dåligt samvete och smärtsam ärlighet

Sitter på tåget till fina Örebro. Solen tokstrålar och gör det svårt att se skärmen. Nichole Nordeman sjunger i lurarna och jag laddar för en av årets roligaste jobb – en självförtroendeföreläsning på Örebro Universitet. Livet är kort och gott sjukt bra.

Och mitt i alltihop så fullt av dåligt samvete. För att jag ligger efter med bloggandet. För att jag inte fått klart min hemsida. För att jag sölar när jag dricker kaffe på mornarna. För attt registren inte är klara. Så mycket i starten av livet som egen företagare handlar om discipln. Och jag har ingen. Allt annat är roligare. Finns så mycket att skriva. Så mycket att drömma om. Annat kort och gott.

Och just idag. Också dåligt samvete för bristen på mitt eget engagemang. För min egen egoism. Inatt försökte femtio människor stoppa utvisningen av 20 irakier från förvaret i Märsta. De borde ha varit minst 51. Jag borde förstås ha varit där. Det finns ingen som helst ursäkt för att så inte var fallet. Och jag sitter här bländad av solen och funderar på vad det är för fel på mig. Varför har jag så svårt att ta mig ur min komfortzon?

FN protesterarNära vänner till mig protesterar. Jag skriver en rad om att det gör mig sorgsen på Facebook. Kom igen, fröken Arenius, bättre kan du!

Jag är bra på olyckor. Fixar att vara först på plats. Adrenalinet kokar och är på min sida. Jag styr upp. Gör rätt saker. Blir fokuserad. Men en planerad konflikt. Nåt jag vet innan kommer bli tungt. Att se någon i ögonen som kommer få sitt liv omkullkastat. Det är något i mig som tar stopp.

Om jag ska vara helt ärlig – jag var för feg för att åka ut till Märsta igår. Inte i rädsla för polisen. Eller för handfängsel. Men för att jag inte vågar se på. Hur sjukt är inte det? Ursäktade mig med att jag hade planer sen länge. Som om de inte skulle gå att kullkasta? Gud, hjälp mig. Är jag så rädd för andras olycka att jag inte ens kan se på när det händer? Var är min stolthet? Min tro på det goda i världen? När tanken på att se makten föra iväg människor till förmodlig förföljelse får mig att stanna inomhus. Det borde få mig att göra precis tvärtom. Det gör ont att ens skriva det. Men satt här och rannsakade mig själv en stund. Och hittade ingen annan förklaring.

TACK fina människor som var på plats igår. Tack för att ni vågar. Lär mig hur man gör.

Och tills jag blivit stor nog – vi måste hjälpas åt! Vad mer kan vi göra? Vad finns för oss fegisar? Vem skriver vi till? Vilka upprop skriver vi på? Vilka kanaler kan vi höras i? Vart börjar vi?