Så hur gör vi då?

Jag har grunnat en hel del på det blogginlägg som Johanna gjorde i min blogg för ett par veckor sedan. Hon fick ett par riktigt fina kommentarer till det och jag tror att det är som någon skrev, att det ju inte är så komplicerat.

Johanna beskriver varför hon går till kyrkan, vad som gör att hon vill vara där och vad hon själv hoppas på framåt. Och det går egentligen att sammanfatta väldigt enkelt; engagerade människor som ser henne.

Med ledare som ser våra barn och unga blir kyrkan en attraktiv plats. Och ledare som inte ser dem som en klump, som ”trettonåringarna” utan som ser dem som individer. Som Johanna. Och Sanna. Och Nelly. Det är hela skillnaden liksom. Att vara sedd.

Jag sitter för fullt och filar på ett inlägg om ledarskap till Dagen. Och jag tänker att Johanna kommer åt kärnan för det, både i det lilla och det stora perspektivet. Vi behöver ledare som ser andra. Som frågar. Som vill se människor växa.

Så hur gör vi då? Om vi har nyckeln. Hur tar vi oss vidare? Vet du?