Om Fyrke, mitt eget samfund och viljan till öppenhet

Det här är ett väldigt internt inlägg för dig som är insatt i Evangeliska Frikyrkan och ett samtal som just nu pågår på olika bloggar. Ignorera det om det inte intresserar dig alls!

Jag har funderat fram och tillbaka nu några dagar sedan jag kom hem från Kina. Ska jag lägga mig i Frykedebatten eller inte? Ska jag vara snäll och tyst eller ska jag säga nåt alls liksom?

För dig som inte hängt med. Jonas Lundström skrev den 20 februari en blogg där han – med stor framgång får man säga – myntade begreppet Fyrke. Han använder det som en benämning av det inom Evangeliska Frikyrkan som han uppfattar som Fyrkantevangelikalism – en rätt konservativ syn på kyrka, livsstil och evangelium. Stefan Swärd har bloggat till svar ett par omgångar och journalisten Carl-Henric Jaktlund har analyserat i ett par snygga bloggposter.

Jag tror egentligen att det som behöver sägas är sagt och jag vet inte om jag tillför så mycket. Men kanske att det går att understryka något. För mig ligger hela grejen i samtalsklimatet. Hur talar vi med varandra? Och det är det – inte skillnader i teologi – som varit min utmaning med mitt samfund de senaste åren. Det är hårda ord i bloggar, och så fort man då får hårda ord tillbaka så riskerar man – från alla håll emellanåt –  att ta rollen av ett offer som publikt ska slicka sina sår. Nån slags ”den som är med i leken får leken tåla” som inte tycks gälla alla deltagare. En del blir anklagade för att lägga locket på samtal men upplever det inte så själva. Min gissning är att det inte handlar om faktiska lock – man har inte slutat prata – men man använder en retorik som är väldigt svår att värja sig mot. Som man behöver vara riktigt tuff för att våga möta. Och det gör ont i mig. Och jag tror inte jag är så tuff, därav min tvekan att ge mig in i det.

För egen del handlar det väldigt tydligt om att jag ofta upplever att jag får på mig någon slags stämpel som väldigt sekulariserad. Om jag inte skriver under på det samtalsklimat och den retorik som de som – lite hafsigt – buntats ihop som Fyrke står för så är jag plötsligt ute på hal is i min tro. Jag tror inte tillräckligt mycket, håller på att förlora mig i världen, vill inte att andra människor ska möta Jesus. Jag har  läst massor av blogginlägg om och om igen och jag kan verkligen inte läsa in det på något annat sätt. Det gör mig sorgsen.

Jaktlund sammanfattar det ganska väl:

”Sekulariseringen är ett faktum, även in i kyrkans led. Det kan med rätta talas om en inre sekularisering. Men är det en förklaringsmodell att använda kring skillnaderna i Fyrke: Att Swärd och de som står nära honom inte är så sekulariserade medan de som tycker annorlunda är mer sekulariserade (för jag antar att det är just så han menar, jag kan inte läsa det på annat sätt)?

Jag är tveksam, mycket tveksam. Det tror jag är en ännu större förenkling än att tala om modern/postmodernt och generationsskillnader som förklaring.

Jag tror fortsättningsvis att detta mer handlar om hur man talar om tro och teologi än vad man egentligen tycker. Och jag tror fortsättningsvis att det är ett problem att blanda ihop Jonas Lundströms teologi och Fyrkeskeptikernas kritik, det är att blanda äpplen och päron.

Kritiken om Fyrke handlar inte om att vissa teologiska åsikter (de som Swärd beskrivit som ”klassisk kristen tro” och ”konservativa”) skulle vara fel eller märkliga, inte heller att Fyrkeskeptikerna nödvändigtvis tycker teologiskt annorlunda i grunden.

Det handlar mer om attityd (gentemot dem som tycker, tänker och resonerar än annorlunda i eller kring frågor) än om teologi.”

