Det har kommit ett nytt konfamaterial i dagarna! För konfirmationsgrupper och bönegrupper för unga och liknande. Det heter Vägens folk och är skrivet av Skander Kurtin och Magnus Sternegård. Jag har precis börjat läsa, bläddrar och kollar en massa. Och mitt första intryck är hur bra som helst! Magnus och Skander har en ton som varken klappar på huvudet eller mästrar, de har relevanta bilder, de ramlar inte i fällan att försöka verka tonårstuffa.
Och – innan man har läst allt liksom – den är fantastiskt illustrerad och designad av Mattias Käll. Man blir liksom sugen på att bläddra vidare.
Jag ska läsa mer ordentligt och återkomma men det är lite kärlek vid första ögonkastet. Det är inte ofta man möter skrivna texter som tar unga människor på allvar på ett så vist vis!
Kan inte släppa Tomas Lundströms rättegång här på bloggen ( i resten av tillvaron VILL jag inte släppa den). Nerikes Allehanda har publicerat det tal Tomas höll i rätten, ord för ord. Jag har fått Tomas tillåtelse att lägga in det även här. Gött att killen tar tillfället i akt att inte så mycket tala om sitt eget åtal, som om den politik han faktiskt protesterar emot!
”Förra året behandlade Migrationsverket fler än 30 000 asylärenden. Bakom dom här ärendena finns människor som lämnat sina hem, sina ägodelar, sina släktingar och på en mycket riskfylld resa tagit sig igenom Europa. Dom kom från länder som vi hör om varje dag på nyheterna. Från Irak, Iran, Afghanistan och Somalia. Av dom här 30 000 asylsökande fick 72% beskedet om att dom inte får stanna i Sverige utan ska avvisas.
Vissa av dom här avvisningar utförs som tvångsdeportationer av den oheliga allians som består av Migrationsverket, Polismyndigheten och Kriminalvården. Förra året tvångsdeporterades fler än 13 000 flyktingar. Bland dessa 13 000 var en betydande del personer från någon av Iraks minoritetsgrupper, t.ex. kristna. Dom här grupperna utsätts för daglig förföljelse och våld i Irak. Trots detta och högljudda protester från såväl Amnesty, Sveriges kristna råd och FN:s flyktingorgan fortsätter svenska myndigheter tvångsdeportera flyktingar tillbaka till Irak.
Det var i ett försök att få upp ögonen på Migrationsverkets personal och på de poliser som jag mötte som jag valde att kedja fast mig inne på Migrationsverket förra hösten. Jag ville få kontakt med dom personer som utför dessa tvångsdeportationer på order av Staten. Det tar lång tid att ändra lagar, och vi har inte tid att vänta. Människor deporteras i vissa fall till en mycket osäker situation, till förföljelse, till tortyr och ibland till död. Situtationen är akut! Vi kan inte vänta på politikerna. Vi måste agera själva. Jag ville med den här aktionen uppmana Migrationsverkets personal att vägra besluta om tvångsavvisningar. Och jag ville uppmana Polismyndighetens personal att vägra delta i utförandet av deportationerna.
Och idag vill jag vädja till er som fattar beslut i ärendet om mitt eventuella straff. Jag ber er använda era hjärtan istället för era lagar och paragrafer. Jag ber er att tänka på era medmänniskor. Jag vågar lova att om ni friar mig idag kommer det ge otroligt mycket mer uppmärksamhet åt frågan om deportationerna. Ni kan visa att inte heller ni godkänner att dessa deportationer sker i era namn. Det är vi tillsammans som kan stoppa deportationerna. Jag vill att ni ska vara med i kampen för en värld där ingen människa betraktas som illegal. Med den här rättegången får ni chansen att delta i den kampen.
Dagen idag erbjuder två möten, med delvis samma människor. Ska träffa ett företag som arbetar med ledarskap och utveckling i flertalet länder i västra Europa, berättar mer om det sen. Och ska sedan träffa norska och svenska representanter för Persolog, som håller på att etablera sig i Sverige, en resa som jag kommer att vara en ganska stor del av, vad det verkar.
