Norge
Skrivet av Josefine 2011-07-26 | no kommentarer
Nåt måste man ju säga. Man måste det. Och har, precis som alla andra, följt nyheterna paralyserad. Funderar på vad det här gör med ett folk. Gör det nåt med ett helt folk liksom? Med folket som sådant? Kan man mäta förändringen?
Fascinerad över Norges ledare som tycks hantera situationen med största möjliga fingertoppskänsla.
Och självklart är tankarna – mer än nåt annat – hos de där människorna vars liv slogs omkull. Att åka till en lägerplats och hoppas hitta sin dotter vid liv… Att se sina vänner dö… Att ha flera begravningar framför sig… Att få sms fyllt av skräck från den man älskar och inte kunna göra nåt…
Flera gånger i helgen har jag tänkt; ”Tänk om det var Frizon”. Och plötsligt blir det så sjukt verkligt och nära. Det måste vara precis så det är för dem som hade det här lägret som sin självklara plats för utmaning, gemenskap och påfyllnad. Alla hade känt någon, alla hade varit påverkade, alla hade pratat om ”före”och ”efter”. Så jo, något kan nog hända ett helt folk. Ett helt land kan komma i gungning.
Jag har en gång, när jag fortfarande var en av dem som ansvarade för Frizon, stått inför att området höll på att drabbas av en ganska otäck sjukdomsspridning. Det var mitt i natten och vi fick höra krassa läkare säga; ”om ni hittar ett fall har ni inte mer än trettio minuter på er förrän den personens liv hänger på en skör tråd”. Det är en av de mest absurda nätterna i mitt liv, tror jag. Tunnelseendet satte in, vi gjorde det vi var tvungna att göra efter bästa förmåga. Man satte ena foten framför den andra, fattade beslut, pekade med hela handen och kramades samtidigt på nåt vis. Försökte väga information, tysta och informera i lagom dos.
Efter ett par timmar kunde vi blåsa ”fara över”. Men jag har många, många gånger klurat på hur vi hade klarat en granskning i efterhand om något faktiskt hade hänt. Om media hade luskat i varje detalj, intervjuat alla chockade, hittat de värsta och mest detaljerade historierna. Jag är så tacksam att vi slapp, och självklart mest tacksam att inget riktigt illa hände någon av våra deltagare.
Men jag har insett att mina tankar och böner de sista dagarna mycket kretsat runt dem som var ansvariga där ute på ön. De som brinner så för det de gör, som förmodligen hade sovit så där lite, hade alla tentakler ute, de som gick på extraenergi med adrenalinet pumpande, hade koll på detaljer och helhet på en gång, hade dåligt samvete för att de fortfarande inte hunnit fixa den där utlovade bordet som de behövde i cafét, de som ibland stannade upp och med stolthet betraktade alltihop. De som måste ha blivit tunnelseende, satt ena foten framför den andra, fattat beslut, pekat med hela handen och kramats samtidigt. Och insett att det fanns inget, inget de kunde göra. Det blir svårt att andas på något vis.
Tänkte att man skulle skriva nåt klokt. Men orden tar slut. Så jag låter min far tala istället. Och jag är tacksam över att jag får ha en så klok man så nära mig. Och inser igen, att för att kunna förstå omfattningen av nån annans smärta behöver man byta ansikten på de där människorna i klippen och på bilderna. Det var inte min far som i panik satte sig i bilen ut till det där hotellet för att hoppas hitta sin dotter vid liv. Men det var en väldig massa andra fäder…
Gud, välsigna Norge. Välsigna varje far, varje mor, varje vän. Välsigna alla dem som inte vågar blunda i rädsla för skräckfilmen innanför ögonlocken.
”Låt oss be för förövaren att han vaknar upp över vidden i det han gjort i en sådan takt att han orkar med att förhålla sig konstruktivt till sin insikt. Vi får inte heller i denna vredens tid tappa bort förövarens närmaste. Mamman beskrivs som vänlig och social och grannar uttrycker sitt starka stöd för henne.
/…/
Ingen människa är en ö, så inte heller enskilda stater. När USA drabbades av terrordåden den elfte september 2001 valde landets ledning en rädslans strategi som har sänt sina chockvågor över världen allt sedan dess. Den som genomsyras av rädsla bär med sig den terror han säger sig vilja bekämpa. Om vi ser på varandra med rädsla ökar vi misstänksamheten och höjer garden mot dem vi möter. Rädslan ger därför också främlingsfientligheten fäste.Demokrati förutsätter öppenhet. Ännu denna sommar har svenska toppolitiker gått omkring fritt bland medborgarna i Almedalen, morden på Olof Palme och Anna Lind till trots.Blåögd naivitet? Om man så vill.Men också ett klokt beslut om att inte låta sig skrämmas.Vapen triggar våld. Vapenlöshet avväpnar.Stoltenberg sa sig vara stolt över att bo i ett land som har förmått stå upprätt i en kritisk tid. Det har han skäl till. Norge är välkänt och respekterat i världssamfundet för sin hållning i frågor som demokrati, fredsarbete, bistånd, flyktingmottagning och allmän hederlighet. Det har fått genomslag på många sätt. Därför är Norges reaktion på de förfärliga dåden i fredags betydelsefull också i ett globalt perspektiv.”
- Håkan Arenius, Dagen 20110726
