Veckan fortsätter bara så där roligt. Lyx att få såna veckor så här i början av sitt egetföretagande. Idag har jag dock gjort ett litet avstick från det jag vanligtvis brukar göra. Jag har varit på Götabro Bibelskola och pratat om musik. Jag hade ett par år i början av 2000-talet när jag jobbade heltid med musik från, framförallt, kristna artister och nu fick jag möjlighet att möta en massa nutida och framtida kyrkliga unga ledare och prata om musikens plats i kyrka och samhälle.
Jag ska ärligt säga att jag var lite fundersam på om de skulle haka på. Tänkte att det väl bara är nördar som jag som tycker det är intressant att återuppleva massa gamla nittiotalshits från den snäva kyrkogenren. Men jag tror att dte var fler än jag som hade väldigt, väldigt roligt. Och vi fick till ett gäng mycket bra samtal. Om vad det är ok att lyssna på? Vad man ska llåta sig influeras av? Om vem som har bestämt vad jag tycker? Hade kunnat hänga kvar hela dagen.
Hade satt ihop en liten lista med nostalgilåtar, viktiga för historieskrivningen och utlovade den här på bloggen. Så, om någon av er som var med hittar hit – HÄR är listan! Och textblad och powerpoint-presentationer kan ni också få om ni vill. Bara att mejla. Och vill ni läsa mer på samma ämne så sök på måndagsartist här i bloggen så dyker det upp en del till. Tack för en superrolig dag!
Minns ni Ted Haggard? Pastorn som talade enormt illa om homosexuella och som sedan blev påkommen som just homosexuell själv. Han har gett en intervju i amerikanska GQ. Kan inte bestämma mig för vad jag ska tycka. Hjälp mig.
Igår var det så där roligt igen. Hade en halvdag med en grupp inom Kriminalvården. De var iväg ett dygn för att jobba ihop sig och titta framåt inom den verksamhet de arbetar i.
Vi hade galet roligt. Eller – jag hade kul och jag hoppas de hade det också. Vi var ett tjugotal och talade om mål, värderingar, hur man kommunicerat inom arbetslaget och vilken förbättringspotential det finns för att arbeta tillsammans. Vi blandande samtalen med övningar och gruppfunderingar.
När jag satt i bilen på väg hem kunde jag inte låta bli att glädja mig över att åtminstone några av de som har hamnat snett i livet och behöver hjälp med att komma rätt igen möts av kloka, insiktsfulla människor som trivs ihop och som alla har ett gemensamt mål att hjälpa sina medmänniskor vidare i livet. Hurra för alla er som gör ett så bra jobb för andra!
För övrigt. Så här dåligt medietränad får väl ingen människa vara? Och – killen är ansvarig för att Sverige just nu beter sig fullkomligt vidrigt mot människor som desperat behöver vår hjälp. Expressen har räknat till att Billström säger exakt samma sak17 gånger?! TIll slut blir han avbruten av nån vänlig pressekreterare som väl inser det uppenbart pinsamma när han inte tycks komma nån vart. Känns det tryggt på något vis överhuvudtaget?
Ibland måste man bara få stanna upp och se vad man har. Mitt i min sörja av dåliga samveten som jag just nu traskar runt i så är livet så där väldigt bra.
Sitter på sängen i en tröja som luktar galet gott bara för att den minner om trygghet och framtid.
Slöskriver saker jag inte måste för att jag är sugen på det.
Gör en spellista med bra psalmer för att en kollega bad om det och kommer på vilken skatt det finns där och vilken Gud vi har som det i sekel skrivits så kärleksfullt om.
Tittar ut på solen och tänker att mitt enda borde är en promenad.
Samlar ihop den gångna veckans möten i bakhuvudet och tänker att sen – snart – ska jag skriva ner allt som de resulterade i. Tacksam över att känna mig efterfrågad och uppmuntrad.
Man – jag – behöver en påminnelse ibland. Om livet. Det där som pågår hela tiden.
Trevlig helg!
