Ibland behövs en direktreaktion. Här kommer en. Hittade en artikel på Dagens webb som sen länkade till den här artikeln på Svenska Dagbladet. I danmark dör utländska hemlösa för att det är olagligt för dem att bo på härbärge. Vänta nu… Läste jag ens rätt liksom? Hur går det till? Personal tvingas alltså avvisa människor när de har lediga sängar för att de har fel hudfärg. Och de människorna dör. Ta det en gång till. Sakta. Jag fattar inte.
Dessutom. 26% av de som läst artikeln på SvD har klickat i att innehållet i texten gör dem… glada. Se där.
Ok, nu är frågan bara. Vad gör jag med min egen ilska? Jag som klickat i att jag blir ”arg”. Klickandet leder ju ingen vart liksom. Ge mig konstruktiva förslag!
Fick massage på jobbet idag. Fantastisk friskvårdsidé. Men varför i allsindar envisas massörer, tandläkare, dermatologer och spaterapeuter med att tro att man tycker om panflöjt?! När i något annat sammanhang tänker man ”vad vilsamt det vore med lite panflöjt just nu”? Vem har gjort forskningen som säger att det är just panflöjt som får oss att koppla av och bli mindre stressade och stela? Förklara för mig!
Nope, det får vara bra med sånt. Nästa gång jag ska på nån form av behandling ska jag ta med förslag på lista för dem att spela. Jag har satt ihop exakt en timme musik. Det borde de klara det mesta på. Jag tokgillar inte alla låtarna, och tänker att lite instrumentalt är nog bra för den som hänger upp sig på texter, men tänker att blandningen borde ge nåt för alla. Åtminstone är det helt befriat från vattendroppande och flöjtversioner av Titanicteman! På tiden.
Men anledning av saker det talats om i kommentarsfältet under den artikel jag skrev i fredags.
Vill bara tipsa om den här bloggen igen. Precis så tror jag att det är. Om man är uppvuxen ständigt omgiven av engagemang så tror jag att man reagerar på ett av två sätt. Man gör tvärtemot och struntar i att engagera sig – eller man blir precis likadan och ger sig in i de matcher man upplever viktiga.
Fick ett ryck och gav mig in i samtalet om ledarskap i församlingar och samfund. Skrivit en debattartikel i dagens Dagen som går att läsa HÄR.
Svårt att skriva debattartiklar, upptäckte jag. Att hitta rätt ton och avstamp liksom. Men jag tänker att det viktigaste är att samtalen går igång och att vi får se saker hända på allvar. För samtal som inte blir konstruktiva och skapar handling blir ju bara en massa harvande. Förstås.
Så – jag tänkte att jag läggar artikeln i en bloggpost så kan det ge möjlighet för lite samtal om man så vill. Kommentera eller mejla! (Folk tycks fortfarande ha en förkärlek till mejlandet i det här sammanhanget.) Vad vill du? Vad ser du framåt? Vad drömmer du om för svenska samfund i framtiden?
Trevlig helg! Nu beger jag mig till den vackraste av städer.
Måste bara tipsa om Anders Gustavssons fantastiska blogg som i sin tur tar sin utgångspunkt i Cajsa Tengblads riktigt bra artikel i Dagen häromdagen.
Tänk om det är så – som Stefan Einhorn så enträget försöker tuta i oss – att vår egen självkänsla mår som bäst när vi gör gott? När vi bestämmer oss för att helt enkelt vara… snälla.
Nej då, jag har inget behov av att driva specifikt med människor med annan trosuppfattning än jag själv. Men jag tänker att allt går att driva med! MIn egen tro såväl som andras. Om det gör schysst. Steve Martin gör dte schysst. Han har till och med satt mucik till. Ganska skoj va?
Min fine vän Guran presenterade mig för lite ny musik i helgen. Alltid tacksamt med de där människorna man liter på när det kommer till musik och vars tips man alltid tar på lite mer allvar än andras. Guran har ett visst moraliskt ansvar för att min musiksmak håller sig på rätt spår.
Helgen bästa tips var Jon Allen. Lyssna på plattan Dead mans suit. Fint. Det finns hopp för framtidens musikbransch. Känns tryggt.
Läste på häromdagen om det fruktansvärda konceptet ”bröststrykning”. Något som praktiseras, framförallt i Kamerun, för att hindra flickor från att utveckla bröst så att män inte frestas att ha sex med dem innan de är mogna.
