miljöpartiets goda minne, vägrar lyssna på Amnesty och UNHCR har vi känt oss tvingade att ta saken i egna händer. Det handlar om människors liv.
Blockaderna som utförts av oss har varje gång varit helt ickevåldsliga. Ingen har gjort något utfall mot poliser eller personal från Migrationsverket. Trots denna uttalade ickevåldsstrategi har vi mötts av ett massivt våld från polisen. Igår fick en person knäckta revben, någon skar upp handen och andra var nära att bli påkörda av de polisbussar som fraktade flyktingar till Arlanda. Polisen möter i dessa situationer fredliga demonstranter med batonger, pepparspray, slag och knuffar. Allt detta för att försvara en politik som i grunden blivit allvarligt kritiserad av internationella organ och människorättsorganisationer.
Jag ska erkänna att jag efter den senaste nattens händelser blivit uppriktigt trött på situationen. När vi kom till flyktingförvaret igår hade polisen ännu inte upprättat sina avspärrningar. Av denna anledning tog sig fyra av oss in till området och satte oss på marken. Vi möttes genast upp av poliser som släpade iväg oss på marken, vred våra armar långt upp på ryggarna och smällde våra huvuden in i väggar. Med hånfulla ord och bryska kroppsvisiteringar motades vi bort från området.
När så andra dök upp blev kvällen snart tumultartad. En person som kommit för att iaktta händelserna fick snart rutorna på sin bil sönderslagna av ilskna poliser, trots att bilen ifråga var placerad långt utanför avspärrningarna. När en polisbuss kom i hög fart var vi flera som försökte stoppa denna i tron om att det satt asylsökande i den. Vi möttes genast med batonger och slag. Två polismän satte sig på en demonstrant och tryckte till över bröstkorgen så att personen fick allvarliga skador. En annan släpades av poliser i håret.
Ett par timmar senare, när den verkliga flyktingtransporten försökte köra ut från området var vi flera som satte oss på marken för att med våra kroppar hindra den från att köra vidare. Jag och flera med mig blev då släpade på marken och slagna av poliser. När jag lyckades få tag i bakdelen av polisbussen tog en polisman tag i min luva på jackan, vilket generade i en effektiv strypningseffekt. Jag minns fortfarande det gurglande ljud som kom ur min hals vid tillfället.
Under hela kvällen greps och omhändertogs flera personer på måfå. Polisen grep personer för “våldsamt motstånd” trots att många inte ens stretat emot när beväpnade poliser kastat sig över dem.
Jag är trött på det här. Det kan inte vara värdigt en demokrati att deportera flyktingar till Irak. Det kan inte heller vara värdigt en demokrati att poliser möter ickevåldsaktivister med ett sådant massivt våld. Industriområdet i Märsta såg vid flera tillfällen igår ut som ett krig. Ett krig med endast en krigförande part: polisen.
Det värsta av allt är den totala mediatystnad som råder kring dessa deportationer. Enligt medialogiken kan det förstås inte rapporteras om fredliga demonstranter och poliser som slår på måfå. Det passar inte in i bilden av Sverige som en demokrati. Poliser som slår människorättsaktivister, det är ju något som hör diktaturstater till – det vet vi alla. Trots att det är just detta som sker minst en gång i månaden utanför Sveriges flyktingfängelser så är rapporteringen från detta minst sagt fattig. Det talar sitt tydliga språk.
Media, politiker och gemene man vill inte få sin bild av Sveriges myndigheter rubbad. Vi vill inte veta att flera av de poliser som arbetar vid deportationerna uttrycker rasistiska åsikter (“det är bara rika som flyr” eller “irakier är kriminella” var argument som återkom hos flera poliser igår), och vi vill inte veta att polisen slår först och frågar sen. Detta gör mig både trött och jävligt förbannad. Men framförallt gör det mig ledsen. Inte främst för att vi får spö av poliser en gång i månaden eller för att de med flin på läpparna deporterar flyktingar – utan för att så få andra verkar bry sig.
Vi som åker till blockaderna behöver bli fler. Vi behöver synas och få uppmärksamhet. Inte för vår skull, utan för de asylsökandes skull. Vi behöver stoppa dessa vidriga massavvisningar. Så därför, om du orkat läsa den här långa texten, ber jag dig komma med nästa gång du ser eller hör något om en blockad utanför ett flyktingförvar. Jag kan inte lova att du slipper bli slagen eller hånad, men jag kan lova att om vi blir fler så kan vi faktiskt stoppa denna sjuka behandling av våra medmänniskor.”
- Tomas Lundström
Skrivet av Josefine 2011-09-17 | no kommentarer
Det slår mig emellanåt. Jag ska gifta mig. Om två veckor, typ precis nu, befinner vi oss mellan vigsel och fest. Skum grej.
Vi är inte riktigt igång än, känner jag. Med en väldig massa jobb och flytt så har liksom tiden gått till annat, men nu så – snart – ska vi snart vara på banan.
Och det är en sak som blivit så tydlig för mig i detta, i det jag faktiskt börjat pyssla med. Det finns så galet mycket jag inte kan. Och, jag inser det mer och mer, jag uppskattar verkligen yrkesskicklighet! Det är nåt vackert i människor som har hittat sin grej, som är bra på det och stolta över det. Jag vet att jag skrivit om det förut men jag går och är helt uppfylld av hela grejen.