Känns ruskigt skönt att lämna lådorna och datorn på köksbordet en stund och ge sig ut att träffa kreativa människor med mycket idéer. Hurra för goda möten!
Och om det blir så att det blir dagsböter för Tomas del så hoppas jag kunna dyka upp med smidigt sätt som man kan hjälpa till att bidra för att samla ihop dem fort, för de som vill vara med.
Dagen har haft en bra bevakning av hela grejen, tycker jag. Man har även frågat samfundsledare om vad man tycker om Tomas tilltag då han är både anställd av EFK Ung och kallar sig baptist, liksom. EFK svarar rätt undflyende, vilket nog ofta är fallet… Men Karin Wiborn gör det hon gör bäst, hon är kaxig och ödmjuk på samma gång. Hon är cool, den kvinnan!
Min vän Tomas sitter åtalad i en rättegång imorgon. För att han har låst fast sig själv på Migrationsverket i protest mot den svenska asylpolitiken. Han står åtalad för olaga intrång.
Jag är stört stolt över att Tomas är min vän. Han gör saker jag inte vågar eller är för bekväm för. Han går utanför cirklarna för det han tror på. Och han gör det ickevåldets väg. För att Jesus sa att vi ska. Jag försöker lära mig av honom. Och nu och då lyckas faktiskt hans agerande ge mig så pass mycket spark i baken att jag gör nåt, tar mig nånstans, ställer mig på barrikaderna en stund. Jag hoppas jag tar mig än mer åt det hållet.
I samband med rättegången imorgon anordnas en stödmanifestation utanför Tingsrätten i Örebro. Du kan läsa mer om den HÄR. Själv lämnar jag samma stad vid åttasnåret på morgonen för möten i Stockholm, vilket får det att knyta sig av skamkänslor i magen. Himla dåliga tid när allt är minutplanerat. Men är du i närheten – slut upp! Visa ditt stöd! För Tomas – och för alla de människor som ser oss som sin tillflyktsort, men som behandlas som något katten dragit in.
… i bloggandet. Ibland tänker jag att man liksom måste vara som en av de där stora bloggarna som skriver om att man bytt färg på strumporna så att det liksom smattrar till i folks RSS-läsare. Jag väntar på en tanke. Och jag får aldrig till en bra tanke när det är för mycket i huvudet.
Flyttider. Ihop med starta-jobb-tider. Taskig kombo. Lägenheter ska tömmas, målas, succesivt lämnas, möbler ska köpas, jobb ska säljas in, projekt ska slutföras. Det är en sån vecka liksom.
Och det är ju just såna veckor man passar på att testa nya saker. Så. Om du nån gång har funderat över hur mycket en fyrtioniospänns klappsstol från ett stort svenskt möbelvaruhus klarar när det kommer till att vara flytthjälp så kan jag härmed leverera svaret; mycket lite.
Och om du klurat över hur det känns att ramla – inte lite så där så man snavar och fastnar med benet i stolen – utan rakt bakåt, utan förvarning och med hela ryggen platt i golvet följt av bakhuvudet som nätt och jämnt missar lådan med tavlor så testa inte. Jag har gjort det åt dig. Det känns… halvbra. Lite förvånande först, men sen halvbra. Fallet är liksom frittfalltilt-högt däruppe från översta garderobshyllan. Man hinner tänka massor. Men sen blir det svart. Och sen upptäcker man att fötterna satt fast under ett av benen. Och att de inte är helt hela längre. Och sen att nedre delen av ryggen tog första smällen. Och sen blir man yr. Och sen sover man bra till halvbra. Och vaknar. Och upptäcker att man knappt kommer upp.