Precis så. För egen del – vad det nu har med saken att göra egentligen – så står jag väldigt mycket närmare Swärd i min teologi än Lundström. Jag tror faktiskt att jag och Stefan tycker lika på väldigt många punkter. Men jag uppskattar Lundsströms vilja att föra upp de här samtalen. För som han säger i sitt inlägg, vi har talat om detta mycket över kaffeborden – vi som visst är så sekulariserade – men vi har inte vågat eller bemödat oss med att hitta ett sätt att föra upp samtalet på en mer offentlig arena. Och jag har under flera år funderat över hur man ska kunna föra de här samtalen om konservatism/liberalism ur en fräschare synvinkel. För vad handlar det egentligen om? Visst vill vi väl alla att människor ska presenteras för en tro som håller?

Och jag vill inte ha några paneldebatter (tackade nej till en häromdagen), inga bloggkrig, inga skyttegravar och ingen pajkastning. För i allsindar, det här handlar om människor som jag tycker om och respekterar! Som jag delar väldigt mycket av mina värderingar med.  Som jag har sett upp till i många år.

Men den ledarkultur som jag ser i delar av mitt samfund skrämmer mig. För att jag inte vågar möta den riktigt och då tänker jag att något per definition är fel. Och jag vill hitta en angreppsvinkel. Jag vill tro att jag har med det att göra. För att jag faktiskt är en del av min rörelse. Och för att den – i allra högsta grad – är en del av mig.

Uppdatering: När jag skrev den här bloggposten hade jag fortfarande inte läst ifatt debatten helt. Nu har jag hittat en mängd inlägg som handlar om mig personligen. Hade jag sett dem innan hade jag nog valt att inte skriva. Blir så overkligt på nåt vis. Så bara.

  • Viktor

    Ett bra inlägg tycker jag.
    Jag får nog klassa mig själv som en fyrkis.

    Vad är problemet med samtalsklimatet upplever du?
    Och vilka frågor gäller det?
    Teologiska, livsstilsfrågor, vilket fika ska vi ha på gudstjänsten?
    Alltså, är det allmänt problematiskt samtalsklimat, eller är det inom vissa områden?

    Hur tycker du att man ska föra samtal?

    Är det fel att jag som fyrke säger att någon annan har fel?

    Det kan ju tolkas som att jag har en väldigt taskig attityd.

    Men taskiga attityder kan väl alla ha, inte bara de fyrkisar som håller sig till ”klassiskt kristen tro”.

  • http://www.josefinearenius.se Josefine

    Hej Viktor!

    Tack för din kommentar och ditt schyssta tonfall. Jag har under dagen tagit mig igenom hela bloggsmatalet som pågått medan jag varit borta och känner mig lite nedslagen i skorna.
    Jag tror att jag – efter lite tankar fram och tillbaka – väljer att lägga ner min röst i detta just nu. Jag orkar inte riktigt, märker jag. Men något litet:

    Dina frågor är superrelevanta och viktiga. Jag tror att grundproblematiken ligger i att vi väljer att missförstå varandra istället för att göra vad vi kan för att förstå. Och samtalet – eller debatten i de sämre exemplen – rör sig på två plan. Teologiskt och retoriskt. Teologiskt är jag själv ganska mycket Fryke. Men retoriskt önskar jag att vi kunde hitta sätt att vrida och vända på tillsammans. Att ställa frågor ihop, be varandra förklara, inte ta för givet, inte klumpa ihop.

    Jag måste alltid få tänka att någon annan har fel, oavsett min egen ståndpunkt. Och jag tror att det finns bibliska sanningar. Jesus gudom upplever jag vara en sådan. Men frågan kanske är HUR man gör det? Om man kommer och skarpt tillrättavisar utan att först ha ställt frågor kring om man har förstått och uppfattat rätt? Där ligger mycket tycker jag.

    Mejla mig gärna om du vill fortsätta samtalet. Jag försöker inte vika undan. Ångrar bara så smått mitt försök till offentligt tänkande i frågan.

