Skrivet av Josefine 2010-10-31 | no kommentarer
Ledig dag idag. Sov länge. Såg massa avsnitt av Tudors i sängen, drog på stan, träffade fin vän, försökte att inte tänka. Bästa sättet att inte tänka visade sig vara den här fantastiska sajten! Någon har fått den brilljanta idén att samla in folks märkligaste familjefoton. Har fnittrat mig halvt fördärvad i min ensamhet. Dagens vinnare i min värld blev denna:
Skrivet av Josefine 2010-10-28 | no kommentarer
Jag ser lite i kors. Men vad gör väl det. Om typ 16 timmar drar vi äntligen igång Global Leadership Summit. Hurra! Som vi har väntat.
Nu ska bara de sista lapparna skrivas ut, vi ska be nån bön för att de sista leveranserna ska komma fram och jag ska packa bilen och dra till Sollentuna. Åh, vad jag drar mig för att packa bilen. Men sen så!
Nu kör vi! Jag hoppas du hakar på.
Skrivet av Josefine 2010-10-27 | no kommentarer
Stulen rakt av från Andy Stanley som är en av talarna på helgens GLS.
Alla argumentationer ska inte ordnas. Allt kan inte fixas med kompromisser.
Livet består av konflikter som ska lösas.
Och spänningar som ska hanteras.
Tricket är att lära sig se skillnaden. När ska du reda ut en konflikt tills alla är nöjda och när ska du hantera en spänning så att den blir konstruktiv om än alltid närvarande? För i konstruktiva spänningar kan vi växa, formas, stötas och slipas mot varandra.
Vilka är dina spänningar att hantera? Och hanterar du dem klokt?
Skrivet av Josefine 2010-10-25 | no kommentarer
Det är bara fyra dagar kvar till GLS nu. Telefonen ringer och människor undrar och peppar.
En av de vanligaste frågorna är att man funderar över hur schemat på dagarna ser ut. Av märkliga och omständiga anledningar har vi svårt att redigera vår hemsida själva utan att det blir dyrt (ja, vi vet, det låter skumt 2010 men så är det…). Så – jag har börjat hänvisa alla hit istället! Så här ser våra konferensdagar ut!
29 oktober
09.00 Incheckningen öppnar
10.00 – 11.30
Session 1
Bill Hybels: Härifrån och dit
12.00 – 13.00
Session 2
Jim Collins: Ge aldrig någonsin upp
13.00 – 14.30
Lunch
14.30 – 16.00
Session 3
Blake Mycoskie: Att få medveten kapitalism att fungera; Historien om TOM Shoes
Andy Stanley: Problem att lösa – eller spänningar att hantera?
16.30 – 18.00
Session 4
Lars Bäckström (Göteborg)
Peter Örn (Stockholm)
30 oktober
9.00 – 10.30
Session 5
Jeff Manion: Landet emellan
11.00 – 12.30
Session 6
Daniel Pink: Vad motiverar oss: Inte det du tror
12.30 – 14.00
Lunch
14.00 – 15.30
Session 7
Adam Hamilton: När ledare faller
Jack Welch: Ledare till ledare
15.45 – 17.00
Session 8
Christine Caine: Att leda på hoppets gräns
Avslutning
Skrivet av Josefine 2010-10-25 | 2 kommentarer
När jag skrev inlägget nedan blev jag så sugen att lyssna på nämnda Rebecca St James. Det var länge sen. Om du som läser av någon anledning kan min historia – och den del av den som är sammanlänkad med Frizonfestivalen – så vet du kanske att Frizon hamnade i en intressant konflikt för några år sedan som en tidning skapade och som involverade oss, Rebeccas management och en väldig massa tyckare. Det var en av de märkligare turer jag varit med om i den vägen.
David, som jobbade med Frizon just då, la på Frizonbloggen ut en video med Rebecca där hon tackade amerikanska soldater för deras insats i Irakkriget och klurade kring det med några tankar, och efter det började det gå ett helt uppdiktat rykte om att vi hade nekat St James att spela på Frizon (frågan hade inte varit aktuell). Jag gjorde – i samråd med David – ett försök att kommentera det i ett nytt inlägg, och där måste jag har uttryckt mig klantigt, för sen var karusellen igång. Det slutade med att Rebeccas management fick ett samtal från en kristen tidning i Sverige där journalisten undrade om de visste att Rebecca var portförbjuden hos oss. Som tur var satte vi oss relativt snart på ett plan till Rebeccas hemstad Nashville i andra ärenden och kunde passa på att öga mot öga reda ut saken med hennes manager.
