Hejdlöst intressant EFK-analys!

Det här är ett mycket internt inlägg för dig som tillhör Evangeliska Frikyrkan eller möjligtvis någon annan del av frikyrkligheten. Jonas Lundström har i ett blogginlägg gett sig på att analysera EFK. Och – även om jag inte är med till punkt och pricka – så är det med stor sorg jag får medge att jag ger honom väldigt många rätt.

Jag drömmer om att vara en del av en rörelse där alla tankar får komma fram. Visst måste en del saker få vara rätt. Vi måste stå för vissa gemensamma sanningar. Men jag är så trött på den märkliga fångenskap vår ideologi har tyckts hållits i de senaste åren. Jag är trött på att kritik av en viss sort möts med någon slags högstämd tystnad eller känsla av ”påhopp” som ska tas personligt från ett gäng pastorer som tycks hålla varandra om ryggen. Jag är trött på att det tycks ok att bygga höga trösklar och peka finger åt andra. Är det inte en högskolerektor så är det en göteborgsförsamling eller nån enskild individ. Och kritiken i sig kanske kan vara ok. Det är sätten att reagera på motkritiken. Med nån slags offermentalitet. Med att säga att man inte har makt. Med att skaka med underläppen och känna sig påhoppad. Inte alltid förstås. Men nu och då.

Flera av dem som jag upplever håller vår rörelse smått fången är gamla idoler till mig. Människor jag har beundrat sedan jag var liten. Och som jag fortfarande hyser den största respekt för vilket gör det än tristare. Jag vet ju vad vi kan göra tillsammans egentligen. Men jag vill också än en gång vädja till dem som kanske är ytterligare tio år äldre. Ni fina fyrtiotalister som gjorde Riksting och ordnade årskonferenser. Ni som har tänkt till, tänkt om, förlorat prestigen och har en massa vishet att komma med. Ni som blev bagare, mäklare, journalister och lärare… Kom tillbaka. Vi behöver er.

För jag gillar ju EFK. Och vi måste kunna hitta sätt och få det här att funka. Jag tror ju det.