Uppdatering: Hembakta bullar! Jag glömde skriva hembakta bullar. Mycket stolt fikandes här i lugnet.
Sitter på tåget till fina Örebro. Solen tokstrålar och gör det svårt att se skärmen. Nichole Nordeman sjunger i lurarna och jag laddar för en av årets roligaste jobb – en självförtroendeföreläsning på Örebro Universitet. Livet är kort och gott sjukt bra.
Och mitt i alltihop så fullt av dåligt samvete. För att jag ligger efter med bloggandet. För att jag inte fått klart min hemsida. För att jag sölar när jag dricker kaffe på mornarna. För attt registren inte är klara. Så mycket i starten av livet som egen företagare handlar om discipln. Och jag har ingen. Allt annat är roligare. Finns så mycket att skriva. Så mycket att drömma om. Annat kort och gott.
Och just idag. Också dåligt samvete för bristen på mitt eget engagemang. För min egen egoism. Inatt försökte femtio människor stoppa utvisningen av 20 irakier från förvaret i Märsta. De borde ha varit minst 51. Jag borde förstås ha varit där. Det finns ingen som helst ursäkt för att så inte var fallet. Och jag sitter här bländad av solen och funderar på vad det är för fel på mig. Varför har jag så svårt att ta mig ur min komfortzon?
Jag är bra på olyckor. Fixar att vara först på plats. Adrenalinet kokar och är på min sida. Jag styr upp. Gör rätt saker. Blir fokuserad. Men en planerad konflikt. Nåt jag vet innan kommer bli tungt. Att se någon i ögonen som kommer få sitt liv omkullkastat. Det är något i mig som tar stopp.
Om jag ska vara helt ärlig – jag var för feg för att åka ut till Märsta igår. Inte i rädsla för polisen. Eller för handfängsel. Men för att jag inte vågar se på. Hur sjukt är inte det? Ursäktade mig med att jag hade planer sen länge. Som om de inte skulle gå att kullkasta? Gud, hjälp mig. Är jag så rädd för andras olycka att jag inte ens kan se på när det händer? Var är min stolthet? Min tro på det goda i världen? När tanken på att se makten föra iväg människor till förmodlig förföljelse får mig att stanna inomhus. Det borde få mig att göra precis tvärtom. Det gör ont att ens skriva det. Men satt här och rannsakade mig själv en stund. Och hittade ingen annan förklaring.
TACK fina människor som var på plats igår. Tack för att ni vågar. Lär mig hur man gör.
Och tills jag blivit stor nog – vi måste hjälpas åt! Vad mer kan vi göra? Vad finns för oss fegisar? Vem skriver vi till? Vilka upprop skriver vi på? Vilka kanaler kan vi höras i? Vart börjar vi?
Galet skoj jobb idag igen! Föreläsning på Örebro Universitet på temat ”Om jag inte lyckas då?”. 90 minuter om hur man kan tänka runt studier, framtid, relationer och karriär så där i början av en ny utbildning. HUr kul som helst. Och riktigt spännande samtal.
Jag har ett ganska skojigt jobb ändå! Tack alla ni som kom!
Jag lever i en värld där ideellt engagemang är mera regel än norm. De flesta runtomkring mig – jag själv också – är engagerade i någon förening, kyrka eller organisation och lägger ganska många timmar på det engagemanget. En del av mina vänner lägger motsvarande en halvtidstjänst eller mer i månaden på gratisjobb! Och jag hyllar det. Har själv gjort det förut och saknar det ibland.
Jag tänker inte att vi ska börja ersätta de där timmarna, arvodera fler eller ordna en massa förmåner. Min egen upplevelse – från teatervärlden och kyrkan som är de två sektorer som fått mitt engagemang – är att det är den bästa möjliga skola man kan få. Jag har lärt mig styrelsearbete, lojalitet, att tas på allvar, ansvar, och en hel massa annat förutom sakkunskaperna som improvisationsteater, budgethantering, regitricks eller marknadsföring. Det ÄR en ära att få vara med liksom, och vi ska inte tycka syns om folk som lägger massor av sin tid, det är ju faktiskt hur skoj som helst!
