Den attraktiva tvåsamheten

Jag har alltid brottats lite med att jag inte lockats så av tvåsamhet. Ja men… som jag tjatat om förr… Jag har alltid känns nån slags påtvingad förväntan av att längta efter den och nåt slags yttre tryck att falla in i ramarna fast jag själv tvekat rätt rejält inför det av olika anledningar. Jag har några riktigt fina förebilder i livet, såna som får det att verka som himlen på jorden men med stora gnuttor realism insprängt. Men jag möter då och då också par som liksom helt går upp i sin nära värld och närmaste familj (tro mig, jag skulle bli precis likadan, det har bara inte varit nåt jag längtat efter, men jag förstår verkligen att det är lätt hänt). Eller par som måste tycka lika i allt, eller som formats så av varandra att de inte går att skilja åt. Allt det där är förstås väldigt ok och ett val man själv gör. Och är det nåt livet har lärt mig så är det att inte ha prestige. Jag kommer kunna bli precis likadan själv. Kommer kunna välja det stolt och vilja ha det så. Men när andra singelkompisar har avundats det där nära, gulliga så har jag själv känt mig väldigt tveksam. Tänkt att det måste gå att hitta en balans mellan det där superprivata som läcker ut i det offentliga, som typ facebookuppdateringar och sånt, och det offentliga som man vill ska påverka det innersta. Både och har sin givna plats. Men det ena måste väl inte utesluta det andra? Eller?

Och så faller man dit plötsligt. Precis så där som jag tänkt att det måste hända om det ska hända. Snabbt. Utan möjlighet för mig att värja mig, tänka efter eller dra i nödbromsen. Och plötsligt upptäcker man att livet är ett annat. Och även om det är på tok för tidigt att ropa någon som helst form av hej angående framtiden så är det en intressant resa att upptäcka vad det gör med en att vara två. Vilka kanter som filas av, nya sidor som kommer fram. Och jag måste säga att jag – så här långt  – är så väldigt tacksam för att jag liksom är samma. Att inte världen är på rosa moln eller att jag plötsligt vill se till snabbt att alla andra går samma väg eller att mina prioriteringar helt skiftat. Jag är nog tryggare. Lugnare. Galet tacksam. Tänker lite annorlunda om framtiden. Men fortfarande allt det där andra också. Och så här långt är jag glad för att det är just så det är.

Men den där attraktiva tvåsamheten. Den senaste veckan har jag fulkomligt marinerats i den. På resande fot i Kina med ett gäng där merparten har hållit samma person i handen i decennier har jag som aldrig förr blivit fylld av goda exempel och förebilder. Jag har träffat människor som i presentation av sig själva väljer att säga; ”Jag är nog framförallt lyckligt gift”. Jag har fått goda råd från dem som har försökt både en och två gånnger och hittat ett lugn i vilka de är. Jag har pratat familj och vardagsliv med dem som gått igenom stor sorg, jag har fått råd från människor som fortfarande – fyrtio år senare – håller varandra i handen som fnittriga tonåringar. Jag har fascinerats av givna roller där inget behöver uttalas. Jag har glatt mig över par som villigt öppnar upp sig och bjuder på sig själva och varandra utan att skapa någon ”femte hjulet”-känsla hos andra. Jag har skrattat tillsammans med folk som driver hejdlöst med varandra för att i nästa sekund inte kunna dölja sin stolthet över sin livskamrat.

Och alla dessa människor  – upplever jag – var på en gång i det stora och det lilla. Lika engagerade i världsfrågorna som i färger på billiga scarves. Gråtandes tårar för orättvisa system och skrattandes över fåniga hattar. Med blicken öppen för nya människor vetandes vad de har. Och i vanlig ordning upptäcker jag att det är så jag lär mig. Genom att se på andra, testa själv, och få följa andras goda tankar.

Jag har ju mött det förr. Är ständigt omgiven av bra exempel. Men det blev så tydligt när jag fick vara mitt i det så intensivt en stund. Och jag tänker att de relationer jag beskådat är som kinesisk gymnastik. Smidigt böljande fram och tillbaka utan ryckiga rörelser.

Jag vet. Jag har inte sett så mycket på en vecka och jag romantiserar säkert. Men jag tänker, marinerad som jag är, att det där vill jag ha. Jag önskar så att jag – vi –  kan få engageras av både det stora och det lilla. Inte låta vardagslivet ta över från en värld som behöver oss men samtidigt ha våra prioriteringar fullkomligt klara för oss. Få vara galet stolta och självständiga på samma gång. Falla in i de roller vi väljer för att vi vill det – inte för att samhällstrender berättar för oss hur det ska vara.

Det finns något oerhört attraktivt i en tvåsamhet som inte bara är till för sig själv. Som hämtar kraft i det, känner lycka och glädje i det och som vet att där finns den första lojaliteten. Men som också vågar och vill finnas till för andra. Som vill förkovra sig, utamana att växa och hitta ny inspiration. Som inte har behov av korta tyglar.

Jag vet. ”Kom igen när ditt liv är fullt av hämtningar, lämningar, VAB, föräldramöten och dygnetrunt-aktiviteteter”, säger du. Mm… nog sant. Kanske därför jag vill påminna mig nu – om jag nu någon gång i livet skulle hamna i den karusellen – så att jag liksom kan gå tillbaka och hålla mig själv ansvarig.

För jag tänker att jag vill leva ett liv där jag kan bli lika upprörd över sakers tillstånd som jag blir överlycklig över tulpanerna på bordet. Eller är jag bara naiv?