Det svåra bloggandet – eller konsten att vara konservativliberal

Igen. Det här är ett rätt internt inlägg kring den debatt som går under benämningen Fyrke. Ignorera inlägget om det samtalet inte känns intressant för dig.

Inser igen att det är svårt det här med att samtala i text utan tonfall eller ansiktsuttryck. Jag tror att vi på flera sätt har fått se det igen de senaste dagarna, vi som på ett eller annat vis engagerats av samtalet kring Fyrke. Framförallt blir det svårt när samtalet handlar om flera saker samtidigt och trådarna är svåra att hålla isär.

Jag har – som engagerad inom Evangeliska Frikyrkan – under några år klurat på hur man bäst möts mellan generationer, åsiktsdiken och etiketteringar för att samtala om vad vi gemensamt vill. Jag har saknat en öppenhet för att tala om vision, syfte, vägen framåt och vår gemensamma tro. Jag har ibland upplevt att det samtalet istället har handlat om gränser och regler, ekonomi och något slags vaktande på varandra i moralfrågor och liknande. Det har varit lite av en sorg för  mig. Har varit – och är.

För jag tror att det är – i bloggformatet – svårt att hitta en angreppsvinkel på vad jag menar. Man riskerar att antingen gå till rena personangrepp, om man väljer att ta upp konkreta situationer där man upplever att locket har lagts på, eller att bli flummig och svävande i sina beskrivningar för att undvika dylika angrepp. Jag har valt det senare. För att jag tvivlar på att bloggformatet eller debattartiklar eller liknande är rätt forum för att ta upp enskilda samtal och händelser hursomhelst. Men kanske har jag ibland misslyckats ändå.

För någon vecka sedan skrev Jonas Lundström en första blogg om det han kallar Fyrke. Jag upplever att han i den har ett gäng poänger. Bland annat så delar jag upplevelsen med honom att det, de senaste åren, har funnits några personer som har tagit sig större mandat än andra att berätta vad som är rätt och fel (om jag tolkar Jonas rätt, vill säga). Jag tycker mig ha sett det i några olika scenarion som, bland annat har gällt samtal mellan Stockholm- och Göteborgsförsamlingar, samtal om vårt teologiska seminarium och liknande. Jag har upplevt att det varit en nästan lite sträng samtalston och det har använts maktspråk som är svåra att både möta och värja sig mot. Jag har aldrig trott att någon velat någon annan illa, men jag har upplevt att det har varit mycket pekfingrar.

Jag skrev en kommentar i Jonas blogg om att jag var glad att han lyfte de här frågorna och att jag också kände igen mig i delar av det han beskrivde. Jag hyste – och gör fortfarande – en förhoppning om att det kunde bli en öppning för fortsatta samtal live om samtalsklimatet i vårt samfundet.

När jag skrivit den kommentaren i Jonas blogg drog jag till Kina en vecka och funderade inte så mycket mer på det. När jag sedan kom hem såg jag att samtalet fortsatt och skrev en kommentar i min egen blogg men jag backade inte och läste hela debatten. Sen fick jag ett par samtal från människor som frågade om jag var ok och hur jag mådde. Jag fick också ett par mindre trevliga meddelanden. Det visade sig att Jonas skrivit en ny blogg där han berättar vart han står teologisk i ett gäng olika frågor. Och att Stefan Swärd sedan skrivit en blogg där han lite svepande berättade att jag ger Jonas mitt bifall.

Och här blir det ju plötsligt problem. Det här det börjar blandas äpplen och päron, som Carl-Henric Jaktlund skrev. För när jag läser Lundströms trosförklaring är det faktiskt ganska så lite som jag delar med honom i just det hänseendet. Framförallt vad gäller synen på Jesus och på treenigheten. Vi har kort och gott väldigt olika syn på Jesus. Och det är helt ok i sig förstås, men för mig blir det mycket märkligt att indirekt tillskrivas åsikter jag inte har. Och i och med Swärds kommentar var ihopbuntningen ett faktum. Plötsligt fick jag en massa påhopp på min teologi som jag liksom inte hade uttalat mig om alls.

Och jag vill svara på även den frågan, som några efterlyst, den om vart vi står trosmässigt. För jag har enorm respekt för Jonas, men just där är vi väldigt olika. Jag tänkte dock att det krävs en del mer tid för mig att fundera över hur och om jag ska skriva en kommentar till det han skrev den här gången. Och fortfarande kände jag att spåret om det öppna samtalet var det som engagerade mig mest och som jag ville hålla kvar i. Jag ville inte tappa det och hoppades att samtalet kunde få handla om det. För där har Jonas öppnat för något viktigt, tror jag.

Ibland känner jag mig konservativliberal. Jag delar nog till stor del teologi med rätt många av dem som fått Fyrkestämpel på sig i de här samtalen. Mer än jag gör med några av dem som vägt på andra sidan gungbrädan. Men mitt sätt att se på samtal, mötesplatser, uttryck och val tycks ibland vara rätt liberalt. Och det är som att springa framåt och tillbaka på gungbrädan. Konservativ och liberal på samma gång.