Men – om jag nu vänder mig till kyrksammanhanger som jag är mest rotad i – jag tror vi måste lära oss att se alla dessa människor mer. Uppskatta, berömma, positivt utvärdera. Komma med förbättringsförslag, lägga oss i, dunka i ryggen. Erbjuda ledarutbildningarna, fortbildningsdagar och – vila ibland. Nu och då säga att det är ok att strunta i, att vara ledig, att göra annat.
Färre och färre vill vara ledare i våra kyrkor. Och många vet inte ens vad som händer på samfundsnivå. Samtidigt som några få jobbar ihjäl sig. Får tårar i ögonen bara någon nämner ordet ”söndagsskola” för man vet att man är ansvarig och alla har förväntningar men man tycker inte att någon ser eller stöttar upp ändå. Någon annan blir inte ens glad över den där förtroendefrågan till ytterligare en styrelse för man vet att dte bara innebär flera sömnlösa nätter och kritik när det går dåligt men sällan beröm när det går bra.
Att engagera sig ideellt är något av det roligaste man kan göra. Men hur får vi det att faktiskt funka också? HUr får vi ledarskap i församlingar och organisationer att verka attraktivt och inte som ett gäng oöverstigliga berg?
Jag vet. Det har varit så där tyst igen. Med flit den här gången. Helgerna behövde nåt annat än att jag satt och slog på min dator. Det var ett sånt läge. Jag har spelat spel istället. Oväntat åkt lite scooter. Gått långa promenader. Förundrats över livet och undret vi blir påminda om.
När jag var liten hade vi en kassett som låg i bilen och som tillhörde mina favoriter. Jag kallade den för ”gubben på stolen”. Det var Börge Ring. Han satt på en pall i ett hörn på omslaget. Och så sjöng han om att allting har sin tid. Med texten snodd så gott som rakt av från Predikaren berättade han om livets gång. Och om det viktiga i att allt måste få ha sin tid.
När jag ser tillbaka på året som ligger bakom och ser framåt på vad jag kan hoppas och tro om 2011 så blir jag förundrad över Guds tid. Jag har alltid i bakhuvudet trott nånstans att Gud har koll, att hans begrepp om tid är ganska olika vårt och att - om jag bara väljer att släppa kontrollen lite grann – så kommer var sak hamna på sin plats.
2010 blev på många vis ett falla på plats – år. Och 2011 blir året då platserna liksom kommer att testas. Föll saker rätt liksom? Så mycket är idag som det inte var för ett år sedan. Från ett fast jobb med fina kollegor och rätt tydliga ramar på Telefonplan till eget företag och datorn i knät i en liten etta i Vasastan ett år senare. Från ”ett halvår i taget” i fröken Arenius huvud till ”om tre år kanske vi kan…”. Och den stora tacksamheten – i mitt fall – ligger i att livet har gott från gott till gott. Det var bra förut. Är så galet bra nu. Så har det inte alltid varit. Men just 2010 blev det så. Det var året då bra blev bra. Rentav ännu bättre.
I min favvovers i Bibeln står det:
Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut. (pred 3:11)
Jag tror på det. Mer än någonsin. På Guds tid. Och inte som vi misshandlar den ibland. När vi säger till varandra; ”bara du slappnar av och slutar hoppas på det här eller det här så löser Gud det ska du se” eller ”det är när du minst anar det det händer”. Utan på Guds tid som i; om jag förvaltar det jag har fått, gör det bästa jag kan av vad jag har framför mig och vågar tro och förlita mig på att jag finns mitt i en utmärkt uttänkt tanke – då får Gud göra allt skönt i rätta stunden.
Och ibland tror jag att vi behöver det där avbrottet, det där jullovet eller den där resan för att inse att psalmisten har rätt. Ibland är det läge att bara vara stilla och veta att Gud är Gud, upphöjd över folken, upphöjd över jorden.
Att få vara med. Det är bra stort. Välsignat 2011 allihop!