Så om du klurar på att göra dylika grej precis en sån vecka när det ska lyftas, flyttas, bäras, målas och röjas – tänk en annan vecka. Typ en skulle-ändå-bara-ligga-still-i-hängmattan-vecka. Och om dina anhöriga undrar på vilket humör du kommer vara efter händelsen så kan du svara dem; halvbra till direkt dåligt.
Och om du undrar över botemedel för händelsens konsekvenser så är den; mängder av Ipren, sömntabletter, snäll människa som stryker en över kinden samt långa självömkansfyllda blogginlägg.
Tillbaka efter en synnerligen kommunikationslös vecka på andra sidan Atlanten. Telefonen la av på Arlanda och datorn tog jag inte med mig för att jag… ja, tänkte att jag hade den i telefonen. Så, så gick det med det bloggandet från konferensen i Willow.
Men om kommunikationen med resten av världen var kass så var kommunikationen på plats desto bättre! Global Leadership Summit visade sig som vanligt från sin bästa sida och människorna som var där var fantastiskt sällskap.
Efter några extradagar i Chicago drog vi vidare till Denver i Pennsylvania där jag bodde en kortare period för en massa år sedan. Spännande att förflytta sig till en helt annan del av USA, och landa som i en helt annan värld.
På planet hem skrev vi ner bra läxor vi fått med oss från våra möten med människor. Mycket att tänka på och bära med sig. Men om allt det får jag återkomma. Har nu varit vaken i ett dygn och har den där berömda tidsomställningen i kroppen. Så dagen får ägnas åt adressändringar, flyttkartonger och svamliga mejlsvar. Sen – ska här levereras klokskap från goda talare!
Jag förstår mer och mer folk som säger ”om jag gifte mig idag så skulle jag göra det helt annorlunda”. Denna ickevälsignade valfrihet! Jag skulle kunna göra femton olika bröllop och vara nöjd med alla så länge jag fick ha samme man vid min sida
Aldrig någonsin har jag känt mig så insnöad i mig själv och mitt eget som de senaste månaderna. Ja, i ”mig”, faktiskt. Inte ens i ”oss”. För det är jag som är bruden. Och det är visst till mig man riktar all form av reklam och propaganda. Det gör mig lite galen. Det är visst jag som ska ha min drömdag. Han ska se till att den blir verklig. Vad handlar det om?
Jag vet att man skulle kunna göra allt superenkelt, ta med familjen och göra en snabb ceremoni nånstans. Extra enkelt med två fäder som båda innehar vigselrätt, liksom. Men vi VILL ju ha den där festen, det vill vi. Vi vill ha alla vänner på samma ställe. Så då står man här med alla besluten.
En sak som blivit tydlig för mig är hur mycket jag uppskattar yrkeskunnighet. Runt oss har vi folk som kan hår, smink, kläder, smycken och allt sånt där och som lyckas arbeta med det på sätt jag förstår. Som en konst, som nåt som lyfter livet och gör det skojigare och med mer knorr. Inte som om en ny ögonskugga skulle rädda världen som de där säljarna ma stöter på ibland när man försiktigt frågar runt bland diskarna. Jag är så tacksam för nätverket runtomkring oss, smickrad över alla som vill ge mig sin tid. Mig – inte en festival eller ett kyrkevent så där som det brukar vara – utan mig. Det är coolt.
Dagens beslut är hur det där håret ska vara nu när klänningen är bestämd. Mitt problem är ju dock att jag inte vet vad jag vill. Jag tycker det finns liksom tjugo vägar att gå, alla skulle vara fina. Och det jag inte vill ha verkar jag dras till. Jag hade två enkla idéer om vad jag inte skulle ha på min klänning. Och har nu köpt en klänning med just de två detaljerna. Så där ja.
Med andra ord. Det här är en skoj tid på många vis. Men en rätt stor del av mig längtar till den andra sidan det magiska datumet. När livet får handla om verkliga saker igen. Och inte så mycket om glitter och servetter. Inte så mycket om mig. I varje fall inte om vad jag har på mig och vad jag äter till middag.