    Önskar dig allt gott!
    Josefine

  • Carl Lindahl

    Men hur dåligt samtalsklimat kan det vara egentligen? Jag känner inte alls igen mig i denna ”debatt” om det dåliga samtalsklimatet. Kanske är det för att jag alltid hållit med ”fyrkantsevangelikalerna” som jag aldrig blivit utsatt? I ett annat frikyrkosamfund har jag blivit kallad både dum och helt enkelt avvisats som en av ”efk-pastorerna” i samfundet. Bara för mina ärliga frågor om vart man egentligen vill, både teologiskt och rent praktiskt. Jag kanske var för fyrkig?

    När har du upplevt samtalsklimatet som riktigt illa? Är det enbart på bloggar, eller i verkliga livet också? (och är inte alla bloggar ganska ”fyrkiga” i så fall?) Hur är det på missionsskolan? (har aldrig läst där)

  • http://www.josefinearenius.se Josefine

    Hej Carl!

    Vad gott att du inte känner igen dig! Det är givetvis bara en stor glädje om människor känner sig lyssnade på och rättolkade.

    Oj, jag gjorde det svårt för mig när jag gav mig in i detta.

    Jag tror jag förklarar lite här ovan vad jag menar. Att inte ställa frågor, utan att påstå. Att hålla ”försvarstal” istället för samtal. Att debattera istället för att samtala. Och jag är fullt medveten om att jag själv ägnat och ägnar mig en del åt detta med. Jag söker ärliga vägar ur den typen av polariserngar.

    Ärliga frågor om riktning tycker jag låter hur vettigt som helst, fortsätt med det, tycker jag!

    Självklart blir samtalen på bloggar ofta tillspetsade, vi glömmer att våra tonfall inte kan läsas in och onödiga missförstånd uppstår. Ibland är det väldigt mycket lättare att prata. Något som både Elsander och Swärd vittnat om efter deras Helvetesdiskussion, till exempel. Vad gäller de här frågorna i EFK så kan jag ibland uppleva att klimatet på representantsskapsmöten och liknande inte har varit det lättaste. Å andra sidan förlorar jag kanske min rätt att uttala mig då jag har valt att inte lägga mig i de samtalen.

    Jag tror – det är min fasta övertygelse – att alla vill varandra gott här. Och att vi alla längtar efter att vår tro ska få smitta av sig på andra. Min önskan är att vi mer och mer ska hitta kloka sätt att mötas i samtalen.

    Önskar dig en riktigt trevlig helg,
    Josefine

  • http://www.josefinearenius.se Josefine

    Och just, vad gäller skolan!

    Jag har läst där tre terminer. Jag tror jag var en av deras jobbigaste elever… Ifrågasatte mig själv, var trött och sliten och lite uppgiven i tillvaron just då efter en väldigt intensiv arbetsperiod.
    Möttes av omsorg, bön och – viktigast för mig just då – människor som var beredda att ta samtalen med mig. Brottas med mig, lyssna och fundera tillsammans. Jag är väldigt, väldigt glad för den tiden och tacksam att jag fick hantera min trötthet på en plats som kunde ta den och som tydligt visade mig på Jesus.
    Det är min subjektiva bild, men för mig har skolan varit mycket viktigt för min tro och för min personliga gudsrelation.

  • bea

    Tack Josefine! Kom ihåg att Din röst behövs!
    Jag är uppväxt i ett kristet hem och har levt församlingsliv med allt vad det innebär av kyrkliga aktiviteter såsom ungdomsverksamhet, gudstjänster, väckelsemöten, städa kyrkan, servera fika etc. Besökt Löttorp, Torp, Hönö you name it! Jag har inte lämnat tron, men den tar sig andra uttryck och jag har lämnat allt detta ”runtomkring livet”. När jag läser debatterna som förekommer på olika ”kristna bloggar” känns det så befriande att inte vara med i frikyrkan längre! Jag är så innerligt trött på alla tvärsäkra åsikter i ena eller andra riktningen. Varför håller man på ”på detta viset”?

  • Pingback: Klassisk o ursprunglig kristen tro, Fyrke o anarkism « Stigen

  • Pingback: Det svåra bloggandet – eller konsten att vara konservativliberal — Josefine Arenius

  • Pingback: några tankar om fyrke « fakiren fabulerar