Så svarar Gud

Skulle ringa en person jag bara mött nån enstaka gång häromdagen. En snubbe som jag liksom bara träffat i större folksamlingar och som jag inte var säkert på om den kunde koppla mitt namn till mitt utseende.

Jag tycker inte om att ringa folk överhuvudtaget. Jag är bra på människor live. Och via mejl. Men inte särskilt bra i telefon. Så jag brukar liksom öva. Repetera några gånger innan vad jag ska säga. I det här specifika fallet insåg jag också att bästa oddsen för att personen skulle veta vem jag var, var att presentera mig via den där typen jag är kär i eftersom de har en relation sen längre tid tillbaka. Så det övade jag på. Det var bara det att jag tänkte ”pojkvän” om honom i mitt huvud (vilket ju är sant i och för sig) men vilket fick konsekvensen att jag – i mina övningsrepliker – hörde mig säga att jag var hans pojkvän, inte hans flickvän. Ja, men ni fattar ju själva. Jag och telefoner är ingen bra deal.

Så till slut letade jag upp numret, ställde mig i en bra position vid fönstret och laddade; ”Ja men hej, det är Josefine Arenius, jag är ju FLICKvän till”, repeterade jag hundra gånger snabbt i huvudet medan signalerna började gå fram.

– Hej Josefine, svarade det glatt i andra änden.

Jag blev liksom tyst. Kom av mig helt. Någon gång måste personen i fråga haft anledning att lägga in mitt nummer i telefonen. Så när jag ringde var jag liksom redan känd.

Det blev ett bra samtal. Så där enkelt och självklart som jag ju visste egentligen, men min telefonnervositet tycks inte växa bort ändå.

Och det slog mig sen. Att det måste vara så Gud svarar. Utan några som helst andra jämförelser med personen jag ringde. Men jag tror ibland att vi får för oss – när vi inte talat med Gud på ett tag – att vi måste förklara oss. Nästan presentera oss på nytt. Berätta hela historien om hur det är, vilka vi är. Och så säger Gud bara ”hej”. Som en gammal kompis. Som man kan börja direkt med, utan några omskrivningar eller förklaringar. Han svarar, beredd att ge sig in i samtalet.

Som någon som vetat hela tiden.

  • Maria

    Fint skrivet, det berörde!
    Kram

  • http://www.josefinearenius.se Josefine

    TACK 🙂