Trendbrott?

I åratal har vi matats med singelkulturen. Om att vara lycklig och singel till skillnad från föräldragenerationen som skulle lida i sina relationer och lojalt stå kvar. Inte minst TV har berättat för oss om det nya, goda livet. Serier som åttiotalets Alf, Cosby och Huset Fullt ersattes på nittiotalet och framåt med Seinfeld, Vänner och How I met your mother? Intrigerna flyttades från hemmet och tv-soffan till arbetsplatsen och puben. Karaktärerna gick från rosenkindade föräldrar till gymmande och festande karriärsmänniskor som ständigt bytte partner.

Kulmen kom 1998 med Sex and the city. Då sprängdes liksom de sista barriärerna. Singelkvinnor som inte bara brottades med en massa relationer, de var lyckliga medan de gjorde de och de hade en hejdlös massa sex.

Och vi har hängt på och lärt oss. Eller om det var TV som lärde av oss först, vem vet vem som speglar vem idag? Men mer än någonsin tidigare har vi talat om vikten av egna val, att vara individualist, att lämna så fort det inte behagar oss, att göra karriär först. Familj kommer sen, långt ner på listan, när allt annat är gjort. Och då är det en rättighet, något jag kan skaffa på samma sätt som jag skaffar en lägenhet i innerstad. Medelåldern för förstföderskor på Kungsholmen i Stockholm har länge legat på runt 38 år, till exempel.

Men nu verkar det som att det liksom vänder. Det började med babyboomen för några år sedan. Det blev plötsligt trendigt att ha barn bland 30-plussarna. Som en statusgrej, lite som en schysst accessoar. Och det blev hett med bröllop, gärna enligt amerikanska mått, så svulstigt och påkostat som möjligt.

Men nu tycks det fortsätta utifrån andra värden. Det är plötsligt mer och mer vanligt att gifta sig ungt, alltså riktigt ”frikyrkoungt” vid typ 22, och att bestämma sig för att för att hålla fast vid samma person för livet. Inte ”så länge det funkar” eller ”för att det är en kul grej”. Coolt. Jag läste en lång artikel om detta i SJs tidning av alla ställen häromdagen där trendanalytikerna menar att den yngre generationen nu gör uppror mot alla val och all splittring de haft i sin uppväxt. Inte för att det är hippt eller trendigt att göra tvärtom, utanför att man helt enkelt inte vill längre. I en värld som förändras blixtsnabbt och där allt är möjligt att påverka så vill man bestämma sig för åtminstone en sak, man vill veta vem man har närmast.

Gott. Och börjar man leta efter det så ser man att media hakar på. Aftonbladet hade nyligen en artikel om treårskrisen och hur man klarar den, inte längre med vinkel att det bara är att gå och ge upp, utan faktiskt med tanken om att det är värt att stanna och kämpa. Och med kloka analyser om vad det är vi liksom gjort mot oss själva.

– Man kanske inte är lika uthållig längre, på gott och på ont. När man tröttnar eller har problem, i stället för att försöka reda ut orsakerna, är det lättare att avsluta och påbörja något nytt, menar ABs relationsexpert Linn Heed.

Intressant. Och kul att se vart det tar vägen. När får vi se Cosby på TV igen?

  • http://ellenvingren.wordpress.com ellen

    ruggigt bra asså!

    splittrade i sin uppgift eller i sin uppväxt…?

  • anna

    ” Det är plötsligt mer och mer vanligt att gifta sig ungt, alltså riktigt ”frikyrkoungt…..” Vet att det tidigare var så att man inom vissa frikyrkor typ pingst, gifter sig väldigt ungt ”bara” för att det då blir ok att bo ihop och ha sex. Är det fortfarande så?

  • http://www.josefinearenius.se Josefine

    Ha ha Ellen, ändrat… Tack!

    Anna! Intressant fråga. Nja… alltså, absolut har man en syn på att sex hör hemma i en relation i livet generellt sett. Och framförallt tror jag att man tänker ganska högt runt äktenskapet och har som mål att bara vara gift en gång med en person. Man har inte smittats av ”vi satsar så länge dte håller”-kulturen på samma sätt i kyrkan som i resten av samhället. Samtidigt så tror jag att det där med att gifta sig för att få ligga har försvunnit mer och mer. Det handlar nog mer om att man tänker att man vill leva med den man träffar och att det finns flera människor som skulle kunna vara ens partner genom livet men man tänker att man liksom inte behöver prova fem – sex stycken för att hitta rätt. En tanke jag faktiskt delar och är stolt över!
    För egen del har jag varit singel till en bit över trettio och gillat det. Jag tror vi får vara olika helt enkelt, men visst är trenden fortfarande att gifta sig ungt i kyrkan.
    Tack för att du läste!

  • Pingback: I församlingens mitt — Josefine Arenius