Folk, fall nu neder…
Skrivet av Josefine 2010-12-24 | no kommentarer
… och hälsa glatt din frihet.
Riktigt mäktiga ord det där. God jul allihop!
Skrivet av Josefine 2010-12-24 | no kommentarer
… och hälsa glatt din frihet.
Riktigt mäktiga ord det där. God jul allihop!
Skrivet av Josefine 2010-12-23 | no kommentarer
Läser bloggar och kommentarer kring Kristdemokraternas Framtidsrapport. Intressant på många vis, ska bli spännande att se vart partiet tar vägen framöver. Framförallt med ett ungdomsförbund som känns så väldigt långt ifrån moderpartiet, hur tusan hanterar man sånt liksom? Om KDU skulle få nån form av makt i Sverige skulle jag – efter att ha mött dem under sommarens valkampanjer – bli rädd (se där, lite partipolitisk propaganda från mig så här innan julafton).
Men en sak fick mig att hoppa till. Det hävdas i framtidsrapporten att många unga väljare som förut röstat på KD nu vänder sig till Miljöpartiet. Och jag läser kommentarer från unga Kristdemokrater som undrar hur i allsindar framtidsgruppen har kunnat komma fram till något korkat. Så här kommer mitt jultips till er; Åk till Frizonfestivalen!
På Frizon tror jag mig kunna lova att ni kan finna dem i hundratal, om inte tusental. Unga människor som tycker att miljö, rättvisa och öppna gränser är viktigare än konsumtion och föräldrapenning. Och som nog gärna skulle vilja hitta ett parti att rösta på som stod för familjens bästa och tron på individen men som skräms av paneldebatter där KDU-representanter förordar vapenexport eftersom ”konsumtion i sig är ju bra”.
Tänker jag. Som för övrigt röstade på båda sidor om höger- vänsterskalan i år ifall nu någon vill placera in mig i fack.
Skrivet av Josefine 2010-12-08 | no kommentarer
Var inne på det här förra veckan också. Men inatt greps ett stort gäng hemlösa i Köpenhamn för att polisen skulle utreda om de hade rätt att vistas i Danmark överhuvudtaget. De grepss i n n e på ett härbärge. Ickedanska medborgare göre sig nämligen icke besvär på härbärgena.
Hur långt ifrån detta är vi i Sverige? När är vi där? Säg att vi aldrig någonsin kommer dit. Snälla, säg det.
Skrivet av Josefine 2010-12-07 | no kommentarer

Satt och scannade igenom lite favoritsidor på nätet och hamnade hos Relevant Magazine i vanlig ordning och den HÄR artikeln. En före detta lovsångsledare skriver om lovsång, manipulation och tillbedjan som blir handling. Ett ämne vi talat en hel del om förr i svenska kyrkor men inte desto mindre intressant.
This is where it gets interesting. As a former worship leader, and occasional speaker, I tend to feel as though I’ve done something right when the congregation is at this point, when people are feeling confronted by emotions. However, both Ezra and Nehemiah responded, “Don’t weep and carry on … go home and prepare a feast, holiday food and drink; and share it with those who don’t have anything: This day is holy to God. Don’t feel bad. The joy of God is your strength!” (excerpts from Nehemiah 8: 9-10, The Message). At a moment in which a captive audience was experiencing a heavy, emotional response to Holy Scriptures, Ezra could have easily utilized these emotions to hammer the message home. In fact, to some of us this may seem like a wasted opportunity. I would not have batted an eye if Ezra instead responded with: “Do you finally see our brokenness? Can you see how we have failed to live up to our covenant with the God who brought us out of exile? Repent! Change your ways!”
Det verkar finnas några eviga diskussioner inom kyrkan. En av dem är den om den egna helgelsen och tillbedjan kontra handlingar för att skapa en bättre värld. Jag är helt övertygad om att de båda både går att och måste förenas. Som Martin Smith i delirious? uttryckte det nån gång (även om jag inte minns det ordagrant); ”sann tillbedjan leder alltid till hjälp för de fattiga”.
Manipulation i alla dess former är destruktivt. Tillbedjan är vackert och ett sätt för oss att andas. Vårt uppdrag är att finnas till för dem som behöver oss. Hur går ekvationen ihop?
Skrivet av admin 2010-12-07 | no kommentarer
Alltså, jag vet… Några av er trycker nog bort mig ur RSS-flödet nu efter allt tjat om Jars of Clay. Det går lite i skov. Och nu är jag mitt i ett. Deras musik har inte funnits på Spotify förut (mer än nån låt från nån samlingsskiva så där) men nu är allt plötsligt där och det bara rasar över mig så sjukt ljuvliga textrader att det känns som att det är mitt livs mission att få ut raderna till alla som missat dem.