Det är så mycket galenskap i detta så att jag int vet vart jag ska börja. 1A. Man behandlar unga flickor oerhört illa och ger dem en syn på sig själva och världen som är fruktansvärt sned. Men också – man berättar för män att de är djur utan möjlighet att styra sina egna drifter eller ta ansvar för sina egna handlingar.
Lösningen – tycks många mena och jag tycker det låter rimligt – är utbildning och upplysning. Men hellre än att prata med sina barn och elever om sex väljer man alltså att lägga heta stenar på deras kroppar. Är det bara från vår kulturella kontext som det låter väldigt märkligt? Eller är det inte på riktigt så att något är väldigt, väldigt fel här?
Och när hjärtat har börjat att slå vanliga slag igen efter fruktansvärd läsning kunde jag inte låta bli att ställa mig frågan; Hur ofta försöker vi lösa helt andra saker än roten till problematiken? Vad försöker vi trolla bort för att slippa ta tag i det vi behöver ta tag i?
Se den här filmen och klura på hur du kan hjälpa till. HÄR kan du till exempel skriva under en namnlista som går raka vägen till FN. En liten start kanske.
Sitter på tåget på väg upp till huvudstaden från Örebro. Det har börjat bli en vana. Men det känns mer och mer som att lämna hemma för hemma. Även Stockholm har ju faktiskt sina poänger.
Försöker för fullt att skriva klart en debattartikel om församling och ledarskap. Finns så galet mycket att säga och jag brottas med att hitta rätt fokus och utgångspunkt. Får väl se om jag lyckas. Men jag återkommer till samma saker hela tiden. Förtroendekapitalet. Och frågorna. Ställer vi tillräckligt med frågor? Frågar vi rätt saker? Får rätt människor svara på våra funderingar?
Pratade just 40 minuter i telefonen med min bästa vän. Det är en ynnest att få leva nära människor som delar ens passion och intressen. Och Mia är expert på de där med frågorna. Från olika håll, från andra synvinklar. Och jag märkte – som så ofta förr – hur riktlinjerna för den där artikeln tog form under vårt samtal. Jag inser att jag ju vet vad jag vill säga och tänka runt bara jag får höra mina egna tankar högt. Bara någon tar sig tid att fråga så jag får strukturera upp mina svar och samtidigt drabbas av ett par nya vinklar.
Igårkväll talade jag med en mycket klok man som hade varit på en föreläsning som talade mot frågorna. Som menade att frågorna satte stopp för de sunda, jämställda samtalen. Och jag – liksom den kloke typ jag pratade med ställde oss just… frågande inför hur den världen och de samtalen skulle bli. En värld där varje påstående ska ge vidare till ett nytt påstående. Där nyfikenheten ska stillas och insikten levereras med säkerhet mer än med eftertanke.
Jag tänker fortsätta att gilla frågorna. Frågorna som en snabbcoach på tågresan en förmiddag. Frågorna som ledare framåt i församlingen. Frågorna som motpol till alla påståenden. Frågorna som nåt som kan välta våra normer. Vad har du glömt att fråga den här veckan? Vem borde få din nyfikenhet?
Jag har grunnat en hel del på det blogginlägg som Johanna gjorde i min blogg för ett par veckor sedan. Hon fick ett par riktigt fina kommentarer till det och jag tror att det är som någon skrev, att det ju inte är så komplicerat.
Johanna beskriver varför hon går till kyrkan, vad som gör att hon vill vara där och vad hon själv hoppas på framåt. Och det går egentligen att sammanfatta väldigt enkelt; engagerade människor som ser henne.
Med ledare som ser våra barn och unga blir kyrkan en attraktiv plats. Och ledare som inte ser dem som en klump, som ”trettonåringarna” utan som ser dem som individer. Som Johanna. Och Sanna. Och Nelly. Det är hela skillnaden liksom. Att vara sedd.
Jag sitter för fullt och filar på ett inlägg om ledarskap till Dagen. Och jag tänker att Johanna kommer åt kärnan för det, både i det lilla och det stora perspektivet. Vi behöver ledare som ser andra. Som frågar. Som vill se människor växa.
Så hur gör vi då? Om vi har nyckeln. Hur tar vi oss vidare? Vet du?