Kanske borde det säga oss något om att det är dags att slänga ut begreppet? Dags att sluta stirra oss blinda på gränser – oavsett om vi gör vad vi kan för att tänja dem eller för att dra in dem – och istället försöka göra vad vi kan för att stirra mer på Jesus? Kanske är det sags att vi slutar bunta ihop varandra i åsiktsgrupper och försöker se varandra som individer? Försöka lägga ner termer av svart och vitt, bra och dåligt, konservativt och liberalt? Faktum är att jag tror att vi skulle kunna få väldigt mycket bra gjort tillsammans.

Har haft ett långt samtal med Stefan Swärd på telefon ikväll. Som alltid blir ju allt så mycket lättare då. Stefan beskrev sin sida av saken och var väldigt mån om att vi skulle landa rätt. Jag fick beskriva hur ledsen den slarviga ihopbuntningen gjorde mig, fick en chans att förklara lite hur jag tänker och också att be om ursäkt för de ihopbuntningar som jag gjort och gör emellanåt. Det var ett bra samtal som jag är tacksam för. Jag upplevde att vi möttes och den där självklara respekten och goda viljan fanns ju liksom där från start.

Läxan? Jag tror att vi lite till mans behöver vänja oss vid att den här bloggvärlden är på riktigt. Med många läsare på din blogg har du makt. Makt att forma människors tankar om andra, makt att riva ner och bygga upp. Och vi behöver inse att de där nyanserna inte alltid kommer fram i skriven text. Min upplevelse är att både Swärd och Lundström går lite för långt den här gången, nu ikväll efter vårt samtal ser jag att Swärd utnämner Lundström till sektledare och jo – Stefan, det är att gå för långt igen. Tycker jag. Men det har gått för långt även från andra hållet. Både med de personliga påhoppen och de svepande domarna över kristna. Nu skriver, till exempel, Jonas att 99% av kristna är ointresserade av att göra det Jesus säger och det… ja, vad ska man säga, liksom? Stenar och glashus på något vis. Kanske att det är bäst som någon föreslår – att mötas på riktigt. Och på ett sätt som inte gör att bästa retorikern eller ordsvadaren vinner.

För egen del är just den här grejen avslutad nu. Jag ber om ursäkt om jag uttryckt mig klumpigt efter vägen. Jag har stor respekt för alla inblandade, är tacksam för goda samtal och hoppas fortfarande på de där gemensamma funderingarna om hur vi kan höja taket i vår gemenskap. Men nu – nu ska jag dricka te och äta mackor.

  • tomas

    josefine! jag tycker du skriver klokare än många och balanserar på rätt sätt och reder ut vilka som egentligen är de viktiga frågorna i den här diskussionen. jag uppskattar det mycket.

  • Pingback: Fyrkedebatten – sista rundan? | Stefan Swärd

  • http://www.efsidag.blogspot.com Andreas Holmberg

    Jag ser två saker här: samtal och ifrågasättande av kristen tro eller viss EFK-teologi (även Jesus´ gudom, ”Treenigheten” och ”helvetet”) måste få föras och framföras öppet, ja, bör verkligen göra det. Så klart. Vi lever i ett fritt land och lite får man våga. Från alla håll. Stefan Swärd vs Jonas Gardell t.ex.

    Sen kan samtal och debatt leda till konsekvenser. Särskilt för den som gör anspråk på att leda eller företräda en rörelse. Det är inget konstigt med det. Varje samfund har en teologi – sin egen eller någon annans. I ett liberalteologiskt sammanhang kan jag inte klaga på om jag blir avpolletterad från div. uppdrag – eller aldrig kommer i fråga – om jag framför ”konservativteologiska” uppfattningar om t.ex. helvetet. I ett mer klassiskt kristet sammanhang – jämfört med Spong och Hammar åtminstone – får jag på samma sätt finna mej i att bli ifrågasatt som ledare eller t.ex. pastor eller Frizonsgeneral om jag förloras uppdragsgivarnas – samfundsledningens eller församlingens – förtroende. OCH DET ÄR INGET KONSTIGT ELLER HOTFULLT MED DET! Att släppa in och acceptera vissa villoläror (som man inte nödvändigtvis driver själv) kan vara liktydigt med att själv förkunna dem. Åtminstone får man då också acceptera att de inom några år dominerar samfundets förkunnelse. (Enligt utvecklingskedjan acceptans-likställighet-dominans-monopol).

    De teologiskt liberala i Svenska kyrkan är nu väldigt stränga mot avvikare i ämbets- och dopfrågan. Och alltmer även i äktenskapsfrågan. Inte helt ologiskt, för tar man fan i båten får man också ro honom i land (fan här syftande på de konservativa). Och man kan inte begära att de teologiskt liberala ska vara lika slappa i sin kyrko- och lärotukt som de konservativa var…

    Som sagt: Varje kyrka har en teologi – sin egen eller någon annans.