Så, nu har jag gjort en topplista. Omsorgsfullt och i ordning. Och för er som är lika fast som jag; jag vet att jag utelämnat de tidiga skivorna. De har aldrig fastnat hos mig på samma vis och jag har fullt upp med att försöka bli mätt på de nyare. HÄR är den! Förvalta den väl. Sug på varje ord.
(Har också tillåtit ett gäng covers att ta plats, för att de görs så bra liksom. Som den inledningsvis superskumma versionen av ”It is well with my soul” som blir galet bra om än något dansbandsmässig. Som ”I’ll fly away” med fina Sarah Kelly. Som ”All my tears” som hyllas varsamt eller versionen av ”All I want is you” som är bättre än originalet.)
Och några smakprovsrader att suga på för dig som fortfarande inte är övertygad:
”I needed water to rinse these stains/ But only blood could remove what’s spillin’/ And pardon me the blame/ Amazing grace, I feel you coming up slowly now/ Like the sun is risin’, heat on my face”
”Poor enough to gain the treasure/ Enough a cynic to believe/ Confused enough to know direction/ The sun eclipsed enough to shine/ Be still enough to finally tremble/ And see enough to know I’m blind/ It’s just enough to be strong/ Should the world rely on faith tonight”
”I don’t have a line of prospects that can give some kind of peace/ There is nothing left to cling to that can bring me sweet release
I have no fear of drowning, it’s the breathing that’s taking all this work”
”I woke up from a dream about an empty funeral/But it was better than the party full of people I don’t really know.”
”Sometimes I can not forgive and these days mercy cuts so deep”
”You know I’ve been unfaithful/ Lovers in lines/ While you’re turning over tables/ With the rage of a jealous kind/ I chose the gallows to the aisle/ Thought that love would never find/ Hanging ropes will never keep you/ And your love of a jealous kind”
”I use one hand to pull you closer/ The other to push you away/ If I had two hands doing the same thing/ Lifted high, lifted high”
”I have a broken disposition/ I’m a liar who thirsts for the truth/ And while I ache for faith to hold me/ I need to feel the scars and see the proof”
”You’re my shirt iron-on, I’m the tick, you’re the bomb/ You’re the L and the V, I’m the O and the E/ Am I speaking clearly?”
”Lesson one – do not hide/ Lesson two – there are right ways to fight/ And if you have questions/We can talk through the night/ So you know who you are/ And you know what you want/ I’ve been where you’re going/ And it’s not that far/ It’s too far to walk/ But you don’t have to run/ You’ll get there in time/ In time, to wonder where the days have gone/ In time, to be old enough to wish that you were young/ When good things are unraveling, bad things come undone/ You weather love and lose your innocence/ There will be liars and thieves who take from you/ Not to undermine the consequence/ But you are not what you do/ And when you need it most
I have a hundred reasons why I love you/ If you weather love and lose your innocence/ Just remember – lesson one”
”All my failures won’t condemn me/ Or leave me paralyzed and bound/ When I’m at my worst/ Your Love, it finds me first”
”Is it still my turn/ I think I’m the last one left to learn/ That the life I lose/ Is the least of my concerns”
”If there is any peace, if there is any hope/ We must all believe, our lives are not our own/ We all belong/ God has given us each other/ And we will never walk alone”
”We can’t go on, it seems this conversation’s done/ It’s so hard to win these fights and love you at the same time/ So take my hand till grace makes her way to bend/ Till the things I’ve set to ruin only lead to my own end”
”Baby, don’t you cry ’cause I got it all figure out/ You’ll always make me sad, but that’s what true love is all about/Rivers never fill the oceans, but oceans always feel…/ The waters reaching deep inside them, I guess they always will/ Loves a constant mission, truer words were never spoke”
Skrivet av Josefine 2010-12-01 | 2 kommentarer
Jag kan inte låta bli att kommentera den HÄR artikeln i Aftonbladet. En av deltagarna i ”Bonde söker fru” talar om sin självkänsla.
En fantastisk krock mellan människa och kvällstidningsjournalistik. Och en vinnare i kategorin ”märkligheter som händer när det vardagliga ska möta nöjesskvallret”.
Hon tycks berätta så sansat. Och det låter lika enkelt som klokt. Och AB försöker vända till det till en sensation men lyckas inte alls.
I och med ”Bonde söker fru” har Ann-Katrin fått både bekräftelse och uppvaktning. Men hon är inte säker på om detta har gett henne bättre självkänsla.
