Om Fyrke, mitt eget samfund och viljan till öppenhet

Skrivet av Josefine 2011-03-04  |  9 kommentarer

Det här är ett väldigt internt inlägg för dig som är insatt i Evangeliska Frikyrkan och ett samtal som just nu pågår på olika bloggar. Ignorera det om det inte intresserar dig alls!

Jag har funderat fram och tillbaka nu några dagar sedan jag kom hem från Kina. Ska jag lägga mig i Frykedebatten eller inte? Ska jag vara snäll och tyst eller ska jag säga nåt alls liksom?

För dig som inte hängt med. Jonas Lundström skrev den 20 februari en blogg där han – med stor framgång får man säga – myntade begreppet Fyrke. Han använder det som en benämning av det inom Evangeliska Frikyrkan som han uppfattar som Fyrkantevangelikalism – en rätt konservativ syn på kyrka, livsstil och evangelium. Stefan Swärd har bloggat till svar ett par omgångar och journalisten Carl-Henric Jaktlund har analyserat i ett par snygga bloggposter.

Jag tror egentligen att det som behöver sägas är sagt och jag vet inte om jag tillför så mycket. Men kanske att det går att understryka något. För mig ligger hela grejen i samtalsklimatet. Hur talar vi med varandra? Och det är det – inte skillnader i teologi – som varit min utmaning med mitt samfund de senaste åren. Det är hårda ord i bloggar, och så fort man då får hårda ord tillbaka så riskerar man – från alla håll emellanåt –  att ta rollen av ett offer som publikt ska slicka sina sår. Nån slags ”den som är med i leken får leken tåla” som inte tycks gälla alla deltagare. En del blir anklagade för att lägga locket på samtal men upplever det inte så själva. Min gissning är att det inte handlar om faktiska lock – man har inte slutat prata – men man använder en retorik som är väldigt svår att värja sig mot. Som man behöver vara riktigt tuff för att våga möta. Och det gör ont i mig. Och jag tror inte jag är så tuff, därav min tvekan att ge mig in i det.

För egen del handlar det väldigt tydligt om att jag ofta upplever att jag får på mig någon slags stämpel som väldigt sekulariserad. Om jag inte skriver under på det samtalsklimat och den retorik som de som – lite hafsigt – buntats ihop som Fyrke står för så är jag plötsligt ute på hal is i min tro. Jag tror inte tillräckligt mycket, håller på att förlora mig i världen, vill inte att andra människor ska möta Jesus. Jag har  läst massor av blogginlägg om och om igen och jag kan verkligen inte läsa in det på något annat sätt. Det gör mig sorgsen.

Jaktlund sammanfattar det ganska väl:

”Sekulariseringen är ett faktum, även in i kyrkans led. Det kan med rätta talas om en inre sekularisering. Men är det en förklaringsmodell att använda kring skillnaderna i Fyrke: Att Swärd och de som står nära honom inte är så sekulariserade medan de som tycker annorlunda är mer sekulariserade (för jag antar att det är just så han menar, jag kan inte läsa det på annat sätt)?

Jag är tveksam, mycket tveksam. Det tror jag är en ännu större förenkling än att tala om modern/postmodernt och generationsskillnader som förklaring.

Jag tror fortsättningsvis att detta mer handlar om hur man talar om tro och teologi än vad man egentligen tycker. Och jag tror fortsättningsvis att det är ett problem att blanda ihop Jonas Lundströms teologi och Fyrkeskeptikernas kritik, det är att blanda äpplen och päron.

Kritiken om Fyrke handlar inte om att vissa teologiska åsikter (de som Swärd beskrivit som ”klassisk kristen tro” och ”konservativa”) skulle vara fel eller märkliga, inte heller att Fyrkeskeptikerna nödvändigtvis tycker teologiskt annorlunda i grunden.

Det handlar mer om attityd (gentemot dem som tycker, tänker och resonerar än annorlunda i eller kring frågor) än om teologi.”

Precis så. För egen del – vad det nu har med saken att göra egentligen – så står jag väldigt mycket närmare Swärd i min teologi än Lundström. Jag tror faktiskt att jag och Stefan tycker lika på väldigt många punkter. Men jag uppskattar Lundsströms vilja att föra upp de här samtalen. För som han säger i sitt inlägg, vi har talat om detta mycket över kaffeborden – vi som visst är så sekulariserade – men vi har inte vågat eller bemödat oss med att hitta ett sätt att föra upp samtalet på en mer offentlig arena. Och jag har under flera år funderat över hur man ska kunna föra de här samtalen om konservatism/liberalism ur en fräschare synvinkel. För vad handlar det egentligen om? Visst vill vi väl alla att människor ska presenteras för en tro som håller?

Och jag vill inte ha några paneldebatter (tackade nej till en häromdagen), inga bloggkrig, inga skyttegravar och ingen pajkastning. För i allsindar, det här handlar om människor som jag tycker om och respekterar! Som jag delar väldigt mycket av mina värderingar med.  Som jag har sett upp till i många år.

Men den ledarkultur som jag ser i delar av mitt samfund skrämmer mig. För att jag inte vågar möta den riktigt och då tänker jag att något per definition är fel. Och jag vill hitta en angreppsvinkel. Jag vill tro att jag har med det att göra. För att jag faktiskt är en del av min rörelse. Och för att den – i allra högsta grad – är en del av mig.

Uppdatering: När jag skrev den här bloggposten hade jag fortfarande inte läst ifatt debatten helt. Nu har jag hittat en mängd inlägg som handlar om mig personligen. Hade jag sett dem innan hade jag nog valt att inte skriva. Blir så overkligt på nåt vis. Så bara.