Nåt år senare intervjuade jag Rebecca – vi hade mötts ett par gånger tidigare i samband med intervjuer och då jag varit med och arrangerat hennes konserter i Sverige – och vårt samtal blev mer ett tjejsnack än en intervju. Jag anade att hon inget visste (den typen av grejer når ganska sällan artisterna själva). Så när vi båda sprang mot toalettkön i en paus mellan intervjuerna passade jag på att berätta och hon skrattade gott. ”Det var det dummaste jag hört”, sa hon med ett garv. Det var ju så jag också hade tänkt. Men ibland blir saker lite smått uppblåsta.
Så – ett gäng år senare. Jag har alltid gillat Rebeccas musik. Hon lyckas göra pop med en tvist som sällan brukar tilltala mig men som jag av någon anledning fastnat för. Och när hon för något år sedan tog välkända lovsånger och arrade om blev det en av de mest spelade plattorna hemma medan jag försökte plöja teologikurser för allt jag förmådde. Rent politiskt är det väldigt mycket jag inte håller med St James om – och kanske att vi hanterar frågorna om kristen livsstil något olika – men mer än ofta känner jag igen mig i hennes texter och i sättet att uttrycka sig. Och jag har en enorm respekt för att hon – likt få andra artister jag har stött på – har hållit en och samma linje hela tiden. Hon har plockat ner sig själv från idolhimlen man så lätt hamnar på som artist, gjort sig vanlig och sårbar och hon har varit konsekvent i sitt sätt att tänka och tycka. Det beundrar jag.
Jag tycker hursom att hon är värd sin egen måndagsartistpost. Och nu när jag suttit här och grejat boklistor och klippt namnlappar inför helgens GLS så har de välbekanta sångerna i lurarna spridit gott om nostalgiska leenden på mina läppar.
Bekanta dig med Rebeccas musik HÄR.
Här är videon som startade alltihop:
Och här är den hon gjort sig mest känd för, en sång om att vänta med sex:
Och här en av hennes plingplongiaste låtar men också en rätt kul video för att komma från en av CCM-branschens stora drottningar:
Skrivet av Josefine 2010-10-25 | no kommentarer
Har varit borta en vecka igen. Känns som att jag aldrig riktigt landar den här hösten. Det blir ingen kontinuitet i nåt. Förhoppningsvis är jag nu på plats länge nog för att ta tag i bloggandet ordentligt. Sitter på kontoret med den varmaste av känslor i kroppen. Har haft en ljuvlig vecka av goda samtal, ledighet och nån form av ogreppbar visshet hängande i luften. Obetalbart.
Sitter och uppdaterar mig på vad jag missat (även om jag hängt rätt mycket över mailen även under min frånvaro). Läser artiklar, nyhetsflöden och bloggar. En favorit är den fantastiska debatten om familjen Simpsons religionstillhörighet. Av någon anledning har Vatikanens officiella tidning bestämt sig för att de är katoliker medan Lutherska kyrkan säger att de är de minsann inte alls. Själv är jag mest väldigt road av programmet och gillar de gånger som Homer eller Marge faktiskt får mig att tänka till om något. Och det är inte helt sällan. Jag tror att det kan vara en stor bidragande orsak till succén. Humor blir humor på riktigt när det bottnar i något. Kolla Torsk på Tallin. Eller det här klippet jag tipsat om förut eller hela Svenska Ords produktion. Det räcker inte med roliga slapsticks.
Men det roar mig att vi så ofta måste leta nycklar i saker för att liksom ”godkänna” dem som kristna ”Kan jag titta på detta som kristen utifall att det finns ickekristna budskap i det? Och om jag då ändå vill titta hur kan jag få till det så att jag legitimerar det?” Liksom.