– Jag vet inte. Inte sämre i alla fall, säger hon.
Viktigast tycker bonden det är att inte stressa fram en relation. Det ska kännas rätt och få växa.
– Man har ju andra glädjeämnen i livet, så man får lägga fokus på det i stället, säger hon.
Så där bara. Ibland tror jag att kyrkan står för nån slags realationsstress á la Aftonbladet. Vi letar sensationer och målet är – liksom i tv-såporna – den välsignade tvåsamheten. Och tvåsamheten i sig är förstås bra och god, om den är mellan två människor som ska ha varandra, men hetsen dit är oftast minst sagt detruktiv. Och är det verkligen där hela vår självkänsla ligger? Ska ligga? Eller finns det andra parametrar för vår identitet som vi lätt tappar bort ibland i vår relations- och bekräftelseiver? Kan livet vara lyckligt och självkänslan god även för den som frivilligt eller ofrivilligt lever ensam? Men det där har jag ju tjatat om förr.
Tyckte bara att Ann-Katrin sa det så bra på nåt vis. Och att kvällspressen liksom inte alls fattar grejen.
Inget nytt under solen alltså.
Skrivet av Josefine 2010-12-01 | no kommentarer

Hela den här sociala media-snurren gör mig matt över hur vikigt det har blivit att känna till folk, över att kunna förmedla kontakter. Det har liksom blivit ett kapital i sig. Jag har blivit så less på att höra ”du jag känner en kille som känner en som en gång sa att…” När jag för typ fem år sedan började arbeta på ett konsultföretag i Örebro så störde jag mig ganska snart på att det alltid tjatades om vem man kände. Det var så vansinnigt viktigt med nätverk.
En dag i fikarummet sa jag ifrån. Sa att jag tyckte det var galet fånigt med denna tävlan om vem som kände flest och bäst människor. Min snälle, väne chef tittade på mig en stund och sen sa han typ; ”Du, håll tyst. Så länge du är med i en frikyrka har du ingen som helst talan i den här frågan”.
Jag tvingades ju inse att killen hade rätt. Nästan vad vi än pratade om så hade jag ju faktiskt nån kontakt att komma med. Nån ägde husen vid universitetet som vi tänkte hyra rum i, nån hade en reklambyrå, nån kunde hjälpa oss med it-lösningar och så vidare, och så vidare… Jag är med i ett av Sveriges största inofficiella nätverk. Jag hade bara inte riktigt sett det på det viset. Inte som ett nätverk.
Igår skrev Patric Forsling en lysande krönika om Facebook i Dagen. Jag både känner igen mig och håller inte med. Visst finns faran med Facebook – och resten av vårt hysteriska nätverkande – att vi bygger livet utifrån en arena där allting utgår från JAG – vad kan JAG få ut av det här? Men jag tror också att – vist använt – är våra nätverk, såväl på nätet som afk, en guldgruva. Om vi kan tänka bort att bygga våra egna varumärken hela tiden (för det gör vi, att säga något annat är lögn) och om vi kan tänka bort tävlingen som består i att den som känner flest vinner så är det ganska coolt att se vad allt nätverkande kan ge oss.
Jag fick min Stockholmslägenhet via Facebook, och blev av med min Örebrolägenhet samma väg. Mer eller mindre dagligen är nätet ett sätt att koppla ihop folk. Visst går det att utnyttja, visst kan det bli en ständig jakt på prestige och tjänster möjliga att inkassera. Men om vi för en stund förutsätter att vi är goda och generösa människor – visst är det väl rätt trevligt ändå?
Jag är på väg in i en ny fas av livet (återkommer om det inom kort). Och jag har insett att genom att bara snurra ett helt varv runt på platsen där jag står så får jag syn på massor av människor redo att hjälpa mig. Inte för att jag har tjänster att begära in, utan av den enkla anledningen att de tycks tänka; ”Jag har fått en massa hjälp, dags att hjälpa tillbaka”. Och det är så gott. Många av dem rör sig i en frikyrkosfär, andra har jag haft förmånen att arbeta med på andra sätt. Men alla tycks de bära någon slags insikt om att nätverken – om rätt använda – ger oss massor av möjligheter att växa som människor.
Så jag hade nog fel. Det ÄR viktigt med nätverk. Och jag tänker fortsätta klicka ”ja” på alla som vill bli min vän på Facebook. Inte för att samla på mig flest. Men för att man aldrig vet när någon av oss kan behöva varandra. Ochj ag kan inte låta bli att gilla det.