Nu på förmiddagen gick jag och skulle köpa en gråtvänlig mascara. Det slutade med en hel bröllopssminkning, med tusen tips och idéer. De flesta kommer jag inte använda mig av alls, men oj, vad trevligt vi hade, Adel och jag (han var arab från Israel och jag blev sugen på att prata om helt andra saker än highlighters och ögonfransserum, men hursomhelst). Killen gillade sitt jobb, han fick mig att känna mig vacker och jag gick glad därifrån.
Och som jag tjatar, men än en gång slår det mig. Säger vi tack tillräckligt ofta? Visar vi uppskattning till alla dessa människor som gör det vi själva inte kan? Från busschaffisen till Ludwig på Åhléns som vet att det inte går att ha smokingskjorta till just den typen av kavaj. Liksom.
Skrivet av Josefine 2011-09-17 | no kommentarer
Igår ansvarade jag för en utbildningsdag för Livgivande Företag. Rolig samling kloka människor och massor av spännande samtal.
På förmiddagen hade vi Jörgen Krantz på plats som pratade om storytelling. Enormt intressant. Om ni någon gång – som kyrka kanske, till exempel – funderar på hur ni ska få fram ert budskap och väcka andras intresse, ring Jörgen. Jag har skitbra kontaktuppgifter till honom.
På eftermiddagen kom Emanuel Karlsten och talade om sociala medier. En del av mig kände att det var en waste att satsa en så sjukt kompetent kille inom området på en skara som oss där – let’s face it – de flesta av oss inte befinner oss på den arenan hela dagarna. Men det är så intressant och inte minst viktigt, tror jag, att få lite koll på kommunikation som den ser ut idag.
I slutet av sin föreläsning fick Emanuel frågan om hur man attraherar människor till sitt sociala media, sin blogg, facebook, sitt twitterkonto eller vad det nu är. Och då kom han med en bild som liksom blev så klockers för mig. Och som förklarade tydligt vad det är jag tror vi inom kyrkan så ofta gör fel när vi försöker nå ut. Jag fick inte ner citatet ordagrant men sensmoralen såg ut ungefär så här:
Nätet är som en stor fest. Du kommer inte till en fest och ställer dig och skriker ut din fråga som du brinner för. Du presenterar dig, deltar i samtal, lär känns folk och sen börjar du kanske introducera dina sakfrågor och det du klurar över. Likadant är det med sociala medier. Vi glömmer presentera oss först, glömmer berätta vilka vi är och vara intresserade av andra.
Så smart bild. Plötsligt fattar jag än lite mer. Skulle önska att samfunden plockade in Emanuel och lät honom förklara läget på nätet lite mer. Åtminstone de frikyrkosammanhang jag har ite insyn i skulle må så mycket bättre av att fatta den här grejen.
En annan sak, det måste vara guld att föreläsa i sociala medier. För man får svara ”jag vet inte” på nästan allt om man vill. För själva poängen är att vi inte vet liksom. Det går så fort, så den som siar framåt riskerar att göra bort sig. Skön grej. Och lite läskig.
Tack Jörgen och Emanuel för sjukt bra perspektiv!
Skrivet av Josefine 2011-09-15 | 3 kommentarer
Idag kraschade vår bil. Den började koka på motorvägen. Först trodde jag att det bara var vi som glömt fylla på vatten. Men kanske att det är värre än så, för efter massa påfyllda litrar och en verkstadscheck började den koka igen på en gång. De som kan mumlar nåt om ”topplock”.
Hursom. Detta fick mig att inse något. Jg stod mitt på motorvägen. Insåg att jag skulle bli timmar sen till min föreläsning. Jag var inte riktigt av vägen, och varje lastbil kändes som en fara. Jag hade inget vatten. Och kommer så på mig själv med att vara superglad över att det regnar. För jag kunde liksom hälla ut kaffet jag köpt mig, böja kaffemuggen lite och därmed samla upp regnvattnet som rann efter vägrenen. Efter sisådär en fyrtio minuter hade jag samlat typ två liter i 120 ösningar eller nåt, och då kom det dessutom lite hjälp (ensam, rätt ofarlig tjej får stå fyrtio minuter på motorväg innan hjälp, värt en fundering i sig men det är en annan sak, fina människor kom) och bilen gick igång igen.
Hela tiden jag stod där och öste hade jag bara en sak i huvudet. Han har slutligen kommit åt mig. Den där människan jag delar tillvaron med, han har krypit in under huden. Han har gjort mig… positiv. Jag har inte ens sett det hända. Jag har gått i godan ro och skrattat åt hans ”foten i kläm – jajjamän”-strategi i livet och tänkt att han väl lägger av snart. Och istället är det jag. Jag som blir så där onödigt… glad av mig.
Vet inte hur detta ska tacklas. Det är INTE roligt att få motorstopp på motorvägen. Det är INTE roligt att komma tre timmar för sent till ett jobb. Det är INTE roligt att bli dyblöt medan man samlar vatten och få skorna förstörda i diket. Och så står jag där och ser helt positivt på tillvaron. Det är som om något rämnar i mig. Var är min cynism? Min sarkastiska bittra snuttefilt? Ge mig den tillbaks!
Nåväl, jag ska nog hitta mina sammanhang. Bara obehagligt när det överfaller en så där. Varit så upptagen med att inte börja intressera mig för scoutstrukturer att jag inte ens såg detta lura bakom hörnet.
Bilen är numera död. Den tog sig ett par mil till men är nu på vilohem efter landsvägen mot Rimforsa. Tack för en fin sommar, fina Kar!