Jag tog en fika igår med en fin vän jag inte sett på länge och en kanadensisk kompis till henne. Vi hamnade ganska snart i att dra stories för varandra om den kristna musikindustrin som är belägen i Nashville. För ett gäng år sedan var jag ganska uppdaterad på vad som hände där och nu är det sällan jag möter någon som har koll eller som bryr sig om det så det var roligt att minnas tillbaka lite. Vi upptäckte att många av våra berättelser handlade om konsekvensen av att hantera sin dubbelmoral. I en ganska konstlad värld där normen på något vis har blivit att man ständigt måste kunna återkoppla allt man säger och gör till sin tro på ett mycket tydligt sätt så uppstår massor av märkliga situationer som täcks upp från alla håll så att ingen ska kunna misstolka dem som okristna. Resultatet blir ibland smått skrattretande.
Jag vet, till exempel, att artisten Rebecca St James i någon av sina första videos höll några nycklar i handen och att någon kyrka fick för sig att det var ett okult tecken och därmed förbjöd sina ungdomar att lyssna på St James (en artist som torde vara en av de ”säkraste” med alla mått mätt…). Och om manplötsligt ska täcka upp för alla såna eventualiteter så blir resultaten till slut ganska trista. Det begränsar liksom kreativiteten ganska så rejält.
Jag tror att vi har börjat i fel ände. Istället för att förbjuda oss att titta på, eller övertolka varje signal för att få dem i eller utanför våra fack, så borde vi hjälpa varandra att rusta oss med en tro som ger urskiljningsförmåga. Hjälpa varandra att leva efter Paulus ord om att pröva men inte behålla allt. Vi borde se till att skaffa oss verktyg för en troende vardag där vi vet att skilja på det som bygger upp och det som bryter ner.
Där ligger utmaningen. Sen får Homer läsa katekeser eller ägna sig åt bikt bäst han vill.
Skrivet av Josefine 2010-10-25 | 2 kommentarer
Den här fantastiska filmen står alldeles lysande för sig själv!
Cabinstreet – En vecka utan Facebook from Cabinstreet on Vimeo.
Skrivet av Josefine 2010-10-18 | 3 kommentarer
Såg om den här igen häromkvällen. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Men hur bra är den här filmen? Och hur lycklig var jag inte när jag tog med mig min bästis Elin och såg den på bio för andra gången? Och sen hyrde filmen hundra gånger om.
Det är oförfinad glädje kort och gott.
Skrivet av Josefine 2010-10-15 | no kommentarer
Urban Thoms skriver idag en fantastiskt fin spaning i Dagen om begreppet kändisskap. Om allas vår längtan att få tid i rampljuset. Om kändisskap för kändisskapets skull och om en ny framväxande kultur där man längtar efter att på riktigt få göra skillnad – att ha med sig en vacker berättelse, inte bara nåt som är uppseendeväckande i sig.
Ibland kan jag inte låta bli att klura på hur vi kommer att se tillbaka på hur vi tacklade detta om så där en 20 år. Hur kommer vi tycka att vi skötte oss då facebook, twitter och bloggar tog över vår dag? Hur satte vi våra gränser? Vad valde vi att berätta? Vad blev viktigt?
När en människa kan hänga sig i direktsändning medan människor tittar – och till och med – hejar på (uppmuntrar inte till att kolla på de länkade bilderna i tråden). När våra privataste problem kan bli en superfin blogg som får hundra superfina svar av karaktären; ”åh, gumman, jag tänker på dig” men där alla nära är helt utlämnade. När det upplevs ok att stoppa in snoppen i någons öra (det där kräver ett helt gäng egna bloggposter för övrigt) i tv, men inte berätta att man tror på Gud på fikarasten. Vad är kändisskap? Och vad är det vi strävar efter? Vad hoppas vi uppnå?
Jag skrev en halvt ironisk blogg om min fina vän Elin när hon blivit utsedd till en ”kristen kändis” av Crossnet häromsistens. Avslutade med nån slags idé om vad ett ”kristet kändisskap” skulle kunna vara. Tror jag tänker ungefär så fortfarande. Frågan är bara hur man gör.
Skrivet av Josefine 2010-10-13 | 3 kommentarer
Har du inte sett den här så se den! Det är hög tid att bestämma sig för att haka på GLS nu!