  • Viktor

    Hej!
    Jag tycker att du är klok och jag håller med dig i mycket.
    Problemet som jag ser det, att om det ska vara ett öppet samtal så måste det vara på lika villkor.
    Det innebär att den som är konservativ måste få vara det. Och den måste få uttrycka sina åsikter, likväl som den icke-konservative.
    Problemet är ju att om jag som är konservativ säger att jag tycker något är fel, exempelvis i en livsstilfråga som samboskap eller liknande, då är jag helt plötsligt otolerant och okänslig och använder maktspråk etc.

    Visst, att tysta ned andra åsikter, att köra med falskt spel och manipulation osv ska självklart avslöjas och tas itu med.

    Men om problemet handlar om att den som är mer ”liberal” ska få vara det, men den konservative inte ska få vara det. Då blir det inte på lika villkor.

    Det var Lundström som började med att kritisera fyrkantiga konservativa kristna.
    Man vill ha ett öppet och tolerant klimat, men bara på sina egna villkor. Får fyrke vara sig själva? Uttrycka att de tror på tydliga gränser?
    Eller är man otolerant då?

    Sedan reagerar jag också på att du tycker att det är ”helt okej” att Jonas har en syn på Jesus som är totalt heretisk. Hur kan man efterlysa mer Jesus-centrering om man inte är bekymrad över detta?
    Om man inte tror på Jesu gudom mm, så kan det inte vara samma Jesus.
    Jag vill också ha mer Jesus-centrerat, men i så fall vill jag att det ska vara den sanne Jesus.
    Inte new-age Jesus, eller bara-männiksa-och-inte-Gud-Jesus eller någon annan av de Jesusar som finns.

    Att älska Jesus innebär också att reagera på att någon ger en falsk bild av honom. Det handlar inte ytterst sett om lära, utan om en kärlek till Jesus och sanningen.

  • http://www.josefinearenius.se Josefine

    Hej på er!

    Tack Tomas!

    Andreas och Viktor – Jag är så väldigt mycket mer med er än ni tror. Jag tror att det liksom är det som blir hela problemet.

    Min upplevelse är nämligen att det är väldigt få av dem som på något vis ställt upp på att det finns en problematik med Fyrkegrejen egentligen har ett problem med att man säger ifrån, Viktor – tro det eller ej – men jag lever i precis samma problematik som du. Jag är ofta den i mina sammanhang som tycks lite ”mer” konservativ (i brist på bättre ord) och som ständigt klurar på hur man säger såna saker. HUr sätter jag ner foten och markerar i frågor där jag tycker att vi som vänskapskrets tänjer onödiga gränser och liknande? Det ÄR svårt.

    Men igen – det handlar om hur det görs. Jag upplever att mycket av de samtal som förts den senaste veckan har förts på ett hårt och pekfingervisande vis. Man har ställt väldigt lite nyfikna frågor men hoppat till väldigt snabba slutsatser. Jag tror det är kontraproduktivt. Inte bara för att man liksom ska vara snäll och trevlig, jag är inte emot en konflikt i sig för det kan vara väldigt konstruktivt, men jag tror att på det sätt det nu har gjorts så gräver alla bara ner sig mer i sina skyttegravar. Och det är det samtalsklimatet som jag uppöever har blivit lite för vanligt på sistone.

    Om någon av er finns i Stockholmstrakten så möts jag gärna och berättar mer om hur jag tänker. Jag tror inte att vi är så långt ifrån varandra!
    Önskar er allt gott/
    Josefine

  • Thomas Arvidsson

    Hej Josefine!
    Vill bara säga att jag känner igen mig själv i mycket av det du skriver här ovan. Vi får helt enkelt våga fortsätta vara både konservativa och liberala. (vad de orden nu står för…men vi vet ju vad vi menar 😉 )

  • http://www.josefinearenius.se Josefine

    Tack Thomas!

    Just rätt nedslagen i skorna en vända till efter att ha förstått att det tydligen är lysande att berätta för folk att jag är oförståndig och ytlig… 🙂 Åh, vad jag ber för att vi ska förstå varandra i detta nånstans efter vägen.

    Önskar dig allt gott!

  • http://sofiafranzen.wordpress.com Sofia

    Bra skrivet! Jag uppskattar särskilt den goda vilja som du demonstrerar. Efter att ha läst lite andras bloggar tycker jag att du visar prov på väldigt goda ledaregenskaper jämfört med vissa andra. De kan skriva tänkvärda saker men de har inte samma klokhet som du. Tack för att du inger hopp.

  • http://www.josefinearenius.se Josefine

    Tack Sofia! 🙂 Hoppas vi alla kan hitta en god ton och en stor vilja att förstå varandra. Det ber jag om för egen del. Önskar dig allt det goda!!

  • Pingback: Pratar ni en massa utan mig? — Josefine Arenius